Måndag 2 december 1996
Sundström´s luftballong
Det sista utspelet i kärnkraftsdebatten i Sverige är ännu en reträtt
och det är regeringens mest vilsna norrlänning Sundström som de har skickat fram
för att i svävande ordalag som bara han kan, berätta om regeringens nya linje.
Självfallet är det en av dessa ballonger som har blivit Göran Persson´s adelsmärke.
Snart lättar väl hela regeringen i en enda stor ballong.
Det är klart att kärnkraftsfrågan är besvärlig, den skall jämkas med centern och
storindustrins maktelit och passa in i en framtida europeisk energipolitik och
mest av allt vill man avveckla utan att en kilowatt gått förlorat med alla parter
nöjda och glada.
Tyvärr har också energipolitiken förändrats med utvecklingen. Den har integrerats
i miljöpolitiken på så sätt att god miljöpolitik med långsiktigt resurssparande
kräver miljömässiga uppoffringar och besparingar.
Att tro att man i framtiden frikostigt kan ödsla med ström i den grad Sverige
gör i dag är en naiv tanke och industri och storkonsumenter måste på ett aktivt
sätt tvingas hushålla med elektrisk kraft.
Och det kommer de att lära sig fort nog om man avvecklar en reaktor inom mandatperioden.
Då kommer kommuner, näringsliv, affärer och industri att aktivt söka möjligheter
att släcka ned onödiga strömkällor under inaktiva perioder och den dagen en reaktor
är borta kommer vi att upptäcka att strömförsörjningen fortfarande är tillräcklig.
Men regeringen står stilla i frågan och ser ut att vänta på att priserna blir
så höga efter avreglering och privatisering att man slutgiltigt kan göra hela
frågan till en kostnadsfråga; - nu måste vi ha kärnkraften kvar för att inte få
ännu dyrare el !
Satsningen på alternativa energikällor är på många sätt avgörande om man skall
avveckla till år 2010, och i regeringens ointresse för alternativ energi kan man
avläsa ännu ett tecken på att avvecklingen inte kommer igång den här mandatperioden.
Projektanslagen till forskning kommer dessutom att skäras ned betydligt nästa
år och miljö och alternativ energiforskning får stryka på foten.
Så vad vill regeringen kan man fråga sig, om de inte vill börja avvecklingen ?
Med tanke på att politiken i stort riktar in sig på att göra de flesta till lags
och värna om stor industri är det sannolikt att regeringen genom en östsatsning
kommer att lägga stora pengar på en "miljösanering" därborta genom ett flerstatligt
projekt som kan underbyggas med tunga globala argument.
Därmed kan man övertyga folket, riksdagen och de "löjliga miljövännerna i ankdammen"
om att senarelägga avvecklingen, industrin blir nöjd och lämnar säkert en och
annan vice VD kvar i Sverige.
Men det verkliga motivet bakom projektet kommer att ligga i det stora inflytande
vårt näringsliv kommer att få, när infrastruktur och styrsystem kommer ordentligt
på fötter och marknadsandelarna i Östländerna på allvar skall göras upp.
Ett sådant motiv kommer självfallet att döljas; -sett i relation till östländernas
stora problem kan våra bekymmer med moderna kärnkraftvärk smidigt manövreras till
att framstå som ett lyxproblem i ett globalt handlande...
Vår analys mynnar därför ut i att Sundström´s luftballong är den första på vägen
till ett definitivt manövrerande av frågan till en framtid och en position där
även centern kommer att ge vika.
Inte för att vi tror att Sundström far med dolda avsikter i frågan. Han vet helt
enkelt inget om vad som skall hända i kärnkraftsfrågan, hängande under sin luftballong
med ett krampaktigt grepp om fallskärmslinan.
K.K.C.
Tisdagen 3 december 1996
Hopp för Serbien
Det kokar i Belgrad och i större städer. Människorna går ut på
gatorna och i de större städerna knyts nätverk för att säkra de positioner som
dock uppnåtts av landets största opositionsallians Zajedno.
Ledaren Zoran Djindjic är optimistisk och tror att motståndet kommer att hålla
i sig och visa regimen att nya tider kommer för en säkrare demokratisk uppbyggnad
av landet som tärts svårt av Balkankrisen.
President Slobodan Milosevic förhåller sig passiv vad gäller att öppet gripa till
våldsamma motåtgärder från militär och polis, men inser nog inte kraften i det
som händer.
Det har regimen visat genom att fortsätta att stänga oppositionella tidningar
och radiostationer och att fängsla och döma människor utan att ge de rättsskydd.
Nu är det en lång väg att gå för Serbien för att rena sig från det smutsiga krigsbadet
på Balkan, men vi tror att människorna vill mera än att isolera landet från öppna
och mångkulturella strömningar och idéer.
Det är nu vi vill se Carl Bildt visa upp vad han har lärt sig under sina år i
Sarajevo, ett rakt och öppet ställningstagande mot president Slobodan Milosevic
och en regim utan framtid.
K.K.C.
Onsdag 4 december 1996
Sakta skönjes regeringens miljöpolitik
Som vi skrev i måndags om
Sundströms luftballong, kan vi nu se att ny luft pumpas in och se ännu tydligare
hur energipolitiken och miljöpolitiken är integrerade och sakta men säkert jämkas
till EU´s strama demokratiska linje.
Uttalandet idag om att regeringen tänker ändra målen för miljöpolitiken kommer
inte tillfälligt i samband med OSEC-mötet där man diskuterar säkerhetspolitik
och drar upp riktlinjer som också kommer att bli avgörande för hur EU´s miljö-
och energipolitik kommer att se ut i framtiden.
Ur säkra källor vet vi att utvidgningen av EU österut kommer att begränsa sig
till Turkiet för att bevara en buffertzon mot före detta Sovjet för att i första
hand få Ryssland att gå med i ett passivt deltagande i PFP.
Ryssland kommer att motsätta sig varje försök att knyta de baltiska länderna till
EU som automatiskt öppnar sig för en mer aktiv roll för EU och Nato´s säkerhetsarbete
mot gränsen till Ryssland.
Som kompensation kommer i framtiden EU att satsa miljardbelopp på upprustning
av omoderna kärnkraftverk, miljö, infrastruktur och uppbyggande av demokrati.
Man kan också visa på Polens enorma tillväxt som icke medlemsland och hävda att
ett medlemskap för dessa länder kommer att verka som en björntjänst i det långa
loppet.
En sådan plan för östländerna är självfallet inte okänd i Sverige, där man ser
en möjlighet till att behålla kärnkraften genom att stödja denna plan.
Birger Schlaug uttalar sig och är förvånad.
Det är märkligt och en smula naivt. Man skall inte tro annat att bakom EU´s tillsynes
planlösa byråkrati sitter mäktiga män som ideologiskt och bestämt drar upp strategier
för EU´s hårdhänta penningdemokrati. Män som varit med hela vägen och har kontakter
på hög nivå i de flesta Natoländer.
Att tro att EU kommer att lyssna på Schlaug´s miljöidéer eller svenska socialdemokraters
arbetslöshetsbekämpande åtgärder är som att tro att EU kommer att utveckla sig
mot en Astrid Lindgren-värld.
K.K.C.
Torsdag 5 december 1996
Lite av en tänkardag
I dag fick vi sitta ned och ta oss en ordentlig
prat på redaktionen om de stackars socialdemokraterna. J:T:S:, Rolf, Wara och
jag drog ut på morronmötet för att komma fram till tänkbara åtgärder regeringen
kan tillgripa för att muntra upp sina anhängare. "Stoppa pressarna" befallde jag
och J:T:S: la av med sin förbaskade grapefruktpress och försökte koncentrera sig.
"Tänk" sa jag till min stab "jag kan inte komma ihåg sist jag träffade någon som
sa de var socialdemokrat." "Du som inte pratar med folk kan väl inte uttala dig"
sa Rolf "katter och datorer är väl inte socialdemokrater"
Jag försökte låtsas att inte höra vad han sa, inte för att jag såg mig som sanningsvittne
i den här saken, men J:T:S: däremot, som pratar med alla möjliga människor sa
att visst träffade han folk som var socialdemokrater, men inga nöjda, bara beklagande,
skamsna, nästan föra detta socialdemokrater.
"Jag tänkte vi kunde hitta på något positivt, ta tag i det, och kanske komma fram
till någon bra åtgärd som regeringen kunde genomföra som kunde få väljarna på
gott humör" fortsatte jag, "det är snart jul och Göran Persson ser ju nästan ut
som en jultomte" "Väl, det finns nästan inte ett område där de inte har varit
inne och förstört, bara på kulturens område..." sa Wara och knöt fingrarna runt
kaffekoppen så knogarna vitnade i tanke på regeringen och kultur.
Så vi började tänka, det var vår förbannade skyldighet, eller i alla fall deras,
i och med att jag var redaktör och hade kommit med förslaget. Rolf gick ut en
sväng för att hugga ved och tänka, Wara gick till sin oljestinkande ateljé där
han framför ett stor vit duk kunde frammana de mest fantastiska saker. J:T:S:
och jag drack en kopp kaffe till och gick ut i garaget och började skruva på en
dieselmotor som inte ville starta.
Kort sagt tänkarhättan var monterad, timmarna gick och till slut fick vi igång
dieselfan och vi förstod att det är nåt visst med livet.
Rolf hade undertiden huggit flera kubik ved och Wara hade målat en jättebild av
Göran Persson i färd med att slita upp skjortan precis som Stålmannen gör når
han skall ut och flyga. Fast innanför skjortan på Persson´s trikå syntes ett stort
M.
Vi samlades alla runt bilden, upprymda, glada och berömde Wara för den fina målningen
som precis visualiserade det förslag till åtgärd vi alla hade kommit fram till
under dagens tänkande:- Ta för fan av dig den fula trikån, Göran Persson!
K.K.C.
Fredag 6 december 1996
Arild och kungen
I Norge finns en författare som heter Arild Nyqvist som har skrivit
roliga, skämtsamma men på samma gång också hyllningshistorier fritt ur sin rörliga
fantasi om Arild och kungen. Med stor värme berättar han vardagshistorier där
kungen självfallet är en abstrakt person men man vill så gärna tro att det är
förre kung Olav som får uppleva och upptäcka underfundiga situationer tillsammans
med Arild.
Nu gick det elaka rykten om gamlekungen också, att han drack för mycket whisky
och andra dumma saker man skrattade lite åt. För mest av allt var han populär
och folkkär.Jag känner inte till hur kung Harald är, men jag hoppas han är en
hederlig och reko kille.
Man skall aldrig jämföra men man gör det ändå och det är trist. Att man skall
behöva tänka på att jämföra, menar jag.
För nu bor jag i Sverige och har bott här i över 10 år och levt under svenske
kungen och jag tycker det är viktigt och intressant att följa med vad svenske
kungen sysslar med, samtidig som jag saknar mitt eget land och min egen kung.
Det är så att jag inte är större republikan än att jag kan stå ut med att ha ett
kungahus om det inte följer med en massa grevar och baroner på köpet. I Sverige
är det på gränsen till vad en passiv republikan som jag kan tåla.
Sanningen är att jag alltid har känt mig otillfreds med den svenska kungen och
hans åsikter och handlande. Kanske är man inte svensk nog till att förstå hur
en kung kan tillåta ett granatgevär att ha ett kunglig namn eller man är blödig
av sig som inte tål att se tillstymmelse till sönderslitna kroppar från krigsskådeplatser
runt om i värden.
Kanske man är mera vänlig stämd till vapen och krig om man som äkta svensk är
barn av det förut så segerrika svenska imperiet.
Vad vet man som norsk om Sverige och svenskar ?
Men jag vill så gärna vara svensk för Jämtland, för mina nästan helsvenska barn,
för alla människor jag tycker om här. För alla skådespelare, regissörer, låtskrivare
och musiker som gav mig stora upplevelser som ungdom i en norsk by. Sverige representerade
mycket av min och många andra ungdomars andliga fostran med sin film, musik och
teater.
Om svenska kungen hörde vi att han var ute och raggade brudar på kontinenten.
Då föraktade vi det i Norge, en sån uppblåst idiot !
Nu får jag samma äckliga känsla igen när jag läser och hör om kungabesöket i Chile,
där Pinochet ännu sitter som nådig tillståndsgivare till en uppstoppad demokrati
och fattigdomen döljs i skuggan av dollarinvesteringarna.
Jag skulle aldrig ha sagt något om kungen och Silvia tog en tur själva för att
se och lära, men nu har de med sig alla vapen- och granatkrängare som finns i
Sverige ! Skall det kanske rädda oss ur arbetslösheten?!
Det är så man inte vill tro sina egna öron när man hör det, det är så osmakligt
att man inte kan tänka sig att skriva satiriskt eller humoristiskt om det, för
det finns gränser för vad man kan skämta om ! Om man skall leta efter något att
skämta med i samband med kungens besök i Chile så måste det vara att Anders Sundström
är med.
Men skrattet fastnar i halsen.
K.K.C.
Lördag 7 december 1996
Tacka vet jag ministerupplagan !
Här sitter man en fredag kväll och tänker på något så idiotiskt
som en tv-serie. När man skulle skrivit ett och annat vettigt inlägg om något
väsentligt.
Jag tänker på polisserien Anna Holt. Vi undrade på redaktionen om det var någon
sorts hyllning till deckarförfattarinnan Anne Holt från Norge och blev lite mallig.
För hon skriver hyfsade deckare, ju, och har nyss blivit minister i Jaglands regering
och allt.
Så kommer det här helt hopplöst, amatörmässigt och pinsamma resultatet rullande.
Med uppstyltade dialoger, människor som inte kan gå eller röra sig normalt och
stories som är så hjälplösa att man skriker efter räddning
Det är så pinsamt att jag måste gå därifrån !
Vilka är dessa människorna Jan och Persson som skrivit manus, jag trodde den förste
var den samma som skrivit lysande kritiska artiklar och gjorde bra samhällsprogram
på tv en gång i tiden.
Jag kanske misstar mig, det är väl något liknande namn det också, som Anna Holt.
Men det måste vara han, för Persson polispsykologen är väl hans jaktkompis..?
Och regissören är väl en av de sönderskjutna pappälgarna de övningsskjutit mot,
för man får verkligen känslan av att det sitter en pappfigur i regissörstolen.
Det finns ingen ton, ingen nerv eller känsla mellan skådisarna, det är som en
Hennes & Mauritz-reklam med huvudrollsfiguren.
Värst av allt är att man kan känna igen några virriga kameraåkningar á la NYPD,
eller På Spaning i i New York, fast här blir man bara vimmelkantig när kameran
åker upp och ned helt planlöst.
Det är synd när man tänker på hur mycket bra film man kunde ha fått för pengarna
det kostat, om nu inte H &M betalar.
Eller är det kanske Jan och hans skyttelag ? Nu är det åtminstone inte så galet
att det inte är gott för något, man kan stänga av tv´n och göra ganska onyttiga
saker med gott samvete istället.
Trevlig helg !
K.K.C.
Måndag 9 december 1996
Kritiken som går upp i rök.
I en artikel i DN angriper Odd Engström och Bo Ekman dagens brutaliserade
meningsyttringar och offentliga bemötande från dagens makthavare. På en rad punkter
visar de exempel på hur ministrar och maktpersoner knutit till det offentliga
etablissemanget som har kommit med fega och oansvariga undanflykter efter händelser
som offentliggjorts och kritiserats av press eller vanliga människor.
Ulvskog´s påhopp på Håkan Mogren, Winberg´s kritik av Göteborg´s kommunister m.m.
De kritiserar också Göran Perssons ledarskap, hans uttalande om stabiltitet under
Kina-resan samt hans passiva hållning när enskilda ministrar försöker ge "någon
annan " skulden för sina fel eller när de attackerar enskilda medborgare.
Engström och Ekman har med sin artikel satt fingret på ytan av den meningskonformitet
som präglat 90-talets spariver och ekonomtillbedjan. En regeringschef och hans
stab skall som första punkt samla ihop sina akter när snålblåsten kommer och visa
vad som visserligen finns och inte gömma sig bakom politiska uttalanden. Onekligen
kan man misstänka att Göran Persson inte tillåter sina ministrar annat än att
hänvisa till Läget, Underskottet och att "alla måste göra uppoffringar".
Att statsministern har sån riktning i ledet, utan att alla vet vart man skall
och dessutom i sällskap med Centern, visar på ett socioauktoritärt ledarskap hos
Persson, mer svagt än starkt, och konsekvenserna är att man får konstiga svar
och uttryck från ministrar och makthavare som inte vet hur nästa drag kommer att
se ut.
Debattartikelns övriga ton med uppfordran till makten att; - erkänna all mänsklig
okunskap, bli ärliga, bli snälla, erkänn att ni är lika osäkra som vi över framtiden,
är lite förbluffande. För vi tror inte att regeringen på något sätt består av
förvirrade, osäkra personer som inte vet någonting om vad som händer eller strukturen
i vad som skall komma att hända.
Som också Engström och Ekman vet, pågår en hård kamp för att EU- anpassa oss in
i ett system som regeringen, Centern och en majoritet av riksdagen faktiskt tror
på, och vad som är EU´s mål, ideal och riktlinjer har i stora drag varit kända
sedan mitten på 80-talet och präglas inte heller nu av reform eller förvandlingsprocesser
som gör EU-kolossen mycket annorlunda än vad den har varit.
Visst tillskriver jag många av ministrarna i regeringen det ideal och det rättvisemod
som vårt land behöver, men vi tror inte det var de kvalifikationer Göran Persson
sökte, inte heller att hans övergripande strategi för regeringen var att hjälpa
och överbygga klyftor mellan fattiga och rika.
Han är en statsminister som vi tror är uppfostrad genom hela sin karriär att tro
på ett byråkratiskt och hierarkisk maktsystem och att han verkligen är övertygad
om EU´s framtid med hela paketet inkluderat. Hans ministrar som gång på gång får
ta tillbaka, ändra, backa, ursäkta sig och fly konfrontation visar att de är utvalda
utifrån sin vilja att offra en del av sin oräddhet, självständighet, moral om
de ens tagit med sig såna kvaliteter till regeringen.
Varför ? Är det som Engström och Ekman hävdar att det är tidens grymma tand som
lär oss alla att bli ohövliga och fega?
Eller är det för att ekonomerna, rådgivarna, de nya ideologerna m.fl. har indoktrinerat
de statement-bundna i regeringen om det land av honung som väntar oss i EU-landet
om vi bara offrar 90-talet, några sjuka, gamla, barn och äktenskap för utvecklingens
bästa?
Artikelns sätt fördöma Ulvskogs uttalande om Mogrens orimliga lön avslöjar en
viss tandlös och naiv vilja till att förenkla 90-talets systemskifte mot EU-anpassning
och arbetslöshetstolerans.
Vi tycker det är bra att Odd Engström inte sitter tyst, men han borde i alla fall
inte blanda inte ihop grevar och statare när han väl kommer med en kritisk artikel.
Vi känner inget medlidande med Mogren, som är en offentlig person, inte en försvarlös
individ som en barnmorska, kommunist eller tjänsteman är, utan en del av makteliten
i Sverige med stora resurser intellektuellt och ekonomiskt att tåla det nålstick
Engström och Ekman så dramatiskt kallar för brännmärkning. Det var jämfört med
Schori´s undanflykter och Perssons stabilitetsgroda och de övriga exemplen i artikeln
ett ärligt försök på att tala marknaden emot.
Dumt, kanhända, när man ser på hur ideal och ideologi offras villigt på exportmarknadens
stabilitetsaltare.
Men modigt i och för sig, då vi tror hon talade i egen sak. Därmed också skyddad,
även hon, av rätten till yttrandefrihet som Engström och Ekman viftar med i tomma
luften i hennes fall. Hennes fel var att den gemenskap eller kollektiv hon representerar
(läs; regeringen) inte är mogna nog för minsta lilla försök till självständiga
yttringar.
Vad gäller brännmärkning, så tror vi att glöden i Göran Persson´s ledarskap inte
kommer upp i de temperaturer som krävs för upphettning av ett brännjärn.
K.K.C.
Tisdagen 10 december 1996
Vetenskapens Akademiska Mörkermän och Sanningens Odödliga Ögonblick.
Det finns möten i livet man minns.
Möten som får en att glömma att man väntat timmar i den strängaste kyla.
Möten där människor, eller man själv som människa tagit viktiga beslut man känner
är viktiga för mänskligheten.
Tiden finns inte om man tänker tillbaka.
Livet materialiseras runt beslutet som en kär beröring och man känner sig uppfylld
av ett enda skritt fram efter de evigtunga stegen bakåt.
En dag kan man i ljuset från såna ögonblick uppleva en nyinköpt cykel till sin
ende son som en revolution som plötsligt drar en tillbaks i en omvälvande pojkaktig
empatisk tidsmaskin där en uppfinnare just står vid sin största tvåhjuliga uppfinning.
Eller i dödens bistra förmak känna skräcken av det bistra adjö sakta glida bort
medan ljuset sipprar in en räddande öppning och man kan sträcka ut en stark hand
och föra en vän tillbaka.
Efteråt i solens väldiga barmhärtighet kan man nästan bli skyldig vetenskapen
eller en forskare med sin nyfikna lidenskap en ursäkt för grymheter de medverkat
till, något man aldrig trodde sig stor nog till för några minuter sedan.
Dessa skritt framåt.
Och ändå, i timmarna mellan sekunderna måste man stå ut med andlighetens förkrympta
väsen, rosslande mellan heliga stunder lik alltings mörker .
Slämmande fram i sina ärvda roller av ämbetets småaktiga storhet, väsande sina
beslut från möten där böcker är stenar och nya tankar dagsljuset bakom igenbommade
fönster.
Förkrymta väsen lik människor där sanningen bara finns som raka linjer kliniskt
ren från alla tendenser att böja av från verklighetens kala stålvägg och bara
blinda ögon och förtvinade själar kan vittna om linjära koordinater.
När dessa människoliknande varelser kryper ut ur sina bon, bländade av dagsljusets
strypgrepp och hostar andedräkt av inkvisitoriska dogmer förlamas människor av
en vilja att glömma, att se en annan väg.
Ordet vetenskap ekar mellan väggarna av smutsig byk, ordet akademisk dryper som
blod från det tak de stänger oss in under.
Men se, när ljuset faller rätt, när lögnens spindelnät är för svagt för den avgörande
strimma av sanning kan man se hur osmaklig dessa ryggradslösa krymplingar står
i kontrast mot en rak rygg.
Eller mot en sliten och böjd där sanningen som själva livet kan lyfta den tyngsta
börda och ge löfte till en hel mänsklighet om sekunder där livet står alldeles
still mellan ingenting och allt.
Redo till att ta ett litet skritt fram mot ögonblicket.
K.K.C.
Onsdag 11 december 1996
De axlar som bär oss
Kritiken hårdnar mot på det sätt vi låter landets sjukvård brytas
ned och försämras.Rapport efter rapport vittnar om vårdpersonalens slit som snart
kommer att resultera i katastrof.
Kan någon se för sig regeringen i rullstol eller en säng placerad i en korridor
där de inte får den vård, omtanke eller behandling de behöver. Det är svårt för
vi vet redan att vården håller på att segregeras såpass att det finns redan specialavtal
för såna människor och de flesta i departementen
Regeringsmänniskorna och de andra idioter som rustar ned vår sjukvård får lägga
på en rem i sparandet så de hinner få en bra privat vårdplats tills de själva
blir vårdpaket!
Fortsätter utvecklingen så här kommer cynismen snart att råda överallt och de
axlar som nu bär vården kommer att sluta bära och enbart göra sitt jobb.
Det är en skrämmande tanke.
Skämmas skall reportrar och journalister i tv-medier som inte gör allt för att
sätta dit ansvariga politiker i de intervjutillfällen som finns.
Människor måste få se oärlighetens och maktens ansikte träda fram för att få styrka
att resa sig och protestera.
Förslaget om att låta arbetslösa få sysselsättning i vården för lägre lön är så
fräckt att man inte skulle tro det kom från vuxna människor !
Hur långt skall dessa människor tränga sig in i vanliga skattebetalares liv innan
man inte längre står ut med stanken och kapitulerar.
För inte skall vi väl kapitulera !
Vi skall aldrig ge upp !!
K.K.C.
Torsdag 12 december 1996
Bottnia för några
Botten för inlandet
Känns det någon skillnad i orden kusten och inlandet.
Jag vet inte, men i dessa dagar känns det som om vi i Jämtland/Härjedalen bor
i inlandet,potatislandet, bondlandet, baklandet.
Åtminstone helt fel ställe för att få mera hjälp eller stöd från kommunikationsdepartementet.
Inte bara de, från flera håll känns det som många kalla skuldror vänds mot oss.
Men nu idag, tänker jag speciellt på Botniabanan.
Man får lätt huvudvärk av att tänka såna tankar, de är obegripliga att reda ut
och får en till slut att känna att man nog är sjuk. Vi är väl sjuka och konstiga
alla här uppe i innersta inlandet.
Nu är det åtminstone bestämd att man skall - i besparingstider - med ett budgetunderskott
som känns som den sista stavelsen i ordet låter fast med nacke framför - när SJ
inte kan klara sin så kallade lönsamhet på de mest trafikerade sträckorna satsa
- nära 1 milliard för att bygga en helt ny banvall !!
Det är klart att man blir en smula paranoid efter alla företag, myndigheter och
avdelningar som flyttat från länet. Jag erkänner det. Men har man inte orsak mer
än paranoia.
I flera år har vi i Jämtland försökt få en Atlantbana till Trondheim, där det
på svensk sida bara är frågan om tilläggsinvesteringar. Med påtryckning från svenska
sida gentemot Norge ville vi få en överenskommelse om att sträckan också rustats
upp på norsk sida.
För att inte snacka om vägar och pengar som behövs på alla potthål och grusåkrar
där Trafikmagasinet hellre skulle ha sina testbilar ett tag.
Man känner att allt efter som man hetsar upp sig så framtonar bilden av oss som
griniga inlandsbönder.
"Kusten är mera värd att investera i" sa politikerna i Sundsvall och körde bildligt
talat, foten i arsle på sina -strax före milliarden- detta samarbetskamrater i
inlandet.
Väl, med så mycket pengar är det inte svårt att söndra och härska och ge oss här
i grötlandet en fingervisning om att vi skall nöja oss med EU-slantan och turisternas
förtjusning över livskvalité.
De får väl snart lifta till inlandet, turisterna och njuta av landskapet medan
kanske någon vinkar från en av de få överlastade vagnarna som SJ förvillar in
hit
Kom i håg det nu, säg "in hit" till oss i inlandet, det låter mera som den jordkula
de försöker förpassa oss till.
Men när havsluften kommer västerifrån och driver bort den unkna lukten från viken
öster om oss! Där det snart bara finns död fisk från allt skit man investerat
i längsefter den så kallade kusten.
När vi känner den riktiga havsluften förstår vi med ens att det är den Stockholmarna
är rädd för. De tål inte havsluft, och de vill inte att vi som tål den och blir
starka och optimistiska av den skall få tillgång till den så lätt.
Om för många på samma gång, från samma inland, med samma historia som alltid berättar
samma historia börjar känna sig stärkt av havsluften, kan det få farliga följder
för kommersen söderut. Kanske vi rent skulle välja Trondheim som vår nya huvudstad.
Man får så många tankar, som sagt. Men också nya krafter till nya tag.
Av ilskan.
K.K.C.
Fredag 13 december 1996
Allt skall bort !
Nordbanken erbjuder 22 miljarder för Statshypotek och blir kanske
den största enskilda bostadsbanken med marknadsandelar på 35%.
Summan är svindlande. Tanken på att statens egenandel på 15 miljarder inte räknas
som en motvikt till statsbudgeten är ännu mer svindlande.
Nu säljs banken och snabba pengar skall skapa snabba åtgärder för att fasaden
Sverige skall se snygg ut för alla investerare och värderingsinstitut och för
EMU.
Och Sverige förlorar sin "statskontrollerade" bostadsbank som en gång i framtiden
när tiderna blir sämre kunde användas som eventuellt styrmedel i en lågkonjunktur
om det bara fanns en sansad regering som såg möjligheterna.
Fräckheten att i åratal förlöjliga och dupera folk med att säga att staten inte
kan leva på lånade pengar genom att dra paralleller till ett hushåll med ekonomisk
obalans har alltid avslöjat "ekonompolitikers" ogenomtänkta hållning till verkligheten.
Skulle alla hushåll spara på samma sätt för att i panik bli skuldfria kom Sverige
snart att bli ett dårhus.
Istället skall man tänka på betydelsen hur man räknar och vem som värderar tillgångar
och skulder.
Eller betydelsen av vilken tillgång det svenska folket vore för staten om alla
husägare hade en långsiktig och stabil lånesituation i stället för att springa
med mössan i hand och hjärtat i halsen i rädsla för världsmarknaden och bankernas
ränteryckningar.
Sveriges banker är idag uppstoppade av statliga medel, och sitter på en piedestal
oberörd av all konkurrens eller risker.
Konkurrens har de, ursäkta mig, det är ju en 3 % marginal de olika bankerna slåss
om. Ned till en viss gräns och upp till en, som sig bör i en rumsren kartell.
Annars finns inga risker med att driva en bank och det bromsar utvecklingen och
det gör det svårt att komma ur någon kris då bankerna i princip sitter och håller
på pengarna till de investeringar som krävs.
De flesta arbetslösa kan därmed inte sätta om sina lån till lägre ränta, törs
inte konsumera och får vare sig lån eller avbetalningskontrakt.
Det är som att låta tillgångarna stå för väder och vind, utan underhåll och förgå.
När väl uppsvinget kommer genom konstlade åtgärder och fiffel med budgeten som
försäljningen av Statshypotek i verkligheten är, så finns bara några procent av
tillgångernas värde kvar.
De långtidsarbetslösa är nedbrutna, många har förlorat i kompetens, blivit sjuka,
dött medan penningmarknaden med sin döda själ har vältrat sig i politikernas skräck
för det okända.
Det är skrämmande att se hur regeringen tror de skall reparera skadorna av arbetslösheten
med en balanserad budget i hopp om att allt kan rättas till.
Vi har redan förändrats, samhället är annorlunda och vi har infört bankerna och
ekonomin som de nya ägande över statarna, folket.
Staten representerar inte längre någon grundtrygghet, hörnstenar som gör människor
trygga, och ger rum åt fantasi och nya idéer.
Rätt vore att behålla en stomme av banker som kunde förränta vanliga löntagares
del av den elementära grundtryggheten genom goda lånemöjligheter.
Rika människor hittar alltid en lekplats att tumla runt med sina pengar. Låt dem
leka räntekrig utan vanliga människor som lekställningar och bollkalle!
K.K.C.
Lördag 14 december 1996
Det onda med det goda
Så har man åter överlevt Luciafirande som varje år påminner en
om att man inte är svensk.
Risken är att man aldrig kommer att bli så svensk någonsin.
Bra eller dålig, nåväl det är ens egen patriotism som förnekar att låta sig köpas
när det kommer till en viss gräns.
Fast det är väl min tråkiga personlighet som gör att jag inte riktigt förstår
tjusningen eller poängen, om det nu är någon poäng.
Traditioner har som tendens att de mist sin poäng för länge sedan.
Men jag förstår att vi behöver det i Sverige, särskilt nu.
Kalla vintern och med en vedbod som påminner om maj.
Man skjuter upp problemen.
Drar sin omgivning in i samma eländiga väntan på skördetid som alltid de mest
snåla och envisa gör.
Jag blundar och går in i vedboden.
Man kanske skulle montera spegelväggar.
Kylan igen och man vänjer sig aldrig.
Julpengarna som kommer i slutet av månaden även till jul.
De säger att julhandeln blir rekordstor i år.
Kan någon förstå det ?
Det är kanske vackert med Lucia, ljusen och sången.
Man får tänka lite mindre.
Ta det onda med det goda i större grad
Som LO och den nya arbetsrättslagstiftningen.
Är det svenskt..?
K.K.C.
Måndag 16 december 1996
Var det tonen av en ångvält ..?
Flera saker har hänt på den politiska fronten den här veckan som
kanske har ett samband.
1.Eu-överenskommelse om valutasamarbetet.
2.Flera regeringsmedlemmars uttalande om budgetbalans och skördetid.
3.Tillbakavisandet av kritiken från Odd Enström som personlig vendetta mot Göran
Persson, där man mellan orden skapar intryck av Engström som en bitter, ensam
och billig hämnare.
Den sista punkten om Engström är ganska en elementär användning
av negativ kritik till egen fördel och kan för mera okritiska öron höras vettig,
när man har i minne mistroendeomröstningen och hundhuvudet som Maria Leissner
fick släpa på.
Som vi kommer ihåg var också Leissner hämndlysten och bitter, enligt Persson.
Som till slut också uttalar sig i Dublin om Engströms fula påhopp.
Och i Dublin ser allt bra ut, förhandlingarna kommer att lösas,
vägen är utstakad för euron i princip, alla kapitalintressen i Sverige kan gå
till startplatserna och det gäller för regeringen att ge intrycket att de efter
alla ofrivilliga besparingar nu skall ställa allt till rätta igen. Och för att
skapa ett sånt intryck är det aldrig fel med några bittra hämnare i färskt minne.
Man har sett tonen vända ganska snabbt, nu är det uppåt, balans,
arbetsrättsfrågan är avklarat och allt ser ljust ut. Dessutom är det också snart
jul och människor är mer mottagliga för positiva toner.
För efter nyår drar den "öppna och fria diskussionen" om euron i gång, och man
kan vänta sig det ena och det andra bidraget från anhängare och att motståndare
kommer att framstå som några motsträviga djävlar som vill leka monopol i sin
lilla stuga i Norrland.
Vi kan inte garantera att sambandet beror på regeringens strategisk
sinne, deras managementkonsult eller ren baspsykologi på kommunalrådsplan.
Kanske finns sambandet bara för oss i vår redaktion, ett gäng brännmärkta personer
som ofta ser spöken på högljus dag. Ändå vill vi varna om ett mönster som liknar
upptrappningen och förberedelserna för Ja-kampanjen för inträdet i EU och vi
tror det är viktigt att se upp för en liknande marknadsföringsmaskin i tid,
innan vi plötsligt ligger platta och känner oss lika överkörda som efter EU-omröstningen.
K.K.C.
Tisdagen 17 december 1996
Apropå offentlig sektor
Det blåser i Norge runt Jagland och hans nya regering
som efter vad vi kan bedöma rider ut stormen på ett bra sätt.
Ministrar har fått avgå efter en rimlig betänketid och det stärker Jagland, som
inte än har hunnit bli en slipad och principkämpande politiker sedan stortingsdebuten
-93.
Den kris han har fått på nacken nu har varit på uppsegling sedan maj -96 då Lund-kommisionen
publicerade sin granskning om E-tjenesten(norska SÄPO). Man hade fruktat att nya
uppgifter skulle komma fram under de hearings om saken som var satt till i höst.
Men att Norsk E-tjenesten har avlyssnat och försökt smutskasta
en av kommissionens ledamöter under pågående arbete var kanske inte den sortens
uppgifter många väntat sig.
Det understryker bara tidigare uppgifter om vilka människor och vilka attityder
som kan frodas i en sådan organisation och vi välkomnar uttalandet från Anne
Holt som överväger ett förslag att helt skrota E-tjenesten inom loppet av ett
halvt år.
Den skamfläck på Norges historia som startade efter kriget med uppbyggande av
E-tjenesten under Arbeiderpartiets goda minne pågick mycket aktivt fram till
1970 med Trygve Lie som en pådrivande kraft och sedan mera dolt fram till nu.
Avlyssning, övervakning, arkivering och förföljelse av nyckelpersoner och sammankomster
i norsk vänsterrörelse har försiggått medan DNA´s ledning har sett åt ett annat
håll.
Det finns också förgreningar och kopplingar till norska försvarets underrättelsetjänst
som ännu inte har kommit ordentlig fram i ljuset men som kommer att få betydelse
för sakens utveckling.
För oss, som vetat om denna avigsidan av norsk politik utan
att kunna bevisa något, känns det bra att få någon sorts upprättelse och endast
en ordentlig högtrycksspolning av den skitiga korridor i norsk historia kan
rekommenderas.
I 1981 fanns 40 000 personliga akter om större och mindre åsiktsförsyndelser.
Man vet inte om man skall skratta eller gråta när man ser på vilka kriterier
folk har blivit listade;
- beställning av facklitteratur från Oktober förlag (kommunistiskt bokförlagskedja)
- fråga efter information om Kina.(I ett fall har en 15-åring registrerats -!)
- skjuts av släktingar till sommarläger
- att i en tidning uttala att man i ett val vill rösta på RV(Röd Valgallianse)
- ansökan om affischering
- att bära FNL-märke
Nu blev dock inte alla som ingick under dessa kategorier kartlagd, men dokumenten
visar att det var orsak nog.
Att Gro Harlem Brundtland valde en bra tid att avgå på är säkert
för efter de hearings som kommer på nyåret kommer hon inte att ha samma hjältegloria
som förut. Alltför många ugglor lurar i mossan och även om det självfallet inte
kommer fram några konkreta bevis på att hon hade något med det att göra kan
ingen tänka annat än att hon visste även om hon levt efter valspråket inte se,
inte höra, inte prata.
Och det kommer att göra Gro mycket mindre i alla folks ögon än hon någonsin
varit.
Säkert är att varje sten som vänds i saken kommer att granskas noga av många
berörda parter och ju förr Torbjörn Jagland rensar upp dess bättre för politiken,
socialdemokratins och Norges framtid. Men arbetet måste göras ordentligt, människor
som borde ha hörts har inte kallats till hearing och det kan komma att hålla
liv i saken längre än nödvändigt.
Det vore naivt att tro att inte liknande smutsiga affärer bedrivs
i Sverige i större eller mindre omfattning så en kraftig besparing i den offentliga
sektorn på det området vore en tacksam julklapp tillsammans med Winbergs & Co.´s
kommande skördegåvor. Skrota SÄPO !
K.K.C.
onsdag 18 december 1996
Att gå vidare ändå...
Vi sörjer idag över våldet som gäckar fredsarbetet.
Vi sörjer Yngebjørg Foss (42) från Oslo och Gunnhild Myklebust (50) som tillsammans
med en holländare, en kanadensare, en spanjor och en newzealendare brutalt blev
mördade på ett sjukhus som drevs i regi av det internationella Röda Korset i Grosnyj.
Vi kan vara avtrubbade. Vi kan slå över till en underhållningskanal när kriget
kommer för nära på tv.
Men vid ett sånt dåd är det inte lätt att vända sig bort.
Det finns ingen kanal som kan tvätta bort betydelsen, symboliken och den absoluta
råhet som handlingen representerar.
Man vill kanske förklara det med att det var en förvirrad handling av desperata
personer, men allt tyder på att dådet var noga planerat i förväg.
Krig är fruktansvärt och i Tjetjenien har människor lidit oerhört.
Överallt finns krig med tragedier och civila offer.
Humanitära hjälparbetare trotsar farorna, de är nästan vårt sista hopp om anständighet
och medmänsklighet personifierade.
Få kan frammana det mod som finns i dessa människor som går in i krigszoner och
katastrofområden, de är verkligen våra hjältar
Och de respekteras för sin insats i de flesta läger.
Det går som regel bra och vi måste se till att säkerhet, pengar och ett starkt
internationellt stöd gör att vi inte använder morden i Grosnyj som en ursäkt att
ge upp en enda tum av hjälparbete.
Vi hoppas att Läkare utan Gränser, Röda Korset och andra humanitära organisationer
fortsätter med förökad kraft.
Vi hoppas att FN´s fredsarbete kan få arbetsro och en stabil organisation som
kan ha mycket att lära av de humanitära organisationerna.
Det finns ingen tid för Koffi Annan att fira.
Hans långa arbetsdag har börjat.
Vi tror han kan hitta goda arbetskamrater som inte är rädd för smutsen under naglarna,
som gärna bär en tung sten en meter till.
För befolkningen i Tjetjenien.
För mänsklighetens hopp !
K.K.C.
Torsdag 19 december 1996
Avveckling av vadå..?
Kärnkraftdetbatten får en allt mer farsaktig utveckling genom revygenaral
Anders Sundström, som på ett mästerligt sätt kan tolka regeringsförklaringar och
folkomröstningsresultat på ett sätt som får även de mest garvade socialdemokrater
att lämna repetitionerna i protest. Vi har försökt att hitta förklaringar inom
rimlighetens gränser för att inte framstå som en tidning som enbart är ute för
att mobba Sundström. Men vi hittar inga. Runt vårt bord på redaktionen har diskussionen
gått het om vad som håller på att hända. Är det energiministern som står bakom
försöket att skjuta på avecklingen med tanke på de medellösa eller är det näringsministern
som som vill säkra storföretagens tillgång på billig el. Frågan är knivig då det
handlar om en och samma person. Eller hur många stolar kan man sitta på samtidigt
innan man blir ett trollkonstnärligt begrepp. Om sanningen skall fram och det
skall den ju, tror vi här på redaktionen att det inte kommer att bli någon kärnkraftsavveckling
under denna mandatperiod. Om avveckling betyder att ett kärnkraftverk skall stängas
vill säga. Annars kan man säga att kärnkraftavecklingen pågår för fullt. Det är
bara en tolkningsfråga, eller hur ! En annan fråga är om det är socialdemokratin
avvecklingen syftar till...
K.K.C.
Fredag 20 december 1996
Följ Uddevalla ut ur kyrkan !
Det är jullov igen.
Skolbarnen får sin långa julsemester med skidor, skridskor och vinter i Jämtland.
Alla julsångerna på avslutningarna får de sjunga om hemma vid julgranen flera
gånger ännu.
Julen är en del av kulturen i många länder, fast speciellt i Sverige, lite allmänt
hysterisk och krystad som i de flesta länder som firar jul.
Ganska mångkulturellt trots allt.
Annat med den mycket anmärkningsvärda tradition som finns här med firande av skolavslutning
och Lucia i kyrkan.
Det är bra att Uddevalla nu tar i tu med med såna traditioner.
Vi hoppas den sprider sig och att skolorna använder sina egna lokaler eller hittar
gemensamma utrymmen där den mångkulturella samling människor som finns på en skola
kan fira sina fester, utan andakter och gudsord som känns påtvingat av oss som
tror det finns andra sätt att möta gudar och uppleva religioner.
Vad som inte Uddevalla har rätt i är att självfallet måste de som ändå väljer
att gå i kyrkan få sina gudsord när de väl är där.
Annat vore brott på trosfriheten. Man kan inte förbjuda kyrkans folk att upplysa
om sin tro när de får folk i sitt eget hus.
Men skolan måste ansvarsfullt med tanke på att det inte längre bara finns svenska
eller traditionellt kristna i skolorna, -tack för det, se till att det finns lokaler
där människor kan gå utan att tvingas lyssna på kristna moralprediknar de inte
tror på!
Det är nästan alla skolreformer i ett nötskal, att man inte har kommit längre
i Sverige än ett stenkast från kyrkbacken och snäva kristna värderingar.
Hur kan man förvänta sig en god utveckling, nöjda lärare och bra elevresultat
i takt med ett växande mångkulturellt samhälle när man inte har kommit längre
med skolavslutningarna !?
Vi hoppas att Uddevalla följs av många andra.
Kyrkan kan hellre börja använda sin neddammade kassakista till marknadsföring
av lokaler på ett ärligare sätt än att gratis i skydd av traditioner använda barn
som ännu inte har kunskap nog att ta ställning.
K.K.C.
Lördag 21 december 1996
God cyberjul !
Vi julpyntar på vår cyberredaktion.
I en tyst förväntan går vi omkring och hänger upp kulor, röda gardiner, tomtar
och allt som skall till för att skapa julstämning.
Det är nästan så vi glömmer politik och ofred i världen.
Wara har gjort en stor målning som påminner oss dock.
Den föreställer Göran Persson som jultomte med den stora säcken och med Olof Johansson
i knät tittande med skinande förväntansfulla ögon upp på honom. Runt sitter regeringen
som småtomtar och i bakgrunden kan vi urskilja de "vuxna", Mogren, Barnevik, Wallenberg
och de andra kamraterna som älskar julen och gläds med "barna" under högtidsstunden
och har sponsrat gåvorna.
En fin målning. Wara är lite mallig och det får han wara, den rackaren, som förgyllar
redaktionen som bara en konstnär kan.
Så vi blir påmind och ingen av oss här tror att man kan vända ryggen till politiken
och det som händer även om det är jul.
Vi önskar alla som har följt vår cyberdebut en riktig god jul !
K.K.C.
MAIL TILL LEDARSIDAN
Detta material är skyddat
av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Futuresound of Jemtland, Norway, Sweden. Internet e-mail: redaktion@skandinaviskkommentar.com
Design by Futuresound of Jemtland Graphics by Multimedia Arthouse Copyright
© 2005
|
Arkivet
