Onsdag 6 juli 2016:
"Du må beise sjarken din, gutt! Eller så søkk han"
Sommaren är här på riktigt.
Äntligen får jag undsläppa moder Norges hårda, omilda grepp som bare mänskor med läggning åt dubbel, norsk BDSM tycker om.
Trots att jag är som en hårdbeisa båt som kan stå över rås och tare i några stormar till, behöver jag verkligen Sverige nu.
Ett land där det ennu finns poesi, med ett av världens vackraste språk.
Under en redaktionsmiddag fick jag goda råd från vår politiska skjutjärnsskribent Thomas Thell, som vet så mycket mer om svensk musik än vad jag gör. Vi åt torsktungor och stekt potatis och drack ett inte så jävla vällyckat portugisisk vin till maten.
Som tur va skulle han stanna hemma och sköta sin egna druckna penna. Han hade en stor böjning åt att reta upp arrangörer, musiker och särskilt politiker, och var portad från de flesta arrangemang.
Som Almedalen eller Hultsfred, som sägs ha gått i konkurs efter att han var där senast för att skriva om vad nu fan det va.
Nu ställde han upp på bild för första gången, fast jag fick lova att sudda det lite. Hans bild finns annars enbart på olika övervakningskamror runt om i Skandinavia.
Med skeptisk min gick han genom appen som festivalen skaffat fram, jaha, en app, mumlade han och ratade det mesta av banden som stod festligt uppradade på min smartphone.
Själv hade han en enkel, billig knapptelefon från hej-kom-och-hjälp-mig, som han ständigt tappade.
Suicide, sa han, Suicide får du inte missa, det kan bli en legendarisk sista spelning.
Han tittade på mig, som om han värderade om jeg skulle klara av sån musik och så sent på natten. Jag kollade i appen.
Nej, dom har avlyst Suicide, står det här, hälsoproblem.
Jaha, det var den festivalen, sa Thomas och hällde i mer vin och så var det samtalet om musik över.
Photshoppade så in i Hardangervassen, men med mat och rusmedel nog att överleva kvällen.
Innan han hastade vidare, till gud vet vart, bad han mig lova att jag skulle hålla mig långt borta från Lars Winnerbäck och hans Lunarstorm-poesi, för inte att bli skadat för livet.
Om han trodde att äktenskap med en norsk skådis skulle ge honom ett uppsving, så kom han att ta grundligt fel.
Jag vet hur flickor från Kristiansand, så kallade sørlandspiker, funkar.
Om inte hennes farsa råkar vara Sunnmøring och att hon därmed redan är förstörd, rent genmessigt.
Allt enligt Thomas, detta orakel av meningar och åsikter.
Jag såg ju enbart fram emot att flanera vackert omkring, arm i arm med frisörskan och helt gå på hennes goda musiksmak, skribla ner några utstuderade, poetiska fraser om alla sköna, svenska mänskorna som jag skulle omges av.
Slänga det ut på nät tillsammans med några väl valda foton på detta och hint.
Men helt objektivt sett, Winnerbäck, nej tack.
Ett band ville jag kasta ett närmare öga på, och kanske lyssna till några låtar om det ville sig: Bob Hund – detta märksnodiga band som helt har gått mig förbi, ett liveband som det aldrig funnits maken till i Sverige, efter det jag researchat.
Inte för att jag är vidare intresserad att spänna ut mina musikaliska horisonter något ytterligare, den ständiga primal-global-elektroniska musiken som pågår i min egen skalle, brukar att va nog så tillräcklig.
Men det hade kommit till min kännedom att min egen son var ett stort fan av dom.
Nu skulle vi på denna festivalen tillsammans, inklusive hans fru och frisörskan, som råkade vara hans svärmor. Som av en händelse.
Jag var orolig för honom.
Började han bli rubbad på något vis, denna sansade, lugna emokillen, som själv skrev texter och musik så det stänkte av det helt upp till stor poesi på högsta hyllan.
Men på fritiden, tyvärr.
Vilket säkert var lika bra, när man ser på hur det kan gå för lidande heltidspoeter.
Bob Hund – vad var det för samling galningar, dessa halvt psykotiska texterna som fick det till å gå kallt ned över ryggen, bara vid att läsa innantill.
Jag förstod ingen ting.
Tänkte på det; dom spelade i Östersund i 1993, då dom precis hade slagit igenom.
Hade jag bara varit lite om mig och för mig på den tiden kunde jag förhindrad detta.
Om jag inte hade kastad bort tiden med att hitta på teorier om synergidialoger, internkontroll och medarbetarsamtal, för att imponera på ett gäng superkonsulter på praktiken efter min misslyckade 3-åriga HR utbildning.
Jag kunde tagit med honom på deras konsert den gången och skrämt honom riktigt ordentligt.
Då var han bara sex år och lyssnade ännu på vad jag hade att komma med om formaningar och råd.
Men nej.
Hoppet om att det bara var jag som började bli en gammal och ännu mer ängslig poet, hängde som i ett snöre bak i huvudet och jag bestämde mig för inte att hetsa upp mig i onödan, som jag alltid brukar.
Det går som regel bra, som de korkade optimisterna brukar säga.
Tänk positivt, intalade jag mig därför.
Här får jag ju frivilligt ressällskap av ett av mina fyra barn i mitt älskade Sverige, till råga på allt, samman en vacker frisörska.
Ungar i släptåg, ja väl, men som tur är, så vuxna att de kan släppas vind för våg.
Så klart jag skulle sakna min festivaltecknerska Live Olsen från Trondheim.
Men det kändes som om det här smällde lite högre.
Live var ju dessutom en svår konstärsjäl, helt blind för alla udda poetiska förslag.
En poet med egen frisör! Det var som ett lyckokast!
Fuck you, Göran Greider!
Jag har länge drömt om att ha en frisör bara en knapptryckning bort!
Så klart får jag ge henne en snabbutbildning i hur man bäst kan manövrera en dreadhead till en vällyckad hairday.
Det borde inte bli något problem alls, efter som jag sansad att hon också var aningen poetisk anlagd, efter att jag under tidligare familieträffar, tagit vissa mått av henne i smyg, för mitt mentala poetiska bibliotek.
Så gaska upp dig, poetjävel, kunde jag höra Thomas väsa någon stans.
Och har jag kanske inte varit på sjön förut och dansat med vågorna?!
Efter femton mentala packningsgenomgångar och lika många koffertar senare, kom jag till sans och församling och valde att köra minimalistisk.
Ingen mening att dra med sig hela garderoben.
Bara glömma att ta med instrument, studioutrustning, minikök m.m.
Det började gå upp för mig att jag verkligen skulle resa någon stans och inte bli tvingad att fastna i mitt eget tråkiga sällskap!
Hade nyss avverkad en 3 veckors resa i Ukraina, flackande omkring som en nyanländ rymdvarelse. lyckligt räddad en vecka av min kusin i Tjernvitsi.
Resan var en annars en botgöring för min Queen of Odessa, som väntad i 7 år!! på upphållstillstå, med med sina två ungdomar som växt opp och är väl integrerat i Sverige. Hon pratar och skriver flytande svenska och har jobbat på ett äldreboende i flera år och har självfallet varit mycket omtyckt.
Nu skall dom utvisas. Fy fan, jag blir så förbannad! Jag kände en stark önskan om att snabbt flytta det batteri av högtalare på gränsen mot Nord-Korea, till strax utanför Migrationsverksets lokaler och köra hennes låt "Welcome to Odessa" på repeat några veckor i sträck. Är den bannlyst i Ukraina, kan den lika gott bli det här.
Jag bryr mig inte!
Inte att gästfriheten är ett uns bättre här väst, hellre tvärt emot, på det här glatta urberget som jag har ödet att ha som mitt hemland.
Där alla ligger i fosterställning, lidande under den livslyckokolik vi har skapad med olja och fjöslax., skräckslagna för att Putin skall invadera oss.
Nej, glöm det, stryk det, nu är det glada laxen som gäller.
Festival! Peace and Love!
Fred och kärlek som plåster på alla sår!
Det finns inga problem, bara en massa smarta lösningar!
PapaFahr - på ständig mental resfot
|