SEPTEMBER 2009:
1 SEPT: En Lars Real girl wannabe !
2 SEPT: Anna Odell..AUG:
5 SEPT: En rymdresa...UG:
7 SEPT: En dödad dansk..
14 SEPT: Mona Sahlin...AUG:
15 SEPT: Valnatten som försvann
18 SEPT: En sjuk nyHETSrapportering
10 OKT:TTomterna på loftet
2010:25
26 JAN: Ola Magnell - 1946 . 2020A
12 SEP: VALGUIDEN 2010!2UG:
13 SEP: TIGERMATARE
14 SEP: MÅGGE OCH CENTERN
15 SEP: MONA OCH SOSSARNA

Fredag 15 september 2010:
Folkpartiet - det liberala eländet

Folkpartiet på sitt landsmöte på skroten i Folkafors, Dalarna. Jan Björklund försöker sälja Saab till några utländska spekulanter.

Vem fan vill skriva om liberaler.
Det är torsdag, bara tre dagar innan valet och man har som uppgift att skriva om liberaler.
Bara uttrycket får hela rummet att gunga, som om man är sjösjuk och snart kommer att spy.
Folkpartiet, det är den svenska avarten av detta sjukdomstillstånd, som spridit sig över världen.
Folkpartiet, ett parti i skuggan av någonting som inte klarade av att uppfinna, så dom tog till sig
dessa helt meningslösa och primitiva politiska idéer, hopsnickrade av nån gravt alkoholiserad
engelsman i Shanghai, som visste att han inte hade länge kvar att leva och kunde skita i det mesta.
Man behöver inte så många sidor för att förklara detta parti. Sköt dig själv och skit i andra, grovt
sätt är det deras politik.

Nu vaknade jag lite på fel sida, så klart, för att skriva om någon annan än folkparitet.
Eller jag sov inte alls. Jag var ensam på redaktionen, som vanlig under det senaste året sedan min bror
dök upp och började göra min tillvaro outhärdlig.
Min bror kom hem i tvåtiden, svårt riven och med kläderna i trasor. Det är klart man måste hjälpa
och plåstra om, även om man känner sig äcklad av hans morbida, triumferande leende som inte
lämnade hans läppar, även om det måste ha gjort ont då jag tvättade såren med sprit och sydde ihop
dom största såren.

Jag passade mig noga för att fråga honom hur det här hade hänt eller ens försöka fantisera om hur
man kan få tusen rivsår på kroppen en vanlig onsdagsnatt i Jämtland. Han har tillsynes nio liv,
min bror, som en elak bakgårdskatt landar han alltid på benen och jag vill helst inte tänka på alla
lynchmobbar han har undkommit eller som jag har räddat honom undan.
Jag gav honom tre starka sömntabletter i en stor whiskey, som sänkte honom ganska så snart och
jag kunde ha gått och lagt mig och sovit. Men det var självfallet kört.
Jag ringde istället upp J.T.S., vår trogna finansiär, som alltid skjuter till pengar så vi klarar att hålla
Skandinaviens mest obetydliga tidning flytande.
Fast i dagens läge är det mest som att den ligger i torrdocka, med minimala behov för flyt.
Mitt i natten så här års är det inget märkvärdigt att ringa en fiskebåtsredare, som ju J.T.S. är.
Antingen ligger han och backar på en boj utanför Tröndelagskusten någonstans eller så han är uppe
hela dygnet och gör det årliga underhållet av skutan.
I stort sätt en man man alltid kan ringa på den tiden av dygnet, då skribenter, poeter, konstnärer och
andra vilsefarna brukar få psykbrott och behöver lite uppmuntran och stöd.
Något man aldrig får från J.T.S., förstås, men hans hot och skäll över telefon hjälper i dom flesta
fall, speciellt om man kan vänta sig en lite insättning på kontot dagen efter.
Den här natten fick jag kort uppradat, som vanligt, om hur lata vi var på redaktionen, om vi inte
skulle lägga in oss på nåt passande vårdinrättning, starta en blogg eller ta jobb som städare på nån
riktig tidning.
I bakgrunden kunde jag höra havet, hur vågorna slog in över båten, korta röster över radiosändaren,
som ännu används mellan båtarna, knarrandet i den 45 fot långa fiskebåten och dessa ljud från
något som låg och slog i vinden eller med båtens rörelser. Jag kunde ana att vädret inte var det bästa
och det var heller inte J.T.S. humör.
Han blev ganska förvånad över att jag inte frågade om pengar, men jag behövde bara lite
uppmuntran, få höra andra ha det svårt på andra sätt.
Sanningen att säga så var det situationen med min bror som plågade mig, så mycket att jag började
tappa lusten på skrivandet och hela tidningsprojektet. Jag började se bara meningslöshet också med
hela den svenska politiken, valet och mitt framtidhopp för Sverige var som en nedsläckt lykta man
letar efter på väg hem från havet.
Men jag tror jag ryckte upp mig lite.
För jag började åter igen tänka på denna hemska politiska åkomma som kallas Folkpartiet, vilket
parti fanns det i Norge som kunde likas med det?
Jag är ju dubbelskandinavisk och känner ganska väl till både Norge och Sverige, efter som min far
var präst och flytta runt som en tattare från menighet till menighet och alltid hade han lika lätt för
att få anställning i båda länder. Han pratade flera språk och flytande norska och svenska och var
en av dessa otroligt karismatiska präster, som folk älskade överallt. På predikstolen lutade han sig
över sin flock som ett åskväder. Ropande på Gud för att hjälpa den vilsna menigheten, viskande om

kärlek på gränsen till erotik, basunerade ut skräckvisioner om hur det skulle gå för mänskligheten
om den förlorade kontakten med Gud.
Vi barn hatade honom. Så mycket stryk man fick varje söndag, för allt man gjort och mer för det
man tänkte göra nästa vecka, det skapade inte så många kärleksfulla tankar.
I Norge var han en trogen Venstre-man, det är väl det närmaste jag kan komma av någon likhet med
det svenska folkpartiet och ändå inte. Jag tror nog det är Höyre kanske i Norge som liknar mest,
men på nåt märkligt sätt så har norsk politik inte den avart som Folkpartiet i Sverige representerar.
I nutid självfallet, Fremskrittpartiet är ju en slags liberaler, som blivit rumsrena på kort tid,
men dom bygger ju sin politik på en ännu hätskare rasideologi, som appellerar till idioter.
Som det ju finns så gott av överallt.
Folkparitet är mera som en slug samling av backstabbers, som håller med den yttersta högern utan
att erkänna det, medan dom dansar sin liberala tango med en rytm som kan få en taktfast person att
gråta blod.
Min far var alltid rak, ond kanske, eller helt utan kunskap om barn och familj, bara med denna
nådens gåva som predikant.
Ja, också han svaghet för kvinnor förstås, som gjorde att vi ständigt fick flytta, allt eftersom hans
privata bönemöten på tu man hand med vackra kvinnor, började visa sig som stora magar överallt i
socknen. Då blev kyrkan fylld av tvivel och gråt, som även den bästa talare inte kan övermanna och
min far svor över sin menighet som fallit i tvivel och inte lyssnade.
Så fick man flytta igen i all hast.
Men han var rak på sak i allt, nu i mina vuxna år kan jag urskilja allt som var bra och förstå alla
hans dåliga sidor. Numera händer det att jag har långa dialoger med honom.
Vad skulle han kalla Folkpartiet, han levde ju till 1980 och kände ju till dom fram till då.
Han tyckte om Fäldin. Som någon tycker om en byfåne, ungefär, och skrattade alltid hjärtligt när
han fick se Fäldin på TV.
Hans fasta replik var: ” jag kan inte fatta hur den där karl kan vara ledare för ett politisk parti!”
Sedan skrattade han högt och länge och stängde av TV och försvann ut på sina vanliga kvällsbesök
hos sina alltid väntande och längtande tvivlande får.
I dörren innan han åkte vände han sig alltid om efter att sett Fäldin och sa till oss fem barn, som
förtvivlat satt och skrev på nån biblisk historia eller tecknade Jesus på en åsna och bara väntade på
att han skulle försvinna, gärna för gott, dessa ord:
- Röstar någon av er på Fäldin skall jag ge er lika mycket stryk som det finns söndagar i ett år!
Om jag så måste kliva ur min grav!
Så stängde han dörren, snackade tyst med min mor i sovrummet och gick.
Vi barn pustade lättade ut och även min mor kom in i vardagsrummet och bjöd sig själv på en stor
whiskey och satte på TV:n.
Så kanske jag inte är rätt person att skriva om Folkpartiet.
Eller kanske helt rätt person. Jag har ju sett lite av varje och vaket följt med i samhällets olika
skiftningar, från aga till smek, i blidväder och storm.
För att ta en enkel liknelse, så tror jag inte många skulle köpa en begagnad bil av denna Björklund.
Och inte många unga skulle vilja ha honom som lärare eller ens på kort besök i sin skola.
Från invandringspolitik till familj- och skolpolitik har detta parti såna glidande värderingar, som i
mångt och mycket ofta liknar Sverigedemokraterna. Men sluga som de är, klarar dom alltid av att få
människor att tro att man som liberal är helt OK och kan jämföras med alla godkända parti.
Jag menar, Kristdemokraterna, har ju i alla fall sin gudstro, det är ganska enkel matematik att räkna
bort dom om man är något så när beläst.
Men liberal? Det är ju ingen politik, det är bara en ursäkt för att man är otrolig lat och utan den
minsta talang för någon slags kreativt skapande och är för lite retorisk för att bli medlem i något
annat parti. Helt rätt för en bondmora från Dalarna, som inte har några kor på ladugården längre
att prata med om sin eländiga norska barndom, eller lärare som totalt misslyckats och har blivit
mobbad ur skolan av sina elever.
Eller svenskar som missunnar alla icke-svenskar deras snäppet högre position i samhället.
Nu kliver solen så sakta upp, det är en vacker tid på dygnet, då allt åter färgas på nytt och man kan
låtsas som ingenting hänt och gå vidare.

Jag vet att jag kommer att få skäll från många håll, speciellt från västligt, finansiellt håll, för denna
utflytande artikel som skulle vara en slags saklig beskrivning av Folkpartiet.
Det vore säkert bättre om jag hade fått poeten att skriva något, men den fan är på så kallad
arbetsresa i Libanon och går inte att nå. Hur denna man krafsar fram medel till sitt magra underhåll
vet jag inte, och vill hellre inte veta, men något kriminellt måste det vara.
Bortom dom brownipoints han har hos J.T.S., vill säga, som tydligen älskar att stödja denna
landstrykare.
Nej, jag får se om jag får lite sömn, som kanske kan befria mig några timmar från min molande oro.
Men som tydligt sagt mellan raderna av en ganska klok man:
”Om du röstar på Folkpartiet skall du få så mycket stryk som det är söndagar i ett år!

Thell

Onsdag 15 september 2010:
Mona och sossarna, politik och person

Jag tror inte vi här på redaktionen behöver skriva så mycket mera om Socialdemokraterna eller Mona Sahlin. Dom som har varit smarta nog att läsa det vi skrivit, vet vad vi tycker.
Trogna socialdemokrater undviker oss som pesten, dom tycker inte om oss och våra angrep på sossarna.
Angrep som många gånger varit hårda, kanske på gränsen till personliga, menar många som skrivit arga brev. Dom har rätt, men ändå fel.
Det handlar om politik.

Politisk debatt skall vara skoningslös och hård, med stort allvar skall man använda alla vapen som står till buds. Det innefattar också humor och satir.
Aldrig bli fanatisk, då går man i sin egen fälla.
Politik är för oss en brinnande passion! Vi tycker det är rolig, som ett oväder man kastar sig ut i och vet att man kan klara av det. För att man tror på något.
Tror på förändringar, på människan, på framtiden.
Att tro på sin egen politiska övertygelse gör att man orkar kämpa.
Kanske för nåt som för många ser helt meningslöst och dumt ut.
Men vi tror på något.

Att Mona Sahlin också har denna övertygelse tvivlar vi inte på.
Hur mycket hon tror är inte upp till oss att bedöma, men skall man syssla med politik på något sätt, måste man tro på att det man kämpar för.
Nu känner vi bara Mona Sahlin som den offentliga person hon är, som ledare för sitt Socialdemokratiska parti. Som vi tror har utspelat sin roll och måste ta sig en allvarlig funderare och komma upp med en ideologi som håller för framtiden.

Som människa, vän, mamma och kvinna är hon säkert en underbar person och vi skulle säkert tyckt om henne om hon kom och drack kaffe med oss och vi kunde prata avslappnad om vardagliga saker. Men självfallet, med en gång vi börjar diskutera politik skulle vi bli som två boxare i en ring och slå med dom fina ord vi lärd oss.
Om man kan fatta denna gränsen tydligt är det kul med politik och det är därför dom flesta politiker sysslar med en så omöjlig uppgift.
Med en gång man börjar hata personer för dom personliga attributen, är det kört.

Självfallet blir Mona angripen extra hårt för att hon är kvinna.
Vi lever i en mansdominerat värld, där kvinnor ännu står med mössan i hand.
Mona, Gudrun, Maria, Maud, alla kvinnor i politiken är utsatta för manssamhällets bitterhet, hat och förakt, i större eller mindre grad.
Men på många sätt är makten och medias jämställdhet långt efter verkligheten människor, där respekten för kvinnor är större och mer välkomnat.

Hat, bitterhet och diskriminering hör inte hemma i politik och dom som tyngas ned av sånt, borde sluta omedelbart. Dom blir en belastning för sina väljare och för sig själv.
För oss känns det helt onödigt att skriva och förklara detta,
Det år så självklart för oss.
Men vi är less på arga brev och påhopp för våra politiska satirer.
Vi behöver säga det. Igen.

Det har med det låga och tråkiga politiska klimatet i Sverige att göra.
Hos politiker, tidnings- och mediavärlden. Makten som begränsar oss.
För det är inte människorna i Sverige, dom som sliter året runt för sin överlevnad, som skapat det vi nu försöker komma ur.
Det är politik.

På högre och högre nivå har den tagit sig och fjärmat sig mer och mer från vanliga väljare. Nu behöver vi nya lösningar som tar allt ner på ett plan där vem som helst kan fatta.
Det är det som kalla ideologi, en framtida, enkel lösning som gynnar dom det är flest av.
Alla dom som inte har stora ambitioner om att ”bli något”.
Dom som älskar sina närmaste och sin lilla värld och behöver ett trygg bostad, mat för dagen, billiga och vänliga vårdinrättningar och ett arbete att gå till.
Alltid handlar politik om detta.

För dagens makthavare, för tidningar och media, är det ett för tråkigt budskap att debattera eller skriva om, så vi blir ledda till att tro att politik komplicerad och tråkig.
Vi uppmanas att simmar runt i den fina ankdammen, alla på rad.
Vi sjunger vackra sånger om den fula ankungen, som alla vet, för länge sedan har blivit grillad och uppäten på grillplatsen intill.

Alla val är viktiga, detta valet är viktigare än på länge!
Då vi åter igen har dessa främlingsfientliga personer som vill in och ta för sig av makten.

Det kan bara du som väljare stoppa.
Inte vi, med vår lilla, obetydliga medieröst.
Att stoppa dessa människor är enkel politik, det är bara vanlig bondförnuft;

- Att inte släppa in någon i ditt hus som har onda syften.
Som sätter ras före kärlek!
Som går på tjuvjakt på våra svarta ankungar.


Rösta bort dom dessa tjuvjägare på söndag!

Thell

Tisdag 14 september 2010:
Mågge och Centern

Vi åkte till Maud Olofssons stuga. Här springer hon till utedasset för tjugonde gången.

Mågge är en av dessa osäkra väljare, som inte klarar av att bestämma sig. Men han tycker om Maud Olofsson, som han tycker liknar sin morsa lite.
Så vi ordnade ett lite möte med Mågge och Maud, i hennes sommarstuga, läge hemligt, strax söder om mitt i Sverige, ungefär.
Maud är ju lite elkänslig, så hennes timmerstuga är utan ström och ligger ensam långt ute i skogen. Där brukar hon vila sig från sin elallergi.
Vi fick inte ens ta med mobiltelefonerna, något som gjorde Mågges morsa jättearg och hon skrek i telefonen åt honom innan vi stängde av dom och lämnade dom i bilen för att traska dom två milen in i skogen.- Här bor du ju jättefint, sa jag då vi kom fram, ganska så slitna och hungriga.
- Ja, den svenska landsbygden är ju fantastisk så här års, sa Maud.
Hon var jätteglad för besök, hon hade varit ensam i flera veckor och hennes look-alike jobbade för fullt i Stockholm tillsammans med hennes trogna röstimitatör, Rakel Mohlin, för att inte avslöja hennes hemliga åkomma. På utedasset hade hon en speciell satellit-telefon som inte strålade, där hon kunde prata med sin chef Fredrik Reinfeldt om partipolitik, valet och framtiden. Men han ringde visst aldrig.
Men för varje lite ljud i skogen, sprang hon bort till utedasset och trodde det var Fredrik.
Jag trodde först hon hade något fel på matsmältningen, men efter att hon försvunnit i all hast ett tjugotal gånger bort till dasset, tog jag mod till mig och frågade.
- Mågge här är ju en av dom väljare som har svårt att bestämma sig, men han tycker om dig och tänker kanske rösta på Centern.
- Det gör du rätt i Mågge, sa Maud, du ser ut som en av dessa lovande landsbygdsentreprenörer Sverige behöver för att få en hållbar utveckling och en levande glesbygd.
- Mågge är 35 och bor ju i en liten by i Jämtland, på föräldrarnas lilla jordbruksfastighet och där vill han ju fortsätta att bo. Men han är lite rädd för kärnkraften, som så många pratar om.
- Kärnkraften har ju varit farlig, men vi i Alliansen, och särskilt Centern, har som krav att den skall bli jättesäker. Samtidig som vi bygger vindkraftverk lite varstans, förnybar energi är ju ett krav från Centern.
Mågge pratar ju inte så mycket, han är oerhörd blyg, men i lördags när han hade druckit lite hembränt, kom allt fram som han undrade över och det skrev jag självfallet ner. Så han själv skulle slippa prata, något som var ett krav. Fast mycket hövlig är han, och säger båda tack och ja, tack och gott kaffe osv., och tar av sig mössan när han kommer inomhus.
Fast nu satt vi på den stora avelektrifierade verandan och tittade på granarna som fanns överallt.
- Centern brukade ju vara ett landsbygdsparti en gång, men Mågges farsa slutade med mjölkproduktion under 1999, det lönade sig inte, till slut hade han inte råd att köpa foder åt grisarna eller kraftfoder åt korna. Skall man bara glömma att driva jorden i Sverige?
- Inte alls, vi måste ju ha öppna landskap, som Ulf sjunger om, därför har vi ju EU-stöd för att hålla landskapet öppet. Sedan finns det ju en mängd stöd så man kan bygga stora ladugårdar och få lönsamhet, det är ju viktigt, med lönsamhet, säger Maud och springer iväg till dasset igen, nu var det en skogsduva som lät. Jag började undra vilken slags ringsignal det var på den telefonen.
- Är det inte lite fel att vi tvingas importera så mycket mjölk från Holland, Tyskland och Belgien, när vi har så mycket öppet landskap där kor kan gå och beta?
- Inte alls, nu är det ju marknaden som bestämmer priset och tillgången, så då måste svenska bönder skärpa sig lite extra och konkurrera, och det är bra, så dom ser över sin lönsamhet och inte spenderar pengar på nya traktorer hela tiden.. Och man kan ju odla hampa nu, det kunde man inte förr, det är ju bra för dom bönderna som tycker om att sova länge på morgonen.
- Sån hampa som man röker, frågade jag, är inte det förbjudet? Jag sa inte något om den odlingen av helt rökbar hampa som Mågge hade odlat fram och nu sålde för att hjälpa farsan sin att klara lånen. Fastigheten var ju upp över skorstenen belånad med annuitetslån från Swedbank, som nu försökte tillskansa sig gården och sälja den till nån miljömedveten Stockholmare.
- Nej, sa Maud, det är ju energiodling, det är lönsamt och bidragsgivande, och man hjälper sitt lokala fjärrvärmeverk på ett utmärkt sätt.
- Kan man använda det själv, till att värma sin egen fastighet med?
- Det går inte, då får man ju inte bidragen och då blir det ju ingen lönsamhet och lönsamhet är ju viktigt, sa hon och sprang iväg till utedasset igen, nu var det en räv som skällde någonstans.
- Men det här med kärnkraften, du som är elöverkänslig, eller kanske bara känslig, är inte du rädd för strålningen från ett atomkraftverk?
- Dom nya kärnkraftverken är ju helt ofarliga, sa Maud.
- Men hur är det med förvaring av bränslet?
- Det löser vi, sa hon och bjöd på mer kaffe och torra kex.
- Men jag undrar, låt oss säga att priset på kärnkraftsström blir så lågt att Mågge kan värma upp kåken på ett bra sätt med el, eller om oljan var så billig att han kunde använda det till uppvärmning.
Då skulle han ju sluta hugga ved eller inte bry sig om att bygga ett eget vindkraftverk…förstår du?
- Men det är ju det som är bra med kärnkraften, den blir ju så billig!, skrek Maud, helt utom sig av glädje.
- Men vem orkar satsa på förnybar energi då?
- Men Vattenfall får ju direktiv om att bygga ett visst antal vindsnurror om året, tillsammans med dom stora skogsbolagen, det kommer bli jättebra! Man ser ju inte kärnkraften, men vindkraftverken syns och då tänker folk på förnybar energi! Ganska smart!
Hon hällde lite mer kaffe i kaffeskålen och läppjade i sig, jag undrade varför hon inte drack direkt ur koppen, hade hon nån slags koppallergi också?
- Mågge håller ju på att bygga ett eget vindkraftverk tillsammans med några i byn, för att få billig el, men det verkar omöjligt för dom att få något bidrag? Tidigare var det ju jättemånga småbyar som gick samman och bildade vindkraftsverk, i en egen förening. Är inte det lite av vinkraftens idé, att det skall uppmana till lokal produktion?
- Men det är det ju!, skrek hon igen av glädje, men Vattenfall gör ju jobbet så dom fattiga bönderna slipper att investera dyra pengar!
- Men Vattenfall äger ju liksom all ström i Sverige och bestämmer priserna genom ett centralt europeisk auktionssystem, Det är ju mest lönsamt för dom att exportera elen ut ur landet?
- Det är ju det jag säger! Export är ju A och O, utan den klarar vi oss inte, jag räddade ju Saab som köptes av det holländska Spyker, så nu kan vi importera billigare mjölk, genom att EU och Holland sköt till en massa pengar! Smart va?
Plötsligt ringde det från utedasset, en riktig ringsignal. Det var nästan som om Maud svimmade vid ljudet, men hon kämpade sig upp och sprang dom hundra metrarna för säkert fyrtionde gången.
- Fredrik, jag kommer, skrek hon.
Men strax efter kom hon slokörat tillbaks och sa det var telefon till Mågge.
Hans morsa hade på nåt underligt sätt spårat upp numret och i en kvart fick Mågge stå där på utedasset och få skäll och order om att komma hem och hjälpa sin farsa med vedhuggning, hembränning, putsning av jaktgeväret, lagning av kopplingen på den gamla Volvon etc. etc.
Det blev inte mycket sagt på vägen hem, men då vi närmade oss Mågges hem, frågade jag försiktigt om han var nöjd med Maud och Centern. Jag stannade bilen vid vägen upp till fastigheten där han bodde, rädd för att träffa hans morsa igen, som nästan högg ihjäl mig med yxan, då hon förra helgen upptäckte att vi satt i vedboden och drack hembränt och pratade politik.
- Je veit int, ja, sa Mågge, je e mest huga att flött in te stan, du kan väl säj nåt parti man kan röst på, jeg tyck det e svårrt, je.
- Då tycker jag du skall rösta på Miljöparitet, sa jag, ganska trött på hela reportaget, som jag nu måste hem och skriva ihop och redigera.
- Miljöpartiet, sa Mågge, då gör je det, sa han och vi skakade hand och han försvann upp längs vägen hem till sitt egen gapiga mamma Maud i skogen.
Själv var jag less på hela valet och dom här meningslösa reportagen som jag tvingas göra, när man lugnt och stilla kan sitta på redaktionen och skriva brinnande krönikor utan att behöva träffa alla dumma politiker personligen. Men som en klok person sa: från dom mest obetydliga röster kan man få dom mest betydliga förändringarna, så kanske Mågge blir en utslagsröst, tänkte jag trött och åkte tillbaks till redaktionen.

Thell

Måndag 13 september 2010:
Hur blir man Tigermatare?

Det närmar sig valet med stormsteg och många längtar efter att kliva upp ur soffan och rösta.
För dom som vill göra en extra insats och inte bara lägga en valsedel i urnan och gå hem, har vi frågat
Sven Olof Ghezali i organisationen VOFF (Vi Orkar inte Fler Främlingsfientliga), om hur man kan bli Tigermatare och göra valdagen till en spännande outing.
-I eran annonskampanj ser det ju ganska brutalt ut, är det verkligen nödvändigt att ta till våld?
-Inte alls, men här är det ju helt huvudlösa politiker det är snack om, det mesta ovanför skuldrarna är ju nästan som lite tigersnacks, och vi måste ju rädda tigrarna eller hur?
-Så att Siv Jensens huvud ligger och blir tuggat på är rent symbolisk och inte nåt som verkligen har hänt?
-Det vet jag inte, men bilden ser ganska äkta ut, eller hur? Vem vet, hon kanske har träffat en tiger?
-Men för oss som inte vill bli våldamma...
-Stopp ett tag, jag är inte våldsam, vi är en fredlig organisation! Det vi siktar på är att Tiga ihjäl dessa politiker på ett annorlunda sätt.
-Så hur gör man för att bli en Tigermatare?
-Det viktigaste är ju att man inte röstar på dessa dumma politiker eller någon som kan tänkas föra en politik med främlingsfientligt innehåll. Sedan kan man bli val-aktivist på valdagen.
-Val-aktivist? Det låter spännande! Förklara!
-Man kommer till vallokalen, går bort till representanten för det dumma partiet och får en valsedel.
-En valsedel i handen, vad med smittorisken?
-Är man ängslig för smitta, så använd handskar. Man tar altså valsedelsn och knölar ihop den till en liten boll, medan man ler mot den dumma representanten, som nu kanske blir jättesur.
-Kan dom bli farliga?
-Nej, det är dom för dumma till. Man kastar så den ihopknölade röstsedeln.
-Röstsedel är det samma som valsedel eller hur?
-Ja, det stemmer. Man kastar den ihopknycklade röstvalsedeln i ansiktet på representanten för det dumma partiet och säger Jag är Tigermatare!
-Kan inte det göra jätteont?
-Nej, inte alls, men det är jätteirriterande. Om man inte törs skyffla den knycklade valröstsedeln mitt i nyllet på denna dumma personen, så kan slänga den hårt i bakken, eller golvet, medan man säger Jag är Tigermatare!
-Det hördes ju ganska roligt och lätt ut, och med ett alternativ för dom helt ickevåldliga! Finns det mer man kan göra?
-Visst, man kan slå ihop sig ett gäng och ta med en grill, sedan går man och hämtar så många valsedlar från det dumma partiet som möjligt och lägger på grillen, under en stor bunt av deras valprogram, och tänder på. Om man är snabb kanske man kan grilla en god, utländsk korv.
-Om man råkar ha en tiger hemma, kan man ta med den till vallokalen och få den att äta lite på dom dumma representanterna?
-Nu tror jag att du skojar lite med mig...Vi får inte göra dom fysisk illa, då kanske någon börjar tycka synd om dom. En dumm människa med avbiten arm kan ju väcka sympati hos dom svaga väljarna, som inte har bestämt sig ännu.
-Jo, det är klart, förlåt. Kan man slå dom i huvudet med Koranen?
-Absolut inte, det vore att skända en helig skrift! Vi vill att alla som känner sig som främlingar inför deras politik, från svenska kristna till invandrade med alla religioner skall gå samman och bli Tigermatare!
-Jag förstår. Jag tackar för informationen och hoppas att många av tidningens läsare vill bli Tigermatare den 19 september! En sista fråga, bara; vem skall du själv rösta på?
-Miljöpartiet, så klart, ett parti med en enkel idologi, som kan utvecklas till att bli ett hållbart system för Sverige!
-Det var bra att höra, då vi på denna tidningen råder våra läsare att stödja Maria Wetterstrand och Miljöpartiet. Tack igen och lycka till med Tigermatningen!

Thell

Klicka på bilderna!


Moderaterna

".. och dom är ju så söta."

Nya moderaterna, som dom kallar sig nu, har något så unikt som en bra ledare, en man som är skicklig på att ljuga på rätt ställen och ser tillförlitlig ut. Han kan lyssna till arbetslösa ungdomar och prata med människor som hamnat i utanförskap. Vi får inte glömma dock, att bakom nya moderaterna döljer sig mest väljare som inte ens burit ut en sophink i hela sitt liv, och att deras nya image är fräckt stulet från ständigt sönderfallande socialdemokratiskt idéer. Kaxiga uttryck som folket, arbetare, utanförskap och välfärdspolitik är stulna begrepp som för moderater betyder att man skall skärpa sig, sluta ta emot bidrag, klippa håret och skaffa sig ett jobb fort som attan.
En mycket solklar fiende. För att få dom bort krävs en lika solklar ideologi, som bygger på gemenskap på gräsrotsnivå, och en ny och bred solidaritetskänsla. En rak och radikal ideologi med en tydlig röst som i första hand säkrar människor bröd, arbete och bostad, utan villkor.

Folkpartiet

"Och så lite betyg på det här, så blir det nog bra."

Detta liberala, ljusbruna parti, som vill ha förälder i skolan, vita slavar i hemmen och ett entreprenörsparadis och låga skatter, avslöjar sig självt genom sin usla partiledare, Jan Björklund, som har lika stor karisma som misslyckad dammsugarförsäljare. Han hade säkert en hemsk skolgång också. Hans fanatiska och orealistiska utspel om skolan skulle vara en varning nog, om att inte ens nudda en valsedel det står FP på!

Centerpartiet

"Haha, vi får utbilda lite flera brandmän, bara."

Det var en gång ett parti för landsorten, för bönder och alla som ville bo på landet och ha kvar macken och sin lilla, dyra närbutik. Partiet existerar nu enbart för partiledaren Mauds vilja att sälja sig själv och partiets politik billig för några platser i riksdagen, bildreportage i Hänt i Veckan och tidningen Land. I verkligheten utnyttjas hon grovt av moderaternas, som behöver Maud för behålla makten, och som gärna betalar sig till sängs med denna skräniga partiledare. Hennes motto; ”Ny dag, Nya Möjligheter” måste du tänka på når du INTE röstar på detta parti, så hon får en chansen att välja en annan karriär. Vi föreslår torgtant på Högtorget.





Kristdemokraterna

"Om du röstar på mig vinner du en Ladyshave!"

Alf Svensson var förut ledare för detta parti och en man med moral och tro på sina kristna värderingar, som ligger till grund för detta lilla parti. Han var en ärlig man med karisma och utstrålning och sedan han försvann ur politiken finns det inte längre någon politik kvar. Den nuvarande partiledaren Göran Hägglunds populistiska utspel om musik och rakning av könsdelar, borde avskräcka vem som helst att rösta på denna relik av ett parti.

Vänsterpartiet

Ja, ganska ont gör det, att få fingret till Marx upp i röven

Det var en gång ett parti med en ganska tydlig ideologi, som ville utmana socialdemokraterna och stoppa tillväxthysterin. Nu har dom en partiledare, Lars Ohly, som förnekar sin tidigare dedikation och tro på ett mer solidarisk samhälle, och som sålt ut partiet för att ligga och skälla i Mona Sahlins knä. I väntan på Paris Hilton, kan hända. Hade inte Lars Ohly sålt sig som en hora, men satsat på sitt eget parti och en egen ideologi till hundra procent, skulle vi uppmana dig att röst på Vänstern.
Men tyvärr, vänsterpartiet luktar av förräderi, bör inte få Din röst.






Miljöpartiet

En statsminister och en president

Ett parti vi vill att du skall rösta på. Vi tror på partiet på grund av Maria Wetterstrand, som vi vet är en mycket mer lämplig statsministerkandidat än Mona. Det är ett parti utan gamla bindningar och med det mest hälsosamma programmet. Miljö, återhållsamhet och förnybar energi är viktiga frågor för ett modernt samhälle att ta tag i och kan bli en bra grund för en framtida, hållbar ideologi. Det krävs dock att politiken får en tydligare gräsrotsprofil och att gubbar som Peter Eriksson tackar för sig och hittar ett annat jobb. Maria Wetterstrand är en skön bitch och ett klart ledarämne, som Sverige behöver. Får hon bara välja sina egna förtroliga bundsförvanter och lägger ner språkrörsystemet, skulle hon bana vägen för en ny utveckling för Sverige. Rösta därför på Miljöpartiet, och få en dubbel vinst: en buffert mot Moderaterna och övertag på Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna

"ag ville ju aldrig bli sosse, jag ville bli snickare...."

Runt om i Sverige sitter hundratusentals gamla gummor och gubbar och klänger sig fast vid sina lokala maktpositioner, i väntan på Mona Sahlin. Dom drömmer om en tid som försvann i början på 80-talet, då makten i det socialdemokratiska partiet började svänga åt höger och upp i det blå. Det är ett parti med en cementerad organisation, som vi måste låta dö ut, och det mest humana sättet är att inte rösta på dom och hoppas på att nya krafter kanske fattar att människor behöver ett tydligt ideologiskt budskap och riktiga vallöften. Mona Sahlin är ingen ledare, hon blev vald till en maktposition i början av 90-talet av Ingvar Carlsson, som under några år satt som en marionettledare för socialdemokraterna, i vakuumet efter Olof Palme. Ge Mona Sahlin chansen att sitta i opposition till hon hittat nån trovärdig politisk ideologi. Rösta INTE socialdemokratiskt!

Piratpartiet

Rakt ner i glömskans avgrunder går det för piraterna.

Denna sköna uppstickare applåderade vi vid Europavalet. Politiken i Sverige behöver provokationer och nya vinklingar. Tyvärr blev det bara en ynka kilobyte av detta megaskrytparti. En partiledare utan någon som helst tro på någonting och med en karisma som ett gammalt 28 bits modem och ett namn som jag inte ens orkar komma ihåg. Något som har med flaxa att göra, tror jag. Ordet ideologi kan dom inte ens stava till.

Sverigedemokraterna

Rasimen har så många ansikten...

Jimmy Åkesson, med ett sydländskt utseende, är en partiledare som vill utvisa alla som ser ut som honom. Om du är mycket ensam och rädd om kvällarna, har haft en taskig barndom, är rädd för även solbrända svenskar, hatar att åka kollektivt, dricker hembränt varje lördag, åker hoj på söndag eller tvättar en gammal Volvo, inte kan steka ett ägg eller koka kaffe, tycker att alla kvinnor skall vara som en mamma och komma och städa efter männen, om du läser bara tecknade serier och laddar ned porr på Internet, om du ger fan i det mesta och är ganska korkad…ja, då får du väl rösta på detta idiotparti. Om du orkar ta dig till vallokalen, vill säga.





FI

Oj, då, vad det lönar sig att elda pengar, tack pojkar!

Det var ett parti vi rekommenderade förut. Vi har alltid tyckt om Gudrun Schyman och hennes mänskliga profil, med ett missbruk av alkohol som en tung belastning i livet. Något många kunde känna igen sig i. Men Sverige är som bekant ett vanligt västerländskt mansdominerat land, där det inte är svårt att tysta ett parti med ett radikalt jämställdhetsprogram. Oddsen har vi därför alltid sett som små för en riksdagsplats. Svensk press är ju ungefär att likna med en stor, grabbig mansklubb, som kanske kan skriva om Gudrun för att hon ännu har en snygg kropp och hittar på skojiga saker att skriva om.
Men efter att ha bränt upp 100 000 kronor på Gotland, drar vi obarmhärtigt i snöret för nedspolning och total glömska för detta parti. Att inte ha större markkontakt med vanliga människor, är medvetslöst och ett slag i ansiktet. Vi tror att stackars Gudrun har fått en för stor överdos av nykterhet tyvärr. Vi rekommenderar henne att börja dricka igen. Jämställdhet handlar dessutom om respekt för andra medmänniskor, något det inte behövs ett eget parti för. Så kasta inte din röst på detta parti! Vem vet, dom kanske bränner upp din röstsedel.

Thell - inte helt slut

".. han kan sjunga igång en stackare till en ny livsrunda med sin röst."

Snart på slutet av min, snart ett år långa vistelse här i Stockholm, frågar jag mig själv åter igen vad jag förväntade mig av denna stad.
Svaret blir kanske något som är gjort av drömmar.
Drömmar som har med poesi, konst och musik att göra.
Som fick mig att hålla Stockholm upp mot ett ljus, som ingen stad kan leva i.
För romantisk för dagens sneda civilisation.

Som gäst vill jag inte prata om det faktum att Stockholm lutar så snett att man inte orkar med det.
Så snett och främmande även på Södermalm, som sägs vara så konstnärligt och bohemiskt..?
Så snett att jag glömt Ola Magnell !
Den mesta Stockholmspoeten!
Även om han inte är född och uppväxt på någon helig -malm, så äger han Stockholm, enligt mig.

Han ägde mig, way back, i ögonblick jag behövde någon att rycka upp mig.
På rorvakt på en fiskebåt på Finnmarkskusten, skruvade jag den taskiga kassettspelaren på högsta volym för att känna den metafysiska undertonen i hans röst över de tjutande vindarna utanför.
På knä i min egen självömkan på en förblåst ö längst ute på norska kusten, nästan knäckt av kärlek.
Sannolikt var han också senare en av de röster som gjorde att jag tordes börja min Sisyfosliknande karriär som nån slags konstnär, i skuggan av den norska musik- och kulturmaskinens oljiga monopol.

Ted Hector - piano, Hasse Ohlsson - orgel, Anders Kotz - bas, Carl Ekerstam - gitarr och Magnus Olsson - trummor

Så det var en skön känsla att stå på en fullpackad bar på Hornstull Strand och se och höra en av mina stora hjältar inom rockmusiken, en sann rockpoet!
Inte svår, arrogant och neurotiskt navelfixerad som Lundell.
Inte nedsjunken i en -ism som alibi för sin borgerlighet, som Afzelius och Wiehe.
Inte tuff och festligt politisk korrekt som alla proggbanden.
Men för mig den mest pålitliga, kompromisslösa politiska poeten och artisten av dom alla.
Alltid mitt emot och på tvärs av allt PK-tjafs och inte minst, en överlevare!

Här står han!
Han ser oförskämt ung ut och rösten är den samma träffsäkra!
Den rösten som har en underton av djup empati för terrorister, underdogs och antiliberaler som vet hur det är att fäkta med bindeln kvar.
Han vet vad respekt är, och kan sjunga igång en stackare till en ny livsrunda med sin röst.
Det är märkligt, att ha känt någon i över trettio år genom musiken och poesin, stå här och känna sig så stolt över en sådan bekantskap!

Här står han!
I mitt sargade Stockholm! Han som översatte Dylan på sitt egna eleganta sätt, som för mig gjorde Dylan överflödig.
Lika elegant som Jan Erik Vold, den största norska rockpoeten, som fick mig att gäspa av Dylans egna arroganta leveranser.
Och vem fan är denna Dylan anyway?
Jan Erik bor i Stockholm sedan många år.
Min norska poetiska hjälte.

Ola Magnell, Anders Kotz - bas, och Carl Ekerstam - gitarr

Två av mina hjältar här i den här lilla stan.
Två hjältar som syns så allt för lite till.
Nästan för lite för att orka tro på att det finns ett udda hopp kvar för musiken och kulturen här.
Men såklart, jag vet ju att jag har fel. Jag är bara trött och less.
Trött och less av att se mig själv växa ond och manipulativ i vaktande av min egen surrealistiska overklighet.
Trött och less av att se unga människor bli drogade av Idol, Fame och Så skall det låta!
Och så denna förbannade Skavlan!!??
Ständigt dessa tomma tunnor, skramlande överallt.

Carl Ekerstam- en skön gitarrist, Magnus Olsson - trummis med vackra moves!

Som tur är, har jag tro på de unga.
Trots alla glättiga affisch-indoktrinerade marionettstjärnor.
Här på releasepartyt för Ola Magnell är det säkert hälften unga människor, och det är vackert.
Det gör att man tar tag i sig själv och kommer ihåg vilka unga texter det finns, vilka unga harmonier man blivit drabbad av, så visst är det inte kört!
Se bara på de unga musikerna Magnell har med sig ikväll, gitarristen Carl Ekerstam, som också med varm hand har producerat skivan Rolös, som Ola Magnell's releasar i kväll. Och den spännande trummisen Magnus Olsson!
Jag förväntar mig att Magnell's nya CD är den första i raden av många fler, och att han kommer spela lite varstans både i båda Norge och Sverige.
Hur många fans har han inte bara i Norge!!
Och han är ju på tok för ung att dra sig tillbaks!:)

Nu skall jag inte glömma de andra musikerna, som spelar där samman med honom; Anders Kotz, på bas, Hasse Ohlsson, orgel, och Ted Hector på piano, som alla är riktigt bra musiker som skapar en trygghet runt honom.

Tack vare mp3 och t.ex. Pirate Bay kan man hitta Ola Magnells alla låtar på knastrig vinyltappning, och jag vet att han har flera fans än han fattar, tack vare Internet.
Jag tror inte Ola Magnell har något emot att han får nya, fattiga fans som aldrig har pengar över att köpa skivor för. Människor som gärna begår brott för att badda sina själar med hans poetiska uttryck.

Hemlik känsla på Strand.

Jag smyger omkring med kameran och försöker smälta in, som en älg i en solig Stockholmglänta.
Jag känner mig hemma, dock, på ett välkommet sätt, och får mina bilder.
Försöker sedan förklara för min svärson Djosla från Balkan vem denna artist är.
Han undrar ju varför jag plötsligt vill gå på konsert, något jag annars hatar.

Han förstår såklart, när vi efteråt pratar oss söderut efter Hornsgatan.
Han vet precis vad ja pratar om.
Och som en händelse dyker en av hans hjältar upp på min nätpiratkanal när vi kommer hem;
Emir Kusturica's med sin film Livet är ett mirakel!
Kusturica, en jämbördig med Ola Magnell utan tvekan.
En konstnär du alltid kan lita på.
Jag tänker på all skön Balkanmusik- och konst Djosla gett mig under svåra dagar och kvällar.
Hukande, kämpande med min karass under Migrationsverkets själsfientliga förföljelse.
Gömd i våra grottor i de svenska bergen.

På slutet kom två unga körare, trevligt!

Vi behöver musik och konst som står på sig, som inte böjer av och springer från sina -ismer och vänder kappan efter vinden.
Starka, fransiga, envisa människor, som inte räds några uppförsbackar.

Måste Ola Magnell ge styrka åt än flera människor i detta valår, ge dom krafter att kasta ut dessa borgerliga politiska hyenor, åtminstone från Stockholm!
Vi behöver honom och alla musikaliska, poetiska barrikader mot förbifartvansinnet, låtsaskollektivtransporten och alla liberalsocialistiska slussar och experiment!

Vackra ögonblick över generationsgränserna visualiserades i lokalen:)

Kan man skriva så i en recension?
Väl... det här är ingen jävla recension.
Det är beskrivning av en känsla.
Känslan av det Stockholm som försvunnit.
Som kanske aldrig funnits, vad vet jag..?
En känsla som jag äntligen tycker mig hitta här ikväll!
Känslan av en slags segervisshet över att det finns artister som Ola Magnell, som en förebild och en motvikt i dessa allt starkare nedströms tider.

Vi behöver ingen liberaler för att sätta konsten och kulturen på en större och stadigare plats!
Inget nytt parti för att låta musikskolorna tränga bort Idol!
Det krävs mod.
Mod av oss alla.
Mod i politiken.

Skrapa bort det överflödiga, glansiga marknadsfettet!
Bekämp snuttifieringen och reklamen i media!
Stäng av det molande mediabruset!
Stanna till.
Ta omvägen om Ola Magnell.
Unna dig en poetisk tanke per dag!

Kjell Kjær Castberg
Text & foto

Lördag 10 oktober 2009:
Tomterna på världens bäste loft

Man vill att världen skall gå framåt.
Att man tar två steg fram och ett bakåt i svåra tider, kan vi väl leva med ibland.
Men att tro att världen är kan utvecklas genom att vända det blinda öga till de krig som pågår,
är inte bara naivt, det är en skymf mot alla unga som vi vuxna borde vara ett bra exempel för.
Att ge ett fredspris till Barrack Obama är därför fel.

Det är en tydlig politisk handling. En socialdemokratisk utnämning, helt uppenbart påverkad av en maktberusad norsk så kallad landsfader. Beslutet skadar inte bara fredspriset, det sätter Norge i en löjligt, lismande ljus. Det kommer sannolikt att vrida klockan tillbaks, till tider då man trodde norrmän gick runt i tomtehuva och hade isbjörnar i gatorna.
Om priset är tänkt som uppmuntran, är den heller inte trovärdig. Eftersom det kommer från en nation som i alla år stödd USA i deras invasioner. En nation som dessutom glatt säljer sina vapensystem och olja till deras allierade, utan tanke på dödandet av oskyldiga kvinnor och barn.
Tibet vore en lämplig, fredlig nation till att dela ut en sån uppmuntran.

Det är en uppenbar risk för att priset blir en brandfackla i de fanatiska muslimska rörelserna runt om i världen, som tyvärr ser hetsjakten på islam som det värsta konflikten i världen idag.
Vi stödjer inte krigshandlingar från något håll, men vi är benägna att hålla med om, att det är den viktigaste underliggande orsaken till de flesta konflikthärdar idag..
Att skapa fred med världens snabbt växande islamiska befolkning skulle föra utvecklingen stora steg framåt. Det gör man inte genom att trappa upp kriget i Afghanistan eller behandla Iran som ett land av ociviliserade muslimska vildar som stenar sina släktingar.

Vi hoppas dock att Barack Obama är klokare än de tomtar som valt att ge honom fredspriset.
Att han vet vilka krafter som står i kulisserna och hetsar till upprustning, samt försöker slå krokben
för alla reformer och medmänskliga framskritt.
Vi hoppas, nu då skadan är hänt, att han har krafter att tåla vikten av den norska, nobla björntjänsten och att han gör allt för att bryta traditionen av upprustning och interventioner.

Det allra modigaste vore att han hövligt tackade nej till fredspriset.
En sån handling skulle i sanning föra världen framåt, och verkligen sporra unga människor till
osjälviska handlingar för fred.

Förutom det norska tomtepriset, som vi kommenterar av ren norsk skamreflex, är det två nyheter i
Skandinavien som är värda en kommentar.
En mycket viktigt nyhet från Finland;
-En finsk domstol har dömd en man för brott på religionsfriden, efter ett inlägg på sin blogg om att alla muslimer utnyttjar unga flickor sexuellt.
Det är inte en dag för tidigt att man börjar sätta ned foten för alla osakliga och hetsiga utfall mot denna religion, och att man tystar dessa patetiska förkämpar för en missförstådd yttrandefrihet.

En annan viktigt nyhet från Sverige; - en busschaufför blev avskedat för att ha skrivit SMS medan han styrde bussen med armbågarna. Vi som är beroende av att låta våra barn färdas kollektivt, tycker det är det på hög tid att busschaufförer slutar att använda mobilen när de har våra barns liv i sina händer.
Ytterst är det sjävlfallet en stor brist på ledarskap hos ett bussbolag, som inte har kompetens nog
att hitta lämpliga busschaufförer.

Sedan blir det andra bananer. Se dokumentären om bananföretaget Dole som kommer upp på biograferna. Men undvik för all del deras produkter!

Thell

Fredag 18 september 2009:
Mehdi Ghezali, Jonas Gardell och en sjuk nyhetsrapportering

Nyhetsredaktionens morgonsamling

Vi tror inte våra öron denna torsdagsmorgon!
Mattias Gardell?

Vi har försökt hålla oss borta från den fega terroristjakt som nyhetsredaktionen på Sveriges Radio har vältrat sig i under längre tid.
Man undrar; - får de bonus om de serverar smaskiga, osakliga, sensationella nyheter?
Finns det direktiv om att de med skvallerjournalistik och halvsanningar, till varje pris skall hindra människor från att byta kanal .?Det finns inte mycket kvar av public servicetanken i nyhetsrapporteringen om Mehdi Ghezali.
Från Pakistan, en polisstat som uppför sig som en ilsken vakthund i Obamas trädgård, hörs en klynkande svensk reporter, antagligen högt uppe i ett träd i samma område.
Som om den tidigare Guantanamofången nu är på väg att utrota hela västvärlden.
Idag, efter flera veckor av skvallertidningsreportage, intervjuar man till och med en person som kallar sig Mattias Gardell om Islam??!.
Det vore ett större kunskapslyft att, trots min motvilja, att lyssna i en timme på Jonas Gardell, istället för den meningslösa minut med denna så kallade religionsforskare.

Bara detta vansinniga uttalandet av namnet Mehdi Ghezali i alla nyhetssändningar!
Denna svenska medborgare blir i nyheterna även trakasserad genom en slug användning av det svenska språket.
På något konstig arabsvenska, får man för sig att tro att det rör sig om en person som tagit sig namnet Mäktiga Gonzales. Denna mäktiga person, uppfylld av Islam, såklart, har minsann blivit tagen av terrorpolisen i Pakistan.
Där ser ni, gott folk! Han är terrorist, vill nyhetsredaktionen få fram !
Man kan jo höra på namnet att han är fanatisk och inte svensk alls, bara genom att upprepa namnet på ett felaktigt sätt. Döda, döda, döda, går skallet från nyhetsredaktionen.
Han namn uttalas Meedi Gezali på rätt svenska.
Allt annat är fel, om du inte behärskar det arabiska språket.
Namnet får en helt annan klang, om du hör en arabisk talande person uttala det.
Med korrekt uttal finns det inte en uns av associationer till Mäktig eller suverän.

Jag är övertygat om att det är dessa associationer till namnet som började denna frånstötande nyhetsrapportering om deras svenska landsman.
Som även Carl Bildt passar på att håna under bästa sändningstid i TV.
Vinklingen på namnet är något som bara en sjuk nyhetschef kan komma på.
Man kan liksom höra hur han raljerade på redaktionen om uttalet av namnet.
En, under studietiden, spexande journaliststudent, som med minsta möjliga marginal tog sig genom journalistutbildningen.
Som nu, på nåt mirakulöst sätt, sitter på posten som nyhetschef på Sveriges Radio.

Han tror Islam är en sjukdom som USA har hittat botemedel mot.

Vi har vänner som lider av sjukdomen fobi. Som korsar sig når de ser en muslimsk person på TV.
Bara ordet arab får de att få skrämselshicka.

Nu är de dock våra vänner, vi känner dom väl, och vet dom aldrig skulle göra en människa illa.
Det konstiga är att de aldrig i sitt liv haft privilegiet att känna någon människa som är arab eller muslim.
De har på andra konstiga vägar blivit smittad av denna sjukdom, denna fobi.
Det sätt vi hjälper dom på, är att tydligt och klart säga till;
- tala aldrig någonsin illa om andra folkgrupper i vår närvaro.
Vare sig det är amerikaner eller muslimer.

Al Pacino Mehed Neil
Tre människor

I det längsta har vi försökt övertyga oss om att nyhetschefen i Sveriges Radio fått en allvarlig släng av svininfluensan och att det säkert skulle gå över.
Men nu är vi övertygade om att han blivit drabbad av fobi.
Stackare.Vi som är privilegierade nog att ha lite större tankebanor än små legobyggen, blir också sjuka ibland. Trots att vi har läkarvänner som är judar, homosexuella, araber, ja, även alkoholister.
Trots att vi har varit över hela världen och sett gott och ont. Ibland händer det att vi kan bli så illamående att vi nästan förlorar balansen, och bara vill hata någon.
Då skriver vi en artikel med goda råd till sjukare individer än oss själva.
Vi ser det som en medmänsklig plikt att hjälpa de andligt förtappade.
Det gör oss till friskare människor.

Fobi är en hemsk sjukdom, med stor risk för pandemi.
Vårt råd denna gång går till nyhetsjournalisterna på Sveriges Radio, några redan infekterade.
Avlägsna omedelbart denne sjuka nyhetschef, som har fört denna smitta till redaktionen.
Ge honom en stor fallskärm. Hitta en meningslös syssla åt honom, någonstans i radiolöst land.
Där han inte kan skada människor.

Bjud sedan in Jonas Gardell för ett nystartsseminarium.
Som bög vet han det mesta om orsaken till den fobi som spridit sig i nyhetsredaktionen.
Han kan berätta hur en människa kan känna sig om man blir misstänkt, utpekad och chikanerat över lång tid. Han kan säkert också jämförelsevis berätta vad en så kallad bögterrorist behöver av stöd från sin omgivning och sitt land.
För att inte ledas in på hämndtankar och ta till vapen.
Tillsammans med fundamentalistbögar som vill köra bilen in i ditt varmgarage med all kraft.
Det kan säkert bli några turbulenta veckor på nyhetsredaktionen, för att återhämta sig från en usel nyhetschef, men vi tror på public service och Sveriges Radio.
Dom har även en egen radiopsykolog.
Hon kan säkert bekräfta det vi har sagt.
Vi tar det en gång till;
Fobi är en sjukdom.
Islam är en religion.
Muslimer är vanliga människor.
Sveriges Radio är VÅRAN radio.
Sparka nyhetschefen!

Thell

Tisdag 15 september 2009:
Valnatten som försvann
och den beska sanningen

Vi tror vi kommer att vinna, säger Jens Stoltenberg

Jag blev inviterad till Norska Ambassaden för att övervaka den norska valnatten.
Tycker det var en trevlig gest, att bjuda mig dit.
Självfaller gjorde jag några etikettfel, men jag är ju inte van med såna sociala sammanhang.
Tittade efter den rökande ambassadören som jag träffat när jag var där och röstade och gick rakt förbi den riktiga ambassadören och hans fru, på väg in.
Som inte rökte, men båda han och hans fru var trevliga människor.
Man får väl inte jobb som ambassadör om man röker, så klart, i dessa tider. Tror inte hans fru rökte heller. En massa annat trevligt folk där, men jag får lite panik på större kalas
med så många icke-rökare i samma rum.
Mina slitna vitaktiga gympaskor var helt fel, märkte jag snabbt.
Inte många som hade skägg och långt rastahår heller. Kände mig lite ensam.

Som tur var norska kungen där, Harald.
Han röker i alla fall lika mycket som jag. Efter vi ätit gick vi ut på verandan och började storröka.
Vi drack kaffe och jag berättade om mina fisketurer på fjärden med svenska kungen.
Fjärden..? Vad är det, undrade Harald.
Det är kanalerna runt de gamla fästningsöarna, sa jag.
Kung Karl någonting bestämde sig för att bygga kanaler omkring sina slott och fästningar som låg i anslutning till Östersjön. En massa kineser, plus hela svenska armen var med och grävde en massa kanaler, breda vallgravar, typ, som kallas fjärden.
Det var väl kung Karl den fjärde, förstås.
Tack vare allt grävande, förlorade kungen hela Finland till Ryssen, som bara valsade in och tog över hela Finland lätt som en plätt. De hade självfallet spioner bland kineserna och fick veta att hela den svenska armen grävde vallgravar i Stockholm.
I samma veva kom Norge och villa ha självstyre, men den historien kan du väl, sa jag till Harald.

Vi började bli sugna på en konjak till kaffet som var slut.
Det kan väl du fixa, sa jag och Harald skrek åt nån att hämta ett par flaskor konjak. Quick, Quick !
Vi fick sällskap av en cool trönder, som så klart var från Byneset.
Han rökte inte, men var en jävel på konjaken.
Om vi kanske skulle åka ut och fiska i natt, sa kungen, tillsammans med Gustav, kanske...
Nej, nej, sa jag, det går inte. Jag har slagit frampå om det för honom, men han är helt emot det.
Två kungar i en liten roddbåt går inte, säger han.
Tänk om båten välter och båda kungarna drunknar, vem skall då sköta om landet och hålla politikerna i örat. Inte för att snacka om hur huvudlös jag kommer att bli ganska snabbt, om bara jag kommer,
ensam simmande i land.
Misstänkt för dubbelt kungamord, fy fan, det tänkte jag inte på, sa jag till Harald att jag sa till Gustav.
Eller om en kung överlever, då blir det ett helvetes liv och säkert krig och elände.
Så det går inte. Vi två får nöja oss med att tråla räkor i Oslofjorden som vi brukar.
Synd, sa Harald.
Mmm, ganska, sa jag.

Valet var plötsligt över vid 22.30 ungefär.
Jens gick av med segern med knapp marginal. Det luktar valfusk lång väg, sa jag till kungen.
Du är galen, svarade Harald, fast han var urless på Jens han också, det visste jag.
Om jag bara kunde få rösta, sa han, det är så jävla tråkigt att jag inte har nåt att säga till om.
Ja, det är sant, det skulle va som i Sverige sa jag, att kungen kan lägga in 10 procent om han tycker det drar åt fel håll, som veto ungefär !
Ja, sån skulle det varit i Norge ! sa Harald och vi skålade med Bynäsgrabben som satt och antecknade. Antagligen spion på sidan om sitt jobb på norska UD. De tjänar ju så uselt de norska diplomaterna, så de blir alltid tvungna att ta något extraknäck.
Därför nämnde jag inte nåt om kanalerna under slottet till svenska kungen, som gjorde att vi i hemlighet kunde ro ut på natten och fiska. De fanns like varstans och var väl kamouflerade.

Maria Bonnevie kom ut och skrek till oss att va lite tysta och inte blåsa rök mot barnvagnen som stod där ute. Är det hennes unge? frågade jag kungen, men han visste inte.
I alla fall var hon där med sin nya snubbe som skulle starta ett pratprogram, och lyfta den norska TV imagen upp från Blåtind och Fleksnes-träsket. På tiden, var vi eniga om. Han såg ut att va en skön snubbe.
Synd jag inte tog med den pjäsen jag specialskrev för Maria för många år sedan.
En norsk version av Marie Antoinette som skulle va just rätt för henne.

Tjugo cigaretter och två flaskor konjak senare, var klockan bara halv tolv och hela valet var gått rätt i dass. Tråkigt som fan. Vad e det här för valnatt, sa kungen.
Fyra år till med den där skrythalsen Jens, det är så man vill smälla av, sa jag till Harald, det är klart som fan att det är valfusk. Bynäsingen skrev som som fan, och jag förstod att jag knappast kom att bli någon fast gäst här på ambassaden, om han spionerade för Jens.
Sedan åkte jag och kungen på Biljardhallen på Hornsgatan. Då vi inte fick röka och spela biljard samtidigt, hyrde han hela stället och mutade den sluga turkägaren, så vi fick blossa av hjärtans lust.
Vi beställde in några flaskor whisky.

Om du spöar mig tre gånger i rad, sa kungen, skall jag gå till tidningarna när jag kommer tillbaks och säga att valet var riggad. Han såg verkligen inte fram emot förtioelva supertråkiga luncher med Jens och hans regeringsmuppar.
Synd bara att kungen är en sån jävel på biljard.
Fast jag är van. Alltid får jag stå där ensam på de slitna barrikaderna och berätta sanningen.

PapaFahr

Måndag 14 september 2009:
Mona Sahlin:
Vill stänga svensk kasinoverksamhet

Mona Sahlins nya utspel är resultatet av en kompromiss med Vänsterpartiet (foto: Skanpriix)

Medan valkampen är över i Norge, har Sverige precis startat sin traditionellt
tidiga valkamp, med olika utspel från båda Alliansen och det nya Röd-Gröna
valsamarbetet mellan Socialdemokraterna, Vänstern och Miljöpartiet.
Vi träffar Mona Sahlin på väg till de norska socialdemokraternas valmåndag
i Oslo. Själva är vi också på väg för att följa det norska valet på plats.

Vi frågar hur hon tycker om Medejevs angrep mot kasinoverksamheten i Ryssland,
och om det stämmer att Vänstern har fått genom ett liknande krav för Sverige.
-Ja,det stämmer och vi välkomnar Medejevs drag, det kommer göra det
lättare för oss att skära ned på sådan verksamhet i Sverige, när vi tar över i 2010.
-Du höres ganska säker på att ni kommer vinna vid nästa val?
-Med den tydliga vänsterprofil vi kommer lägga oss på, och en kampanj för de hårdast
drabbade av Alliansens högerpolitik, är vi ganska säker på att ta över makten, ja.

Mer hinner vi inte fråga innan hon skyndar ut till den väntande privatjet som väntar
på att flyga henne och partiledningen från Arlanda till Gardermoen.
Vi har bokat en intervju måndag med Lars Ohly, som skall närvara i Oslo på partiet Rødt's
vallokaler.Där han under tisdagen i en presskonferens med Mona Sahlin
skall redogöra inför norsk press om nya strategier för det Röd-Gröna samarbetet, där
Miljöpartiet ser ut att få en betydligt mindre roll än tidigare.
-Tror du Jens vinner? hinner vi ropa efter henne och hon ropar tillbaks,
-110 procents säkert, säger Jens och han borde ju veta...

Vi återkommer med referat från presskonferansen och en längre intervju med
Lars Ohly under tisdagen tillsamman med det norska valresultatet.

Thell

Måndag 7 september 2009:
En dödat dansk och en jagad jude


Vi måste åter påminna om rasismen. I alla dess former.
Det känns nödvändigt eftersom dessa nya strömningar av rasism går hårt över Europa.

Skall vi döda danskar för att en tanklös redaktion släpper bilder som upprör muslimer?
Skall vi döda judar för den politik regering i Israel utövar?
Är det bra för Sverige att judar tvingas flytta från Malmö på grund av rädsla för att
bli attackerad?

Självfallet vill vi inte ha det på det här viset.
Vi som hävdar oss vara en demokrati och en förebild för andra nationer.
När förstördes denna förebild...?
Det är inte länge sedan Sverige hade ett mångkulturellt år.
Nu känns det bara som ett skämt.
Vi sitter här plötsligt och har delat upp världen i små ynkliga bitar som vi
vårdar i vår kaukatiska spegelbild.

Om man inte har politiker som kan visa på skillnade mellan person och politik,
kan ett helt folk gå vilse på alll rasismens villovägar.

I Kungsträdgården visade det rödgröna alternativet upp sig.
Det var som en krystad modevisning med gamla kläder.
När politiker måste ta hänsyn till vad som är passande enligt en valallians, har något
mycket viktigt i politiken försvunnit.

Att se en vänsterledare stå som ett fån på offentlig plats och koncentrera sig på ett
allianssamarbete där väljare har blivit poäng i en tävling, är pinsamt.

Politiker i dag, med något så där samvete, skulle använda varje möjlighet att motverka
rasism och provocera unga människor till engagemang och motstånd mot alla gamla,
torftiga alliansidéer !

Det viktigast som händer politisk idag, händer faktiskt där bilar bränns och ungdom
protesterar. Kungsgården i all ära, det är bara en cementplatta med några träd omkring
dit politiker kan ställa sig att ljuga för publik !



Thell

Lördag 5 september 2009:
Om en rymdresa till planeten Radiohuset,
och om att bli knullad av Quentin Tarrantino
Jag skulle skrivit en vacker krönika om en bussresa med linje 4.
Linje fyra går från Gullmarksplan till Radiohuset i Stockholm.
Det är en ringlinje, den tar ca en halvtimme att åka med ledbuss.

Torsdagen började bra, solen sken och jag såg fram emot att göra mina ärenden.
Ett besök på radiohuset för att lämna en hälsning till några radiomänniskor.
Ett besök till den Norska Ambassaden för att rösta.
Allt gick så bra.
En trevlig busschaufför upplyste mig om att de inte tagit kontanter på femton, eller var det tjugofem år.
Jag visste inte, men fick åka ändå!

Då jag kom hem hade jag blivit transporterad av fyra olika busschaufförer. Tre manliga och en kvinnlig.
Jag är en stor beundrare av konsten att köra buss.
Själv har jag provat på, fuskat i yrket, kan man säga, för att dra in pengar till mina udda konstprojekt, och innehar alla körkort från motorcykel till långtradare.
Jag är också privilegierat med att känna den bästa busschauffören i Tröndelag, om inte i hela Norge.
Inte nog med det. I Jämtland bor min bästa kompis genom alla mina svenska år, och han råkar vara en fantastisk utövare av konsten. Han är dessutom Stockhomare, minsann.

Så jag är inte ovetande om konsten att köra buss. Gudarna skall veta att jag försökte att bli lika duktiga som dom, men det räckte inte till.
Skall det nu vara så svårt att köra en buss, säger någon.
Alltid är det ju någon som skall säga att det där taskiga konstverket kunde jag själv ha hittat på.

Låt mig därför förklara lite om konsten att köra buss.
En stadsbuss är det ett stort fordon. En ledbuss rymmer en massa passagerare, som sitter utan bälte. Många får stå. En krock skulle få förödande följer.
Där framme sitter busschauffören.
Han skall hålla ett öga i backspegeln, ett öga för framförhållning på lång sikt, och samtidig ett öga på alla trafikanter på nära håll.
Han skall hålla ett öga med passagerarna.
Han skall hålla jämn fart, bromsa in så mjukt det går. Utan att irritera de stående, eller de som gör sig reda att kliva av. Chauffören skall i samma mjuka takt köra ut från hållplatser, som om han hade ett ägg under gaspedalen.
Efter en tid blir ju allt det här rutin, och man behöver inte tänka på alla dessa moment, som passagerare.
Det människor reagerar på, är chaufförer som har en rutin av ryckigt och aggressivt körstil.
Om man kör mjukt och vackert, reagerar man stort sätt genom att trivas. Man tål lite trängsel och folk blir vänligare och mer pratsamma.

Nu till det nästa och det svåraste momentet som busschaufför.
Att möta sina passagerare på ett trevlig sätt. Från klockan 5 på morgonen till dagens slut.
Med ett delat pass kan en dag kanske vara till över midnatt.
Fyra timmar på morgonen och resten senare på dagen.
Bor hon långt från arbetsplatsen, hinner hon kanske inte hem i mellan passen, vilket betyder att hon får en mycket lång arbetsdag.
Klarar du det här, vecka ut och vecka in, köra mjukt, vara uppmärksam och hänsynsfull, mot passagerare och andra trafikanter. Samt ge passagerarna ett trevligt bemötande när kliver på, är du på väg att behärska konsten att köra buss.
Men bara när du jobbat som busschaufför i tjugo, tjugofem, trettio år, kan du med rätta säga att du behärskar konsten till fullo, om du fortsatt står pall på samma omtänksamma sätt.

Det är klart, många konstarter kräver samma långa utbildning, där man sätts på prov på samma
hårda vis.
Tänk på de du möter i affärerna, på krogen, i alla servicenäringar.
Ja, i alla yrken där möten uppstår.

Denna torsdagen var jag självfallet som finkänslig passagerare, förberedd på det mesta.
Men ingen av mina fruktade scenarier slog in.
Jag behövde inte skrika till chauffören; -Nu kör du som folk, din jävel, det här är fan ingen godsvagn med dödkött, och slå i biljettbordet med min turkosa damparaply.
Det blev en trevlig resa, med fyra trevlig storstadschaufförer.
Inte som mina vänner, såna växer inte på trän, men med beröm godkänd!
Stämningen på bussen var god och avslappnad, på resan dit och tillbaks.
Sånt gör mig glad! Små vackra ögonblick i vardagen. Tack !

På radiohuset blev jag mött av ännu en konstnär. En vacker, mörk kille i receptionen bemötte mig med oförbehållsam vänlighet och hjälpsamhet.
Det behövde jag verkligen.
Jag var knäsvag av att komma in i Radiohuset, som har gett mig så många oförglömliga stunder.
Jag var nästan lite ängslig för att jag skulle svimma.
Men inget blev förstörd av sånt som annas ofta händer mig. Jag blev istället rent av lite starkt av besöket, av att komma så nära alla mina hjältar i konsten att göra bra Public Service.
Dessa röster, dessa ekvilibrister, själsräddare, vill jag påstå!
Jag skulle inte nämna namn på mina hjältar, man glömmer alltid några och namn är inte alltid viktig.
Men Ann-Louise Martin, rösterna i Språket, alla i Studio Ett, som man dock ibland blir rasande på för sina mjäkiga debatter.
Det är så många. Också i P3, fast sedan barnen blev stora lyssnar jag sällan på den kanalen.
Det hemska programmet Ring Hit, Ring Dit i P1, är en skam för Public Services verksamhet.
Men nu skall vi inte vara såna...

Men är det inte torsdag längre. Det är sen fredag kväll och eftersom jag är i skrivande stund är mycket förbannat, måste jag slänga ur mig att Sveriges Radio har haft en utveckling åt Radio Rix-tendenser, med snuttifiering och plumpa populistiska grepp som jag INTE tycker om.
Den man älskar agar man. Jag agar mina barn om de gör tanklösa och medmänskligt dåliga saker.
Inte som min farsa agade mig. Jag agar med ord och skrift.
Jag älskar Sveriges Radio och jag kommer alltid aga den för all tanklös verksamhet.

Vidare, vidare..
Det var torsdag och jag kom mig ut av radiohuset utan att svimma, ganska lycklig.
Nu bara enormt kissnödig och koncentrerad på att hitta den Norska Ambassaden och toan där.
Något jag klarade genom att fråga om vägen bara en gång.
Med mitt lokalsinne spelar det ingen roll om jag sitter och tittar på en karta i timmar innan jag skall iväg.
Jag går alltid vilse.
På den Norska Ambassaden, står ambassadören ute och röker.
Nog en konstnär i bemötande och vänlighet. Även när jag omedelbart frågar efter toaletten, ger han mig vänliga och bra instruktioner, runt hörnet och till vänster och höger första.
Jag tycker mycket om vänliga, rökande ambassadörer!
Synd att Guillou inte vet vart de finns...

Att få gå på toan när man behöver, är i sig en välsignelse.
Att rösta var enbart en borgarplikt.
När man är norsk som jag, och ser den bedrövliga samling av politiska partier på ett vitt papper, blir man bara lessen. Ett snabbt kryss, få det överstökat.
Så tillbaks till bussen, på en stig bak radiohuset, jag lär mig fort om jag har gått där en gång, faktiskt. Köpte även biljett i automaten.Var tvungen att kliva av bussen på Fridhemsgatan bara för att spatsera lite och vara mitt i alla dessa gatunavn och platser som jag känner så väl från allt lyssnande;
- Fridhemsplan, Odenplan, Karlavägen etc.
För en poet som alltid samlar på ord är vissa ord som smekningar.

Här skulle jag slutat skriva.
Jag skulle gått hem, lycklig som jag var, och skrivit av mig denna poetiska rymdbussresa, som för mig var lika stor som Christer Fuglesangs resa i den vanliga rymden.
Men nej, jag skulle självfallet gå på cafe, i affären och handla middag, sova middag och bara ha hela resan som ett varmt bultande hjärta för mig själv.
Fredag kom, med bara vanlig skrivande och all bussresepoesi blev lagt till siden.
Vackert distraherad blant annat av Spanarna, som alltid är en godkänd ursäkt för att bara njuta av rösterna. På säker avstånd till det sugande tangentbordet.

Först nu, sent fredag kväll, sitter jag här förbannat och arg och skriver nästan sönder min rymdresa.
Efter att ha fått mitt harmoniska humör förstörd av Quentin Tarrantinos Inglorious Basterds!!
En så ynklig, amerikansk och respektlös film var det länge sedan jag såg!
Och det från en man som jag respekterat högt för sina tidigare våldsfimer.
Allt han har gjort har jag högaktad som stor filmkonst.
Jag hade mina misstankar om denna filmen dock.
Min intuition, som sällan har fel, sa mig att det var något som inte riktigt stämde.
Av döma efter en del intervju och klipp på nätet och i tidningar.

Världen består av för många gamla grannfejder.
De tar liksom aldrig slut.
Hela tiden kommer det nån jävel och skall pika någon för saker som har hänt långt tillbaks i tiden.
Jag hatar hämnd. Speciellt för saker som hänt tjugo eller fler år tillbaks i tiden.
Men Kill Bill, då, säger någon, var inte det hämnd..?
Men det var fiktion, vill jag påstå!
Det här är historieförfalskning.

Man skall minnas historien. Lära av den.
Inte med arrogant, tanklös amerikansk historieskrivning göra filmer som kränker andra folkslag.
Det blir som när man intervjuar vissa amerikaner om Europa, och de inte kan skilja på Schweiz eller Sverige. De tror i all sin naivitet att det var amerikaner som gjorde slut på andra världskriget.
Det var civilister, barn, kvinnor och soldater, utkommenderade i krig, mot sin vilja, som fick slut på andra världkriget. Miljoner dog.
Det fanns aldrig någon käck skvadron amerikanska nazijägare.

Våld är ett mäktigt filminstrument, men når historien är tunn, blir våldet osmakligt och äckligt.
Det är oförlåtligt, enligt min moral, att väcka till liv det hat som en gång fanns.
Som norsk blev man uppfostrat med hjältefilmer om dumma tyskar, suveräna engelsmän,
blev matat med hisorier om tyskertöser, plus all möjlig tänkbar propaganda, långt in på 60-talet.
Det skapade ett hat mot tyskar som folkgrupp, som inte är någon nation värdig.
Bättre att rikta uppmärksamheten på den otroliga politiska våld som sker idag, inatt, imorgon.
Påminna oss själv om den ondska vi alla kommer få leva med som mänskliga varelser.
Jag ser Inglorious Bastard som en tanklös amerikansk hets mot alla tyskar.

Du, som kanske har barnbarn som härstammar från en av krigens nazister.
Du är kanske är ingift i en tysk familj och lever för att det som hände aldrig skall hända igen....
Skrattar du av denna filmen som dom skrattade i biosalongen ikväll...?
Det tror jag knappast.
Du skulle skämmas på Quentin Tarrantinos vägnar.
Du skulle huka dig på väg ut av biografen efter att åter bli påmind om den bitterhet och det hat
som Europa i många decennier försökt att lägga bakom sig.
Du kanske är Jude och du skäms också i biosalongen.
För fredsbudskapet och dialogen, som åter igen slängs åt sidan, för lättköpta poäng av våld och blod
i tuffa närbilder.
Tuffa, lilla Quentin Tarrantino, som vet lika lite om nazister som om Judar.
Han är en historielös och naiv pojke och skulle hållit sig till sin fiktion.
Han skulle behöva bo en stund i Bulgarien, Romänien och Tsjeckien och se vad som händer nu idag.
Med romer och homosexuella och andra oliktänkande.

Nu känns det lite bättre.
Jag har skrivit av mig lite. Pratat av mig lite också, med mina närmaste och vänner.
Som vet precis vad jag menar.
Gör du...?

Idag är det lördag och jag skall bara tänka poetiska tankar.
Jag skall lyssna på vackra röster från Radiohuset och snart förlåta Quentin Tarrantino
för det han gjorde med mig ikväll.
Man skall aldrig förvänta sig att människor är utrustad med samma moraliska riktilinjer som en själv.
Jag glädjas åt en rymdresa till ett radiohus, åt konst i alla dess sanna former.

Taskiga knull har man ju kommit över förut.

PapaFahr - agasam poet

Poetisk fiktion...

Orsaken till att det trots allt händer, är självfallet underbemanning, efter den hårda bantning av psykvården som har pågått i över tjugo år.
Lyckopiller och KBT har spridit sig en katolsk bikt, och gett politiker och samhällsplanerare en ursäkt att skära ned.
Vi får sitta med det lilla hoppet om att Anna Odells verk åtminstone kommer att sporra till journalistisk wallraffing och andra granskande reportage framöver.
Vore det inte lämpligt att undersöka varför det ännu används elchocker på vissa vårdinstitutioner även i dag, år 2009...?

Vore rektor på konstfack man för sin hatt, skulle han självfallet betala böterna omedelbart.
Om inte annat för att stoppa media från att vältra sig i kronrullningen för Anna Odell, och intervjua varje givare som nu plötsligt har blivit kompis med konstnären.
För konstfack och andra hård arbetande unga konstnärer, är det tråkigt att saken har fått så mycket uppmärksamhet.
Genom att gömma sig bakom en kändisadvokat och smita från konsekvenserna har hon skadat konsten och trampat på sina medelever.
Att i sitt försvar jämföra sig med journalister är så dumt att vi knappast har ord för det.
En privat konstnär som har utnyttjad människor i sin yrkesroll och förnärmat dom i deras yrkesstolthet för egen vinnings skuld, borde fått ett högre straff.

Den mest ärliga i hela denna saken, är överläkaren David Eberhard, på St. Göran, som med en torr, sarkastisk ton beskrev Anna Odells projekt så här:
”Klipp dig och skaffa ett jobb, och... varför inte ta jobb på cirkus, det är där clownar jobbar...”
När han efteråt får tillfället att vika sig eller ta tillbaks det han sa, berömmer han sig själv istället, för sitt utlåtande. Det är berömvärd i denna mediavärld av kappvändere och dansande pudlar.
Vilka ständiga kompromisser Eberhard har fått leva med som anställd i den nedgångna psykvården har vi inte svårt att föreställa oss.
Då han avgick från sin post en månad efter incidenten med Anna Odell, sa han; ”det är bäst att ge sig när man är på toppen”
Det är lysande satir.

För inte kan väl bli mycket roligare än så här....

Thell

"Hej, jag heter Anna. Jag har egen advokat"

En Lars Real girl wannabe

Thell

Madonna's tunna vackra röst

Tisdag 25 augusti 2009:
Israel-Sverige; 3-0, Odell-Staten; 0-2.
...stackars pappas flicka
Så plötsligt är Sverige blivit så icke anti-semitisk.
I alla ledarredaktioner försöker man förtvivlat hitta överlägsna argument, arroganta uttlåtanden flödar över Sverige till försvar mot Aftonbladet.
Man vill inte erkänna att man har spelat regeringen Netanyahu i händerna med ett taskigt scoop, det är klart att vem som helst skulle reagera mot en sådan journalistik.
Aftonbladet publiserade något ingen annan tidning i världen skulle publicera, med ett sådant svagt underlag.
Inte ens i Gaza eller Västbanken kan man ropa hurra för sådana billiga poäng, det är nästan pinsamt tyst. Medan de aktuella övergreppen från Israel sker NU. Men ingen journalist från Aftonbladet ids skriva om de som vräks, tar livet av sig, eller går i konkurs under det dagliga Israeliska förtrycket.
Sådant blir det ju inga rubrker av.

Det är skämmigt värre att ha en utenriksminister som sitter med sin blogg och tror han är folklig och populär, med fingret i röven istället för i luften, för att känna av hur vindarna blåser.
Ser man på den rasistiska kyla som sprider sig i Europa, vore det extra viktigt för alla människor i ledande positioner att stå fram och ta ställning mot all rasism och antisemitism.
Att låta Aftonbladet med sin menlösa artikel ge hela det facistiska Europe poäng och klappsalver, är nästan oförlåtlligt.
Man skall till varje tid fördömma Israels regering som för sin kompromisslösa och omänskliga politik.
Men man måste aldrig missa tillfällen att stå upp för de judar i Israel och över hela världen som varje dag kämpar med icke-våldliga medel mot denna regering.
Som det blev nu, gav Carl Bildt regeringen Netanyahu billiga poäng för sin hårda linje, medan han själv med sin ynka blogg tror han någon gång kommer att bli en statsman efter detta.
Vi kan bara hoppas att Carl Bildt har en stor, svensk förhud att gömma sig under tills han kan krypa ut till en annan verklighet.

Vad gäller fröken Odell och den så kallade rättegången, hoppas vi att hon får fängelse.
Med ett frikännande faller hennes konst platt till marken.
Skall man skapa konst för folket, måste man ta konsekvenserna. Det duger inte att pappa eller vem det nu är, kommer springande med en kändisadvokat som räddar henne från obehag.
Det var faktisk högst profesionella poliser, och högst profesionella sjuksköterskor som tog hand om henne. Fokuserad på att göra ett bra jobb. Hon var självfallet tvungen att föra dessa människor bakom ljuset för att genomföra sitt projekt. Handlingar man måste ta konsekvenserna av.
Man kan inte råna en bank och tro att personalen glömmer sina psykiska trauman även om det visar sig att rånaren är en konstnär som använde dom i sin "konst"!
Och det är aldrig den enskilde människan i ett system som bär skulden för systemfelet.
Odell verkar inte ha tänkt så långt.
Hennes projekt är lysande som idé, och starkande för de psykisk svaga i samhället, det är vi övertygade om.
Men att köpa sig fri med en kändisadvokat, tar uddan ur hela projektet.
Det blir helt enkelt inte trovärdigt!
Så tyvärr Odell, konst kan du aldrig kalla det!


Thell

Curtain, please...

Måndag 24 augusti 2009:
En nära grannen-upplevelse

Så äntligen händer det!
Det som aldrig hänt förut under mitt ganska långa liv.
Det som man läst om i så många böcker och sett i så många filmer.
Det ringer på dörren när man står i duschen!
Varför har inte det här hänt mig förut?
Har jag duschat för sällan? Har jag inte hört ringklockan?
Eller är det bara att jag bott så förbannat utanför allfarväg att chansen för att någon skulle komma överhuvudtaget, utan att ringa först, alltid har varit minimala.

Men här i Stockholm händer det och inte nog med det!
Det händer mer!
Och bara andra veckan efter jag har flyttat hit!

Det är min vilosöndag borta från redaktionen och all tråkig, febril aktivitet för att skapa ett så kallat Stockholmsnätverk. Thell har varit som en pest hela veckan, med sitt smöriga sätt.
Jag står som sagt i duschen. Det ringer på dörren.
Jag tänker först; låt det bara ringa, det kan inte vara någon jag känner, det är säkert en försäljare av något. Men så griper dramatiken tag i mig.
Det känns som jag är med i en film plötsligt. Jag stänger av vattnet och kliver ur badkaret.
Som jag ännu inte har badat, bara duschat i.
This can´t be happening, mumlar jag till mig själv. Vart fan fick jag den repliken från?
Jag sliter till mig den handduken som hänger närmast, det är ett slags barnbadlakan med tecknade figurer på, Musse Pigg eller kanske Mumi trollen, jag har inte sätt så noga på det.
Man vill torka sig når man har duschat, inte stå och titta på badlakanet.
Virar det lätt omkring min magra kropp. Som jag inte skäms för, speciellt inte nu, jag har solat i sommar och har bra färg på kroppen.
Jag är ingen blek och mager poet, någon sorts billig Ferlinkopia, i Stockholm för att lida ut min poesi och dricka ner mig.
Jag är senig mager och ganska solbränd.
Jag listar mig fram till ytterdörren och bestämmer mig för att om det ser ut som en försäljare, skall jag inte öppna. Man behöver faktiskt inte öppna. Bara jag själv vet att jag är hemma, säger jag till mig själv och känner mig smart.

Tittar ut genom denna fantastiska uppfinning, titthålet. Den lilla underbara kikaren, kusinen till piratens vän på de öppna haven. Anfalla eller retirera.
Är titthålet en svensk uppfinning?
Mitt öga spanar ut över horisonten. Självfallet har personen ställt sig så långt från titthålet att det är svårt att se annat än skillnad på man och kvinna.
Det är en kvinna, modell inte helt ung.

Den ända kvinna jag känner och som kan tänkas att komma på dörren vill jag inte ha besök av.
Då hon var här i ett ärende förra veckan, släppte jag inte in henne. Jag vill inte ha besök av andra än mina närmaste, har jag gett besked om.
Jag tror det är henne och tänker, jag kan väl prata med henne i dörren.
Det här är ändå en sensationell begivenhet, att någon ringer på när man står i duschen.
Man måste göra det mesta av det. Hur skulle det bli om jag inte öppnade?
Platt fall, inget att berätta om, inget särskilt överhuvudtaget.
Så jag öppnar dörren.

Utanför står en medelålders kvinna jag aldrig sett förut.
Hon är lite som klippt ur den serien jag nyss blivit häktad på, Mad Men, med handling som utspelar sig på 60-talet. Hon har glasögon, håret ser aningen permanentat ut, mörkblont,draperad 60-talsenigt runt huvudet. Hon har en blå klänning med nåt slags prickigt mönster, som räcker henne till strax nedanför knäna. Slitna inneskor i brun mocca.
Vi ser på varann, båda lite förvånade. Jag, för att det inte är den jag tror det är, hon av att bli mött av en halvnaken, mager, dock inte blek, man.
Hon börjar strax prata om musik och jag fattar precis vad det handlar om.

Det är grannen under mig!
Ännu en sensation!
Efter bara två veckor har jag här närkontakt med en granne i Stockholm!
I ett sex våningar högt bostadskomplex ! En nästan osannolik händelse!
Jag förstår att det gäller musiken jag nyss spelade på hösta volym. En gammal inspelning av mig själv, faktiskt, som jag tycker om att lyssna på av och till.

Så denna udda sången har letat sig ned till min granne, denna ganska tidiga söndagsmorgonen.
Det är rören säger hon, husets konstruktion, som gör att ljud hörs väl från min lägenhet.
Jaha, så min röst höres ut som det är fel på rören eller nåt, borde jag tänkt om jag vore i mitt rätta paranoida tillstånd. Men jag är bara lyrisk! En granne!
Hon är vänlig. Hon pratar finlandssvenska och jag är så förbannat glad över mina två osannolika ögonblick att jag får lust till att bjuda in henne och fika sönder henne!

Men hon vill som inte titta på mig. Ttittar ner i golvet och kastar bara då och då en blick på mig.
Jag är överströmmande förstående och försöker vara så vänlig jag bara kan. Så klart, jag förstår, jag skall tänka på det och jag tänker på det.
Jag har ju inga behov att spela hög musik, jag lyssnar nästan aldrig på annat än pratkanaler på Internet eller radio.
För det mesta sitter jag och skriver.
Hon vill verkligen hellre inte stå fram som en gnatig och sur granne, det känner jag. Det är det här med rören, husets konstruktion och min stereos placering i förhållande till rören.
Tillslut kommer vi till en slags förståelse och vi förstår båda att vi vill vara goda grannar, inte skapa osämja och ofred. Hon tackar för min förståelse och går.
Jag stänger dörren, ännu uppfylld av denna sensationella dubbelhändelse.
Då får jag se mig själv i spegeln!

Når jag duschar och inte behöver tvätta mitt långa, märkliga hår, skyddar jag det mot vattnet.
Jag har låtit det växa i flera år nu, så det är långa dreads och resten rasta-extensions långt ned på ryggen. Jag måste ha det ur vägen när jag duschar.
Till det använder jag en ful, grön mössa. Jag lutar mig fram och packar allt hår i mössan och drar den över huvudet.
En mycket praktiskt och billig lösning.
Men jag ser ut som en figur ur Elsa Beskows böcker. Som om jag har en stor grön svamp på huvudet. Inte konstigt att grannen inte ville titta på mig.
Hon var förstås paralyserad av skräck. Ett halvnaket monster!
Hon förstod såklart heller ingenting av mitt norsk-svenska mummel, såg mitt fåniga leende som en galen människas grimaser.
Skall jag snygga till mig och gå ned till henne och visa att jag i verkligheten är ganska normal?
Försöka tala tydligt svenska, kanske bjuda på chocklad.
Hon kanske ringer bostadsbolaget imorgon bitti, polisen, eller vem vet vad hon kan hitta på?

NJag tar på mig svarta jeans och min svarta skjorta och T-tröjan från Jazzfestivalen och lägger några chockladbitar i en liten fin ask och går ned en våning.
Jag känner på mig att det här skall gå bra.
Man måste sköta om kontakten med sina grannar.
Ingen öppnar när jag ringer på. Jag försöker knacka på dörren.
Då hör jag plötsligt att hon skriker Gå, gå!! Försvinn, annars jag ringer polisen! Hon upprepar det flera gånger och blir mer och mer hysterisk, så jag drar mig så fort jag kan mot hissen.
Det här ser inte bra ut för min del.
Hon kommer kanske att få mig vräkt!
Jag skall i så fall ta det som en man.

Jag har ju i alla fall varit med om något fantastisk.
Att få en nära kontakt med en granne!
Bara efter två veckor i Stockholm!
Som dessutom ringde på dörren när jag stod i duschen.
Bara en sån sak !

PapaFahr

Lördag 22 augusti 2009:
Arbete och bröd
Sitter i Stockholm.
Jag är här för att jaga ord. Nya ord.
Eller, om sant skall sägas, gamla ord.
Men i nya sammanhang, nya meningar.
Men många ord blir som nya när du kommer till en ny plats i livet.
Orden framtid, politik, händelser, ja de flesta ord blir lite annorlunda när perspektiven skiftar.
Det ger nya meningar, som bildar nya bilder av vår tid och vart vi är på väg.
Vart är vi på väg...?
Kan mina meningar och bilder någonsin tala sanning om tiden?
Måste man inte vara mitt i politiken, mitt i där det händer?
Måste man inte vara ”någon”..?
En ny serie startar idag på svensk TV. Den heter True Blood.
Vi som kan Internet är redan i 3 säsongen. Det är en serie om vampyrer.
Så långt bort från miljötänkande och hälsosamt liv som det går.
Nu ser jag en ny serie som heter Mad Men, från 50-talet, där de röker hela tiden.
Överallt.
Innan allt blev farligt, innan epidemier, tsunamis och koldioxid.
Tro om vi inte är tillbaks mot det igen.
Att människor börjar blir less på att vara sunda och leva tills det gror mossa på dom..?
Vad skall vi med hälsa när allt är så förutsägbart, så tillrätta lagd?
Måste tiden vara en liten klocka på armen som du måste ha ungdomens ögon för att se?

Utanför skriker vilddjuren, björnjakten är igång och du sitter och läser något som en okänd poet skriver på nätet.
Internet, som en gång var tänkt att bli ett fritt globalt medium.
Nu vill alla stater bli oglobala, forma sina egna små länder, skydda sina egna nya gränser.
Medan kapitalet studsar som en boll i ett universum ingen riktig vet namnet på.
Going nowhere...
Du vill göra någonting nyttigt, vill läsa en riktig papperstidning för att kolla vad som är sant.
För din enda tanke är på hur du skall kunna försörja dig och dina nästa vecka.
Finns det arbete och bröd åt oss?
Arbete och bröd.
Två ord som är svåra att ge någon annan innebörd.
Och lördag,...
Njut av din lördag !

PapaFahr

Fredag 21 augusti 2009:
Kungen av EU, en grannfejd och alla bäckar små
Det har varit tyst om Fredrik Reinfeldt några dagar.
Medan samhället sakta börjar gå i gång för hösttermin och allvaret.
Det är vackra augustidagar, och vi hoppas på en förlängd sommar.
Kanske september blir bra.

Hur skall det gå med Reinfeldt och hans hov i det som kanske blir det sista ordförandeskapet i EU innan det nya fördraget sparkar i gång med president och allt.
Vi tvivlar inte på att Irland är pressat till max för att säga ja denna gången och att fördraget kommer på plats.
Sedan blir det bara köra av. Inga flera beslut där alla länder måste vara överens.
Så Sverige har ögonen på sig lite extra, alla vill ha sina hjärtfrågor genom innan det nya fördraget gör EU om till något annat.

Det är den viktiga miljökonferensen i Köpenhamn dessutom.
Miljöfrågorna har blivit ett hysteri, där alla skriker på resultat och vill se fina kurvor och statistik.
Lite utsläppsrättigheter här, lite mindre växthusgaser där.
Ganska små resultat är produkten av alla år dessa frågor har ältats.
I Tyskland har de inte kommit till nån enighet, Obama lovar runt, men ser ut att vilja dra allt så mycket ut på tiden som möjlig.

Vi har bara ögonen för konflikten mellan Slovenien och Kroatien, som ligger i en mycket idiotisk gränstvist som inte är något land värdig.
Det är en sak för Carl Bildt och efter allt beröm vi har fått höra om hans tid i Bosnien, hoppas vi att han löser den tvisten i höst.
Det är sådana tvister det blir krig av. Gräns och grannfejder, som för inte länge sedan fick hela Bosnien att explodera. Eftersom Slovenien redan är EU medlem och Kroatien snart blir det, vore det extra viktig att lösa den konflikten så snabbt och smidigt som möjligt.
Det gränslösa Europa blir som ett hån när man ser hur denna konflikten utvecklas.

Miljön i all ära, men små gränskonflikter är viktigare.
Små bäckar blir fort till en stor å.
Som dessa små partier som klämde sig in i EU vid sista valet.
Ungern, där det fula facistiska paritet som jagar sigenare, fick stora framgångar.
England, där BNP och Nick Griffin tog platser för att sprida sin äckliga facist propaganda i EU.

Törs Reinfeldt och Bildt höja rösten för annat än miljön?
Vad skall vi med en ren miljö om gränskonflikten i Kroatien exploderar i en ny Balkankonflikt...
Eller om Reinfeldt bara höjer armen till en hälsning...

Thell


Wass macht Reinfeldt doch...?

Våldtäkter – en biverkan
(...av samhällets påtvingade sexvaccination)
Vi känner på tok för många som blivit utsatta för råa våldtäkter att tro att det nyttar att kasta sig in i den hjälplösa, populistiska svenska våldtäktsdebatten.
Så vi gör det för onyttans skuld.

Det är aldrig, för någon människa, bra att bli kränkt och förnedrad.
Våldtäckt är väl kanske något av den värsta kränkningen en människa kan uppleva.
Men tyvärr lever vi i ett kapitalistisk marknadssamhälle.
Där sex är en drog som kan köpas överallt för pengar, och där kvinnors och mäns kroppar varje dag förhärligas som verktyg för njutning på affischer, Internet, film och TV.
De enorma intäkter som kommer direkt eller indirekt från sexindustrin övergår envar politikers mod.
Det mod som krävs att stoppa det.
Bara tanken skulle innebära politisk självmord.
Äktenskap och förhållanden är produkter av detta samhället.
En slags krigszon där bara de med nog resurser kan ta sig ur, om man blir kränkt.
De svaga blir sittande kvar och fäkta i ett sexuellt minfält.
Några av de mest resursstarka tar sig ur och några anmäler våldtäkt.

Att kvinnor springer och anmäler män av ren hämnd, tror vi inte på.
Det är lika dumt som snacket om att människor helst vill va sjukskrivna.
Att sånt ibland händer ändå, kan dock inte förnekas, ett system är aldrig vattentät.
Men blir någon dömd för våldtäkt utan bevis, säger det mer om nämndemän, domare och rättsväsendet än det säger om kvinnor. Det säger också något om samhället.
Som inte satsat nog på kvinnojourer. Som inte hjälper män med sexuella problem.
Om man tänker på att sex är lika beroendeframkallande som heroin, och antalet anmälda våldtäkter
är bara en liten del av isberget.

Vart skall män gå och få hjälp när ett förhållande tar slut, och den ända närhet man känner är sexuell närhet? Skall man gå till en av dessa offentliga institutioner där kvinnor besitter de flesta posterna?
Självfallet inte.
De flesta män tyr till alkohol eller tar livet av sig. Eller sitt ex.
Kanske i evig väntan på terapi.
Kvinnor kan prata om våldtäkt med varann och har i stort sätt samhällets sympati.
Men det finns för lite flyktvägar, där kvinnor och barn kan ta skydd mot aggressiva män, som inte får sitt ”heroin”.

En lösningen på problemet är statliga bordeller.
Kanske övervakad av kvinnojourer runt om i landet, på diskret avstånd, så hälsa och säkerhet inte komprometteras.
Man kunde således skicka män på terapi eller avgiftning, medan kvinnan i förhållandet får hjälp på kvinnojouren med ny bostad, terapi och eventuell skilsmässa.

Självfallet är det här en otänkbar lösning i vårt politiska system.
Att minska våldtäkter och kränkningar, och istället lära människor att respektera varandra,
kräver helt andra politiker än vi har idag.
Det kräver en revolution.
I vårt samhälle är det pengar och marknadsvärde bestämmer vem som vinner och förlorar.
De som inte klarar av att behärska sig, som inte kan respektera kvinnor, är förlorare.
Som måste tas hand om på ett seriöst sätt.
Inte som nu, släppas vind för våg och förväntas vara starka män som kan rida av ett drogberoende på egen hand. I de flesta fall leder det till att de går tillbaks och mördar den de tidigare har våldtagit.
Kvinnor som använder kroppen som utpressning och psykisk misshandel måste också tas om hand, av kunniga terapeuter, på lättillgängliga kvinnojourer. Som förlorare med behov av hjälp.

Vi har också själva livet att ta hänsyn till. Den ständiga kampen mellan gott och ont.
Alla män bär en våldtäktsman inom sig.
Alla kvinnor bär på kunskapen om denna man.
Ansvaret för våldtäkter ligger därför inte enbart hos samhället.
Men med enkla, preventiva medel kan samhälle ta sitt ansvar.
Ge kvinnojourerna mer pengar, bygg statliga kasino om till bordeller.


Till dess går det bra att ringa P1, och annars vara så stark och individuell som möjligt.

Ett nätverk av inflytelserika människor är också bra att skaffa sig.
Och en massa pengar, så klart.

Thell


Någon att hålla om...

Tisdag 18 augusti 2009:
Det norska valet och att få det man förtjänar

Siv Jensen, Fremskrittspartiet. Norges nya statsminister..?

Det är nu ganska precis tre veckor till det norska riksdagsvalet.
Skall man bry sig?
Med denna perfekta osynliga berlinmuraktiga gränsen mellan Norge och Sverige, känns det lättare att bara låta dom hållas, eller hur..?
Själv ser vi höstens val som något av ett ödesval för Norge.
Om man tittar på mätningarna kommer den borgerliga sidan att vinna utan problem.
Men val i Norge är inte som val i Sverige.

Ta till exempel den nästan helt intill uteblivna valkampen. Tystnaden i alla media, om man jämför med Sverige. Här har valkampen för nästa år redan börjat.
I norska tidningar är det svårt att hitta några riktiga rubriker om valet, ingen käbbel, inga vilda diskussioner och debatter.
Norrmän är konstiga på det sättet, för valdebatten börjar nu snart, i TV och media..!
I en kort slutspurt skall det göras upp. Mycket märkligt, lite skumt faktiskt.
Skönt att släppa en så lång valkamp som i Sverige, men hur skall ungdom bli engagerade i politik om inte valdebatten brinner några månader i förväg, åtminstone?
Vi tycker det är lite läskigt, ingen tycks bry sig, fast siffrorna på opinionsmätningarna ser ut att valet kommer att gå i Fremskrittspartiets(FRP) tecken.
Det vill säga, i svenska mått, Sverigedemokraterna.
Tänk på det...

Nu är det ingen fråga längre OM Högern i Norge vill eller inte vill, samarbeta med ett främlings fientligt parti, de gör det gärna, troligen tillsammans med Kristelig Folkeparti, och bildar en majoritetsregering.
Nu säger någon att Fremskrittspartiet inte är som Sverigedemokraterna.
Det stämmer inte.
Det samma fula trynet döljer sig bakom fasaden där också. Norrmännen har bara vant sig med dom. Som några pajaser, och en slags politisk underhållning.
Siv Jensen, partiledaren, är ju ganska snygg och charmerande och fräck i käften...

Det blir allt annat än pajaseri och underhållning om de kommer till makten, kan jag lova.
De flesta jag pratar med tror inte på mig när jag säger att de kommer att sitta där tillsammans med högern efter valet, de rycker bara på axlarna.
Det är en slags avsaknad på politisk medvetenhet i Norge som skrämmer..
Som när välståndet har blivit som en trygg kudde att vila sig mot, sossarna styr båten och ingen bryr sig riktigt om att skutan närmar sig grynnorna.
Till vänster för sossarna finns inga alternativ annat än ett litet parti som kallar sig för Rött eller Rödt på norska !! Det var det tidigare Vänsterpartiet, som alltid var mycket mer radikala än vänstern i Sverige. Och som trots namnbyte från Röd Valgallianse, fortsatt är på tok för radikalt för de flesta, även idag.
Sossarna i Norge, under Jens Stoltenberg, med sin rödgröna regering, håller en underlig låg profil, tycks det, om man törs ta opinionsmätningarna allvarligt. Fast alla medier sluter upp i tystnad mot FRP och det är som alla låtsas som de inte finns.

Norge är ett mycket litet land om man känner media där.
En ankdamm, där alla änder simmar runt, runt och inte bryr sig om Ankmamman Siv Jensen från Fremskrittsparitet, som redan lockat en massa änder över till sin nybyggda damm strax bortanför.
Någonting är fel.
Kan det vara så att Sosserna låter det ske?
Sosserna har ju ingen ideologi längre, det är inget mycket socialt kvar av socialdemokraterna, och demokrati, vad är det numera?
Skulle det inte vara till deras fördel, att högern tar över ett tag och genomför allt som inte sossarna törs eller kan?
Känns det igen?

För dagens politiker tycks politik som ett spel.
Det är sällan man ser någon känsla eller tro i det hela.
Så varför skulle det vara så otänkbart att de gamblar, och kallt räknar med att ta tillbaks makten efter en valperiod, när människor fått nog av högerspöket.
Och då är ju redan alla dessa obehagliga beslut tagna; oljeborrning utanför Lofoten, lägre socialbidrag, privatskolor, härda nedskärningar etc. etc. Ok, det hörs galet och paranoid, på alla sätt, men vi tycker vi har sett mönstret i Sverige och många andra västdemokratier.

Här i Sverige tror Mona Sahlin att hon kommer att ta tillbaks makten vid nästa val. Efter sossarnas valhänta överlämningen till Alliansen, som om de inte ens försökte vinna...?
Men vi kan nästan garantera att Mona Sahlin inte är rätt person för att vinna något val.
För där det saknas ideologi och karismatisk utstrålning, väljer människor det som finns tillgängligt och lättvindigt, och som de vant sig med.
Reinfeldt börjar ju också få människors förtroende, hur förskräckligt det än låter.

Men tillbaks till Norge och det mest spännande och ödesdigra valet någonsin.
Om sossarna och den så kallade rödgröna sidan vinner valet den 14 september 2009, så vill vi misstänka valfusk.
För så starkt känner man högerströmningarna i Norge idag.
Om man är elak, och det måste man vara ibland, skulle man säga att Norge inte förtjänade bättre än en regering med PRP.

Thell


En minnsesten nedsatt av en Velferdsalliansen, Norge
Mer om norsk välfärd...

För människor går i fällor, ingen rygg tycks vara rak nog.
Jan Guillou går i en fälla genom att använda sitt sommarprogram som reklam för sin kommande bok.
Där han skryter över sin så kallade hämnd över Olof Palme.
I ett sommarprogram var det ju förnöjsamt att lyssna till, detta high-school-prank, regisserad av en medlidsam bekant på rätt post.
Men en bok ?!
Det är aningen psykopatisk. Olof Palme skall retroaktivt från sin grav betala Jan Guillou skadestånd genom att bidra till försäljningen. (Sick..!)
Det kanske blir en high-school musical också, Jan har ju all världens erfarenhet och vänner lite varstans.

För oss tog Jan Guillou slut med detta sommarprogrammet. Vi har alltid högaktat honom, tyckt om hans krönikor och hans sansade retorik. Försvarat honom.
Aldrig läst någon av hans böcker, så klart. Dumma är vi inte.

Det är alltid trist med fallande stjärnor, det var den andre den här veckan.
Inte kan man önska sig något heller.
Tidigare i veckan var det Alexander Bard som störtade som en komet genom vår stjärnhimmel.
Sitta i Studio Ett och debattera droger som Folkpartist med en annan från samma parti..??!
Är det kanske det här som är svininfluensan..??
Är det kanske fruktan för svininfluensan och en hastig död, som gör att Jan Guillou desperat vill hävda sin storhet genom att berätta om en futtiga hämnd som hände för cirka 30 år sedan ??
Till klassisk musik..??!?



Som tur är kommer det nya unga röster som kanske ser lite längre än personliga vendettas.
Som kanske äntligen ser en viktiga fråga i hur dessa tjänste- och ämbetsmän och kvinnor sitter och fördröjer utbetalningar och beslut runt omkring i Sverige och jävlas med vanligt folk.
Det är i hösta grad en politisk fråga, där ingen tycks ha respekt för någon och där ingen ställs till svars för något.
Men kan man överhuvud taget ha respekt för det trehövdade politiska blindstyre som sitter i Stockholm och putsar den stora, blanka EU-skylten, och skyller all misskötsel på kris och influensa ?

Där finns en uppgift för riktiga journalister, att ta reda på vem som fifflar bort beslut och utbetalningar och varför. Är det kanske rent av något som satts i system av otrogna tjänstemän som bara sitter och väntar på att Mona Sahlin skall komma och rädda dom..?
Inte helt otänkbart om man vet hur sossarna tänker.

Om vi bara lägger från oss den allt för långa svenska traditionen av fiffelangrepp och koncentrerar oss på politiken, skulle kanske unga människor se någon mening att utveckla sina politiska åsikter på riktigt, och nya, smarta lösningar skulle komma fram.
Om nu gubbarna i alla medier kliver lite åt sidan....

Thell

Nya lokalerna i Stockholm

Så har vi kommit till Stockholm.
Vår inkognito redaktion väcker vår begeistring med sitt underbara läge på Söder.
Högt upp i ett penthouse, med utsikt över vattnet, riksdagen och slussen, känner vi oss som menade för denna huvudstaden.
Vi känner oss positiva. Något av våran arga attityd känns som den runnit av oss på väg bort från Jämtland, där vi alltid fann något som det gick att kritisera.
Här får vi kanske bo oss in lite och gå på en del smällar innan vi tar fram rödpennan.
Vi lämnade redaktionshuset i Jämtland till det pensionerade spionparet från England, som tyckte det var mitt i prick att bo där ute i skogen, lagom svårtillgängligt och utan insyn.
Vi har ändrat staben en smula.
Wara åkte till Trondheim för att bistå vår Trondheimavdelning, J.T.S håller har återgått till att finnas på länk och Rolf blev kvar som en sorts vaktmästare på redaktionshuset i Jämtland. Där han kan fortsätta med sin vedhuggning i samma frenetiska takt, medan han tänker ut nya idéer och uppslag till tidningen..
I Stockholm har vi fått två ny kvinnliga medarbetare, ett perfekt tillskott till vår sära manliga kultur. Lena, som känner staden och vet hur slöa kolumnister skall sparkas igång och med kontakter för att få viktiga möten och intervju på plats.
Hon står också för det språkliga, håller reda på våra tider, och är inte rädd för att påpeka det ena eller det andra om det redaktionella innehållet.

Anna M. Pullitzer är vår nya skribent. Vi misstänkte att hon blev anställd för sitt fina efternamn, men hon har faktiskt den enda bloggen värt namnet här i Sverige, där hon skriver om ångest, vardag och kärlek på ett unikt sätt !
Hon har gått med på att skriva för oss på villkor att hon aldrig nånsin skall syns på bild, kan skriva när det passar henne, och att man aldrig frågar om hennes farfars morbror, som har gjort hennes efternamn så känd.
Vi kan leva med såna villkor, om vi får en som kan skriva och inte är mer ambitiös än vi själva är.
Karriärmänniskor har vi ingen plats för på Skandinavisk Kommentar.

PapaFahr & Anna M. Pullitzer

Vi tackar alla som kom på invigningsfesten under helgen, då vi hade öppet hus för de speciellt inviterade. Carl var på strålande humör som vanligt, fast hans fru hånglade med en folkpartist under talet till Reinfeldt, men annars kom och gick människor utan några större konflikter.
Lotta Gröning kom inom, och var sur på oss, tyvärr. Hon tolkade väl vår krönika här om veckan som ett personlig påhopp.
Eller om det var för att hon fick problem med att få hästen in i hissen och fick lämna den utanför.
No hard feelings, är vårat motto här på redaktionen, och politik kommer alltid före person.
Men hissen kan vi tyvärr inte göra något med.

Söndag morron, chill-out efter fredagsfesten

Thell