---

Poet med integritet

Han gör entré i Länsbibliotekets samlingssal med hatt på huvudet och en sliten väska i handen. Med attityd som en luttrad försäljare avstyr han alla tankar på ett glamoröst mottagande. Ingen röd matta. Ingen applåd.
Han dukar upp en cd-skiva och sina två tidigare utgivna böcker på bordet. Småpratar, liksom i förbifarten, om sin kommande diktsamling som han nu finputsar inför utgivningen:
- Jag la till ett kommatecken idag, och gjorde två små bokstäver till stora. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån. Men jag är nöjd som fan.
Han heter Daniel Boyacioglu, är estradpoet, hiphopare och före detta SM-mästare i brottning. Ur sin väska plockar han till sist upp manuset till sin tredje diktsamling Haiku punchline – en pappersbunt med hundra dikter, utskrivna i liggande format.
Haiku är korta dikter med maximalt 17 stavelser, en japansk diktform. Och resten? Jodå. De träffande raderna kommer, ibland inlindade i språk så oskyldigt att vi skrattar när det nog är meningen att vi ska skämmas.
Med lågmäld humor och stor självdistans varvar han dikter och hiphoptexter med tänkvärt mellansnack. Han är en entertainer med förmåga att värma sin publik med milda leenden. Han invaggar oss i sådan trygghet med sin stå-upp-image, att vi manipulerade fnissar och knappt märker de sofistikerade käftsmällar – punchlines – som han delar ut.
För det gör han, om man lyssnar.
I både text och tal kan man ana den unge hiphoparens tuffa uppväxt. Det hårda klimatet mellan invandrare och svenskar och det nödvändiga erövrandet av ett självförtroende. En tillvaro där stryk är vardagsmat.
Vi lyckliga, som aldrig fått stryk i hela vårt liv, får en knytnäve i magen av Daniel:
- Jag tycker att det är omöjligt att resonera med sådana som aldrig har fått en örfil, hävdar han och uttrycker oförstående, nästan förakt för medelsvenskens skyddade verkstad.
Somliga örfilar levereras i diktform:
”Ni folkölfolket
spyr ner vår tunnelbana
och vi städar rent.”

Även recensenter, och samhället i övrigt, får sina smockor.
Ändå kan man inte sluta att le åt Daniels sätt att läsa sina dikter. Han kanske har rätt när han säger:
-En käftsmäll är ibland en bättre metod än poesi att påverka människor. Poesi, applåder – that´s it, men fattar dom?
Mot slutet av det nära en och en halv timme långa framträdandet tycks tonen hårdna. Som i dikten Hemlängtan:

Spelar ingen roll
var jag bor kommer ändå
inte trivas här

- Snacka inte annorlunda när nu snackar med mig för att jag ska tycka du är cool, för det gör jag inte, fortsätter poeten och börjar bygga mentala kravallstaket. Försök inte uttala hummus på mitt språk, för det kan du inte.
En av de sista dikterna handlar om att man ska låta bli att fråga Daniel Boyacioglu fel saker.
Det är då jag börjar tänka att ”den här killen kommer inte att ge någon intervju”.
Det gör han inte heller.
Så fråga inte Daniel Boyacioglu någonting, men läs gärna hans dikter. Det är de värda.

Mi Edvinsson