ONSDAG 6 JULI: Förberedelse till hundjakt
TORSDAG 7 JULI: Protect you bitches!
FREDAG 8 JULI:
Mental holmgång för själen
LÖRDAG 9 JULI: Åtta glas innan hundvakten
ONSDAG 13 JULI: "Hur vet man att man är klar?"
FREDAG 15 JULI: Vem vet vart haren hoppar?



JAKTEN PÅ BOB HUND - EN HISTORIA UTAN RIM OCH RESON

Hunden fångad i Trondheim 2012, av vår eminenta festvaltecknare Live Olson


Onsdag 6 juli 2016:

"Du må beise sjarken din, gutt! Eller så søkk han"
Sommaren är här på riktigt.
Äntligen får jag undsläppa moder Norges hårda, omilda grepp som bare mänskor med läggning åt dubbel, norsk BDSM tycker om.
Trots att jag är som en hårdbeisa båt som kan stå över rås och tare i några stormar till, behöver jag verkligen Sverige nu.
Ett land där det ennu finns poesi, med ett av världens vackraste språk.
Under en redaktionsmiddag fick jag goda råd från vår politiska skjutjärnsskribent Thomas Thell, som vet så mycket mer om svensk musik än vad jag gör. Vi åt torsktungor och stekt potatis och drack ett inte så jävla vällyckat portugisisk vin till maten.
Som tur va skulle han stanna hemma och sköta sin egna druckna penna. Han hade en stor böjning åt att reta upp arrangörer, musiker och särskilt politiker, och var portad från de flesta arrangemang.
Som Almedalen eller Hultsfred, som sägs ha gått i konkurs efter att han var där senast för att skriva om vad nu fan det va.
Nu ställde han upp på bild för första gången, fast jag fick lova att sudda det lite. Hans bild finns annars enbart på olika övervakningskamror runt om i Skandinavia.
Med skeptisk min gick han genom appen som festivalen skaffat fram, jaha, en app, mumlade han och ratade det mesta av banden som stod festligt uppradade på min smartphone.
Själv hade han en enkel, billig knapptelefon från hej-kom-och-hjälp-mig, som han ständigt tappade.
Suicide, sa han, Suicide får du inte missa, det kan bli en legendarisk sista spelning.
Han tittade på mig, som om han värderade om jeg skulle klara av sån musik och så sent på natten. Jag kollade i appen.
Nej, dom har avlyst Suicide, står det här, hälsoproblem.
Jaha, det var den festivalen, sa Thomas och hällde i mer vin och så var det samtalet om musik över.

Photshoppade så in i Hardangervassen, men med mat och rusmedel nog att överleva kvällen.

Innan han hastade vidare, till gud vet vart, bad han mig lova att jag skulle hålla mig långt borta från Lars Winnerbäck och hans Lunarstorm-poesi, för inte att bli skadat för livet.
Om han trodde att äktenskap med en norsk skådis skulle ge honom ett uppsving, så kom han att ta grundligt fel.
Jag vet hur flickor från Kristiansand, så kallade sørlandspiker, funkar.
Om inte hennes farsa råkar vara Sunnmøring och att hon därmed redan är förstörd, rent genmessigt.
Allt enligt Thomas, detta orakel av meningar och åsikter.

Jag såg ju enbart fram emot att flanera vackert omkring, arm i arm med frisörskan och helt gå på hennes goda musiksmak, skribla ner några utstuderade, poetiska fraser om alla sköna, svenska mänskorna som jag skulle omges av.
Slänga det ut på nät tillsammans med några väl valda foton på detta och hint.
Men helt objektivt sett, Winnerbäck, nej tack.

Ett band ville jag kasta ett närmare öga på, och kanske lyssna till några låtar om det ville sig: Bob Hund – detta märksnodiga band som helt har gått mig förbi, ett liveband som det aldrig funnits maken till i Sverige, efter det jag researchat.
Inte för att jag är vidare intresserad att spänna ut mina musikaliska horisonter något ytterligare, den ständiga primal-global-elektroniska musiken som pågår i min egen skalle, brukar att va nog så tillräcklig.

Men det hade kommit till min kännedom att min egen son var ett stort fan av dom.
Nu skulle vi på denna festivalen tillsammans, inklusive hans fru och frisörskan, som råkade vara hans svärmor. Som av en händelse.
Jag var orolig för honom.
Började han bli rubbad på något vis, denna sansade, lugna emokillen, som själv skrev texter och musik så det stänkte av det helt upp till stor poesi på högsta hyllan.
Men på fritiden, tyvärr.
Vilket säkert var lika bra, när man ser på hur det kan gå för lidande heltidspoeter.

Bob Hund – vad var det för samling galningar, dessa halvt psykotiska texterna som fick det till å gå kallt ned över ryggen, bara vid att läsa innantill.
Jag förstod ingen ting.
Tänkte på det; dom spelade i Östersund i 1993, då dom precis hade slagit igenom.
Hade jag bara varit lite om mig och för mig på den tiden kunde jag förhindrad detta.

Om jag inte hade kastad bort tiden med att hitta på teorier om synergidialoger, internkontroll och medarbetarsamtal, för att imponera på ett gäng superkonsulter på praktiken efter min misslyckade 3-åriga HR utbildning.
Jag kunde tagit med honom på deras konsert den gången och skrämt honom riktigt ordentligt.
Då var han bara sex år och lyssnade ännu på vad jag hade att komma med om formaningar och råd.
Men nej.

Hoppet om att det bara var jag som började bli en gammal och ännu mer ängslig poet, hängde som i ett snöre bak i huvudet och jag bestämde mig för inte att hetsa upp mig i onödan, som jag alltid brukar.
Det går som regel bra, som de korkade optimisterna brukar säga.
Tänk positivt, intalade jag mig därför.
Här får jag ju frivilligt ressällskap av ett av mina fyra barn i mitt älskade Sverige, till råga på allt, samman en vacker frisörska.
Ungar i släptåg, ja väl, men som tur är, så vuxna att de kan släppas vind för våg.

Så klart jag skulle sakna min festivaltecknerska Live Olsen från Trondheim.
Men det kändes som om det här smällde lite högre.
Live var ju dessutom en svår konstärsjäl, helt blind för alla udda poetiska förslag.

En poet med egen frisör! Det var som ett lyckokast!
Fuck you, Göran Greider!


Jag har länge drömt om att ha en frisör bara en knapptryckning bort!

Så klart får jag ge henne en snabbutbildning i hur man bäst kan manövrera en dreadhead till en vällyckad hairday.
Det borde inte bli något problem alls, efter som jag sansad att hon också var aningen poetisk anlagd, efter att jag under tidligare familieträffar, tagit vissa mått av henne i smyg, för mitt mentala poetiska bibliotek.
Så gaska upp dig, poetjävel, kunde jag höra Thomas väsa någon stans.
Och har jag kanske inte varit på sjön förut och dansat med vågorna?!

Efter femton mentala packningsgenomgångar och lika många koffertar senare, kom jag till sans och församling och valde att köra minimalistisk.
Ingen mening att dra med sig hela garderoben.
Bara glömma att ta med instrument, studioutrustning, minikök m.m.
Det började gå upp för mig att jag verkligen skulle resa någon stans och inte bli tvingad att fastna i mitt eget tråkiga sällskap!
Hade nyss avverkad en 3 veckors resa i Ukraina, flackande omkring som en nyanländ rymdvarelse. lyckligt räddad en vecka av min kusin i Tjernvitsi.

Resan var en annars en botgöring för min Queen of Odessa, som väntad i 7 år!! på upphållstillstå, med med sina två ungdomar som växt opp och är väl integrerat i Sverige. Hon pratar och skriver flytande svenska och har jobbat på ett äldreboende i flera år och har självfallet varit mycket omtyckt.
Nu skall dom utvisas. Fy fan, jag blir så förbannad! Jag kände en stark önskan om att snabbt flytta det batteri av högtalare på gränsen mot Nord-Korea, till strax utanför Migrationsverksets lokaler och köra hennes låt "Welcome to Odessa" på repeat några veckor i sträck. Är den bannlyst i Ukraina, kan den lika gott bli det här.
Jag bryr mig inte!

Inte att gästfriheten är ett uns bättre här väst, hellre tvärt emot, på det här glatta urberget som jag har ödet att ha som mitt hemland.
Där alla ligger i fosterställning, lidande under den livslyckokolik vi har skapad med olja och fjöslax., skräckslagna för att Putin skall invadera oss.

Nej, glöm det, stryk det, nu är det glada laxen som gäller.
Festival! Peace and Love!
Fred och kärlek som plåster på alla sår!
Det finns inga problem, bara en massa smarta lösningar!

PapaFahr - på ständig mental resfot



En tjej med auktoritet att yttra sig!

TORSDAG 7 JULI 2016:

"PROTECT YOUR BITCHES!"

Är det inte fantastiskt hur man känner sig hälsosam när man kommer sig över till Sverige! Luften är liksom renare, man andas lättare, det känns nästan som man aldrig rökt och med gott samvete hoppar man ut på Storlien och börjar blossa!
Så tuffar man vidare och där glider äntligen Badhusparken förbi tågfönstret, där man har så många minnen, inte alla lika trevliga, men fullt möjligt att förtränga.
Ganska riktig, min son har en släng av Bob Hund mani. En stor affisch på väggen, muggar med Bob hund och den ena katten deras var 35 år och kunde gå på bakbenen. Varje gång Bob Hund spelades, tog den på sig ett par små wonderbaumboxhandskar som luktade Mike Tysons svett och reste sig på bakbenen och jibbade runt och boxades i luften i takt med musiken.
Mycket skrämmande.

Det blev Prius till Borlänge. Nästan som att åka taxi.
I Norge är ju nästan alla taxibilarna Prius, eller nåt annat miljömässigt fordon.
Norges desperata alibi för att ha nerskrapat hela världen med olja och fjöslax, inklusive sin egen kust.

På tre timmar hade den vackra frisörskan rattat bilen till Borlänge.
Att en Prius gick å få upp i mer än 80 kilometer i timmen var nyheter för mig.
Jag hade skyfflat i mig en ganska ordentlig dos med allergitabletter, några valium och rökt ett par ekologiska cigaretter.
Som vanligt når jag sätter mig i en bil med en okänd chafför.
Så jag brydde mig inte mycket om alla fordon som svischade förbi på höger sida. Den har väl inte motor, tänkte jag, hybrid är väl nåt annat som jag inte riktigt fattat ännu.


En massa härliga sigaretter, såld av dessa deiliga, flakburna cigarettflickorna.

Torsdag på en festival! Uppvärmning och en skön stämning.
Jag kände mig rätt så jetlaggad efter resan och hade varvat ner med några glas rödvin och en massa cigaretter, som är så härligt billiga i Sverige! Här var jag, i Göran Greider-land och utan svårighet hittade jag Dalademokraten över allt. Gratis!
Han får tydligen inte mycket betalt han heller, något som uppmuntrade mig! Vi borde kanske slå i hop oss och åka på turné tillsammans, köra igång folkparkerna och läsa poesi för danssugna!

Vad skall man säga...Elliphant, den sköna tjejen Ellinor Olovsdotter med festivalstjärnornas mest oömma kostym och ett gungande ordflöde som vass street poesi. Svängigt värre! Hon förtjänade en stor scen, sent på natten, med några tusen pigga, påtända/pårökta, omstörtandeberädda vänsterveganfans! Redo att kränga vårt överflödssamhälle billigt mot lite mer genomtänkt världstänk! Hon sammanfattade hela hysterien om tafsande på festivaler med tre väl valda ord, som kunde ersatt de flesta kampanjer av liberaler, liberalfeminister och skräckslagna festivalarrangörer:
Protect you bitches!
Bättre kan det inte sägas, fast inte många har auktoriteten att yttra sådana ord från en scen.
Om alla chefredaktörer har döttrar dom aldrig nånsin har hatt koll på, kan det ju vara att de har koll ändå. Har lärt sig lite om att ta hand om varann, och säga till med en armbåge eller en hög fistel rakt i örat på närgångna subjekt.
Att stödja sina medmänniskor i alla lägen och va schysst!

Vi vet ju alla vad detta tafsskräckmasssuggestionen är.
Egentligen.
Det är dessa förbannade fosterlandspatrioterna som vill ha alla främlingar och mörkhyade i en egen bur där dom inte kan blanda sig med oss äkta vikingar.
Så med det samma; fuck Island och deras helvitylliga bärserkarfotboll!
Så rättvist utslagna av ett gäng stora och riktiga fransmän som vet hur en fotboll skall passas!
Åk hem och vakta vulkanerna och eran 50-mils fiskerigräns!
Fotboll är inget för er!


Melissa Horn, så jävla glad för att Lars WInnerbäck äntligen är gift!

Jaja, Melissa Horn, jag tog i alla fall några bilder av dig. Jag tycker du är tuff, fast jag inte förstår musiken din. Ett bra gäng musiker har du runt dig, och det förtjänar du efter alla dessa år av enträget skrivande och spelande!
Hoppas ni har kul tillsammans!
Och nu när Lars är gift, släpper du att han hela tiden ringer och grinar i telefonen och vill flytta in hos dig.
Kör hårt, tjejen!

Från Parkskolan, Ösd, och rakt tillbaks till 70-tals succé? Hur är det möjligt? Har Elin Larsson en tidsmaskin...?

Bluespills. Vad är det för namn?
Härliga skära tabletter som ingen ännu har erbjudit mig på nån festival..?
Borde haft någon där jag stod, tillsammans med storgrabbarna, med sina abnorma kameralinser.
Som vore dom på valsafari.
Eller på sin första förlossning.
Dom tittar nervöst på min lilla, lilla kameralins.
Kan det va smittsamt?
Kan båda dreadsen och linsen va smittsamma?
Bäst att inte prata eller titta på honom. Han är säkert från Säffle Dagblad.
Är det sant att våra stora kameralinser skall bli förbjudna på alla festivaler från nästa år?


Bara vänta, snart kommer jag med mina droner, med närbilder ni bara kan drömma om!

Eller är det bara jag som är så grymt avundssjuk och gärna skulle haft 5 droner som svävade runt på festivalen och tog bilder, medan jag styrde de från väl valda lokaler, med röktillåtet och all inklusive?

Så ja, någon borde gett mig några passande piller.
Det började bli kyligt och når jag skulle fota Bluespills, var det som att titta i ett kalejdoskop rakt in i 70-talet!
Ett gäng med hängiga, långhåriga, muttra, kaxiga som fan, men i smyg, pannbandsprydda, härliga musiker! Med en Östersundstjej som låter lite som Janis och lite som Robert Plant, om någon kan tro det. Fast jag var där, på 70-talet och hörde den här musiken live, så då borde jag va lite av en expert!
Men jag orkade inte att lyssna nu.
Fast jag visste det var superbra.
Jag ville bara inte blir indragen i nån trauma som kanske kom hoppande på mig från 70-talet och försökte strypa mig med taskiga minnen.


Dom här sköna tjejerna, Nanne och Sara, festivalens första känsla som i ett vackert nötskal!

Så torsdagen var helt OK, som Dennis skulle sagt.
Sköna svängar, det här ska nog gå bra.

Om bara inte frisörskan plötsligt har kommit på att hon har semester och inte alls tänker ömma om mitt hår och skapa otroliga kreationer till alla de olika kostymer jag tänkte köpa.
Jag får väl hitta på nåt utpressningshot ganska snabbt.

Eller va fan, kanske tagga ner fem hack och bara njuta av vädret, omgivningen och människorna!
Borlänge verkar va en helt OK stad att bli gammal i, inte med en massa uppförsbackar.
Peace and Love.
Mina dreads vill ingen illa!
Fred och kärlek!

PapaFahr - på ständig mental festival



John Holm - vad en festivalförvirrad poet behövde för att komma ner på jorden!

FREDAG 8 JULI 2016:
MENTAL HOLMGÅNG FÖR SJÄLEN

För att ta det sista först, det bästa och mest hälsosamma. John Holmes, den levande legenden.
Det blev som en bikt, en kyrkostund utan bestämd relgion, något fridfullt tog tag i oss då John Holm började spela. Med samma hans röst släpper ut i lokalen, sker det nåt med de flesta.
Det här är musik for folk som inte kan bete sig som festivalfolk, de enkla orden som vila, så magisk sammansatta som bara John Holm kan få till det. Mer finns inte att säga om den saken.
Bara ett stort tack för att han ännu ställer sig på scen och fördjupar oss!


John Holm - en levande legendarpoet





Förlåt Ola Magnell, du spelade för sent och ingen ville följa med och lyssna och jag tordes inte gå ensam. En annan gång, jag lovar! Här från Stockholm Hornstullsstrand. Releasefest ROLÖS




Jag var även redo att gå och fota Lars Winnerbäck, men alla drog sig ur. FIck dock fotat hans fru Agnes, som tydligen jobbar på de lokala MacDonalds, där Lars kostnärar sig. Sån är de flitiga sørlandspikene. Bilden till höger är Lars Winnerbäcks favorestaurang i Borlänge.

CHARTA77

Charta77: dreads, kjoltyg och melodisk punk som fick folk att dansa! (Du e så fin i håtet, Per!)

Charta77...som drog folk till bunkern som en magnet... som har varit i Trondheim... som har en skottig stil och även en skuttig bassist, pluss att de har en en vokalist som så avgjord har den bästa frisyren så langt av alla artister,. Känns som jag måste rockabilly lite av glädje, fast jag hejdar mig, och garagar mig anonymt bland publiken av ren glädje och upphetsning!


DLK
Livslyckekolikmusik med taskig logga och musiker i kortbyxor. Usch, nej, tack!

Jag fick rymma från de övertrevliga, hurtfriska, pappapojkarna "De Lyckliga Kompisara", som lät mer som livslyckokolik och bara påminde om hemska afterskikvällar i Åre, eller Funäsdalen. Säkert bra om man har brantat sig ner några backar och slått sig halvt fördärvad och hittat tillbaks till hotellet, som genom ett mirakel, berädd på att tycka om vilken musik som helst som tack. Festen är över, sa jeg till mig själv och började snabbt gå därifrån för att släppa höra ett ljud mer från det hurtbandet. Man kunde bussa en hund på dom, men tydligen var det bara en hund som var tillåten på festivalområdet och de stod och spelade i Træna precis då. Træna, kultfestivalen, i de vackraste av omgivningar på Nordlandskusten i Norge, festivalen som säljs ut samma vecka som billjetterna släpps.
En norsk "vi-fattar-bob hund"-festival.


SATAN TAKES A HOLIDAY


Men aldrig så ont att det inte är gott för något, så råkade jag på en sjuhelvetes, satans trio, och bara ordet trio kan ju få en att frysa till is, men dessa pojkarana fick det att låta som en hel ångvält av ljud, öste på ur helskottas och man blev faktsisk lite stum av beundran!
Plus att de hade festivalens tuffaste trummis, som var superduktig dessutom!
Tack för att ni finns!

Festivalens tuffaste och snyggaste trummis, by far! (No offense, Nils)





ANE BRUN

Nej, hon är INTE Sunnmøring, hon är från Molde!

Sedan blev det drottningsbesök! Ane Brun är här, Norges störste musikexport, i kvalitet jämte kvantitet räknat, vår egen Moldenser som är en världsartist och har samarbetat med många stora och kända artister. Jag har fotat henne förut med min lilla kamera, och jag tror det är respekten för henne som gör att jag fotar henne bra, det smittar god karma över på min lilla lins och runt mig slokar grotesklinserna av förtvilan. Känner att jag blir tagen når jag åter kliver in til dyst med storpojkarna i fotograven, en andektighet över hennes utstråling och rösten och hennes mäktiga musik.


Drottningen och hennes lojala viktlösa sateliter, i perfekt bana i Aneversum


Hon är en drottning på scen och härskar över publikens rike med sina trotjänande, exellente musiker.
Glad jag fick med mig det, känna mig lite stolt över att vara norsk , då så mycket i det landet för tiden inte är något man är stolt över.

Men nå hörer jag hundskallen,
Vem tror du att du lurar....inte mig inte...
Gå fyra steg till höger fyra gånger, du har nu en rättvinklat kvadrat.
Stanna där.
Nu kommer jag och tar dig!
Alla varningsklockor ringer!

PapaFahr - poet med rätt att slita hund





Det var dags - hundfångarna var ute och jagade vargar...

LÖRDAG 9 JULI 2016:
Åtta glas innan hundvakten

Dagen för hundvakten var kommit.
Frisörskan hade sluppit undan ansvaret om mitt hår.
Vi spelade spel på förmiddagen efter att ha spatserat till en kafé och intaget en lätt lunsch.
Regnet hotade med moln.
Jag missade Tityo och det gjorde mig lite lessen.
Tänkte på Papa Dee och hoppades han ville förlåta mig.
Klockan sneglade sig fram.

Jag såg en långboardskatare stanna för rött ljus i Borlänge.

Jag ville se Jerry Williams så klart. Honom hade jag aldrig sett live.
Men uppstådda problem, som förde till stor irritation, ja, rent av ilska, gjorde att jag
kom försent och om i dispyt med en vakt, som inte ville släppa inn mig vid utgången, trots mitt pressbevis och hänvisade mig till den officiella press entréen som låt nån kilometer på andra sidan.
Då skulle jag behöva springa, och jag vägrade springa för Jerkan.
Så jävla rockabilly är jag inte, trots allt.
Gick tillbaks till hotellet och var sur och jobbade med nån elak artikel, medan mina vackra medresande inte förstod någonting och traskade iväg, försenad, för att kolla på slutet på Jerkans gig.
Jobbad av mig ilskan.
I god tid kom jag innan hundarna skulle börja skälla!


Hunden är lös!

Så, självande, fick jag kasta mig in i kameradiket med alla de stora kameragrabberna och några tuffa linstjejer, dessutom. Något som uppmuntrade mig.
En sån stor scen:
Mats Hellquist

Skulle jag behöva en stol att stå på..?

Johnny Essing

Men Thomas, den rödaste hunden, lyfte mig upp till Hollywood och jag blev lugn.

Men at work

Med skräck såg jag hur världens bästa busschaufför stod vid synten och spelade som om inget var hänt. Min bästa kamrat, busschaufförmentor hade åter tagit plats i Jonas.
Jonas i blåvalens buk, fast omvänd!



Tänka sig till att jag extraknäckade som busschaufför med en dansbandstrummis som chef!
När det var som jävligast att vara den enda dreadschaffisen i Trondheim, kanske Norge, ringe jag värdens bästa busschaufför, med 30 år på nacken i yrket.
Han peppade mig och sa, vill du hänga med, nej, säg nej!
Så dog han ju ifrån oss plötsligt. Fast där står jag med min sköra kamera och ser honom i linsen.
Han har smygit sig in i Jonas och skickar goda signaler till mig!
Skicka en fågel att sjunga på din begravning.
Sånt larv.
Skicka Bob Hund, för fan, på stora scen och backa en röd, ettrig, struttig jävel som sjunger: Nu är det väl revolution på gång! Det kallar jag hälsning från andra sidan!

Med kör och största scen

Så det här är Bob Hund...
De är tuffa. De är proffsiga:
Men så för lite mänskor här.
Några tjejer och killar kommer springande en halv timme in i konserter:
Vad e det för fel på er!
Komma en halvtimme för sent!

Conny Nimmersjö, Thomas Öberg, Mats Hellquist, Christian Gabel, Johnny Essing,Odd Jonas til vänster ur bild

Det blir kvarsittning!
Inne på VIP området på Peace and Love.
Där det absolut inte är peace and love, bare en fruktansvärd musik av nån sjuk dårlig DJ från det hemsta energidrycksbolaget, som aldrig borde få sätta sin fot på en festival.
En skam för hela festivalen.
Fulla groupis och bekantas bekanta av några bekanta som bott granne med nån artist i barndomen.

Nej, ni får stanna, stanna här och älska Bob Hund.
Jag är inte rädd längre.
Ingen är arga längre!
Mina älskade reskamrater blir inte sönderklämda där de står längst fram ved det kalla aluminiumsstaketet, snart glöder allt omkring dom av hundarna som skäller skönt och rätt.
Jag vill ta varje låt och dissikera och analysera.
Det är inte Pere Ubu, direkt, men skön, skånska kan man bara inte dissa alls.
Allvaret är där mellan raderna.
Humoren finns i alvaret, där ligger talangen til Bob Hund.
Listiga jävlar smyger uppläxningen mellom alla vackert staplade ord.
Poesi på en annan våglängd än min egen.
Men Bob Hund poeterna har stora och man önskar dom bara hela världen!
Jag är inne på att skaffa mig en.
Skaffa mig en Bob Hund!

PapaFahr - poet med rätt att älska hundar




Jag såg Odd i Sveg, bakifrån på väg in på macken och glassgubben log som en liten ängel :)

ONSDAG 13 JULI 2016:
"Hur vet man att man är klar?"
Jag är i Ström, det säger alla som känner sig lite hemma i Strömsund.
Jag får fotbad och lyssnar till Emil Jenssen i sommar och det är ett riktigt sommarprogram.
Ett sånt pratande man bara behöver ett av varje sommar.
Så mitt i blink träffade han mig i sorgen.


Fotbad efter hundjakt. Plötsligt dyker Emil Jensen upp i radion och änglar sig!

I min Eriksgata av sorg över världens bästa busschaufför som plötsligt ryktes i från oss.
Så irriterande. Så missunnsamt. Så sorgligt att jag ännu har lite svårt att fatta.
Jag behövde en hundjakt, kände jag.
Jag behövde nära och kära som inte kan rädda mig.
Men bara vara runt mig.
Jag traskar och går, går och går. Någon gång måste väl ta slut.
Detta molande av förvirrande sorg.
Jag har ju gråtit klart och allt, så varför detta...


En harhund..? Nej, men färgerna är OK, tänker jag till scrambled färskpotatis

Men nu skall jag skaffa mig en Bob Hund.
Det kommer att bli bra. Kanske den kan skälla som Emil Jensen.
Det hade vore toppetoppen.
Jag har ju inte turen att ha en katt som är 34 år och jular över vardagsrumsgolvet varje gång Bob Hund låter i högtalarna.

Vilken färg kan en sån hund ha?
Brun..? Svart?
Jag får ta den som den kommer, även om den är prickig.
Den måste självfallet va osynlig när jag är ute och rastar den.
Ingen i Norge måste få veta att jag fått en Bob Hund.
De skulle aldrig fatta meningen och säkert bara hitta nog ett skäl för att spöa upp mig en solig nationaldag.


Vikingar som bara kan hålla takten när dom ror

Kanske jag rent av skulle lämna landet och emigrera till Borlänge.
Hitta en lägenhet i centrum.
Gå och hälsa på platsen där jag först såg Bob Hund nån särskild lördag kväll.

Känns lite onödigt bara för en hund.
Men faktiskt så hadde jag en hemlig pratstund med en politiker, medan Bob Hund klarade sig så väldigt bra utan mig den sista delen av konserten; man vill ju inte fråtsa i musik.

Jag och denna politiker nystade i en del problem i lokalpolitiken i Borlänge och även längre bort, som att detta hemska Red Bull-företaget får förstöra festivalstämningen på sitt otroligt omusikaliska sätt.
Dessutom, och kanske viktigast; det har blivit för mycket Göran Greider i Dalarna och inflation måste man ta allvarligt. Hur bra skulle det inte passa med en slags motpolspoet, eller nordpolspoet, som även varit på sjön blant de brantaste vågor, att återskapa balansen i dettta nästan monopoliserade
Göran Greider-land.

Tror Göran skulle sätta pris på det också, faktiskt. Det är ju tröttsamt att vara nån slags Eureka 24/7, poet i sitt eget land är nåt härk.
Det blir så fullt med ryggdunkare över allt, i hissen, i mötesrummen, i möten med "vanligt folk" etc.
Jag skulle styra upp honom, eller ner honom på jorden och kanske ta över en del av Dalademokraten, rent av. Jag är ju HMS och HR-expert, med egen synnergiteori för medarbetarsamtal och hela den slappa organisationen skulle jag säkert få mer effektiv på no time.

På deltid, förstås. Man måste ju prata politik och den där politikern kändes jättebra att prata med om allt, även om poesi.

Men som sagt, man får vara försiktig så man inte slingrar sig ur sorgen, bara låter den ta tid.
När jag fått mig en passande stor Bob Hund borde jag få lite koll på andra saker än att kika ner i ett svart hål och tro att Bob Hund skall dra mig bort därifrån.

Möjligen borde jag absolut försöka komma mig in på Storsjöyran, få ackredidert mig för en Bob Hund- konsert eller två och kanske få en liten fruktstund med hela Bob Hund.
Det finns ju inget mycket att prata om, så klart, men jag sitter gärna och kollar på när dom pratar.

Och jag har ju en råläcker och dyr gitarr att låna ut och en skön, billigare Hagström.
För Johnny, då. Conny hoppar för mycket omkring, det är inte nån hoppgitarr jag har.
Kanske kunde man få tagit med Marc sin bas, norges bästa rockbassist som spelar i Norges bästa punkgarageband, Gautomatikk! Nej, det blir väl omöjligt, förstås.

Och jag har ett elektroniskt piano med det välklingande namnet Roland, som påminner mig om en jämsk superkonsult som nog var den bästa pedagog jag upplevd.

Vad om jag kontaktade Bob Hund. Nej.

Sitta på scenen och resa mig och skrika NEI! vore nåt.
Jag är också duktig på att skrika JA!
Har dom en låt med lite JA!-skrik i...?
Måste kolla med de initierade.

Nej, det här är vi inte klar med, tydligen.
Det bästa vore att inte bry sig om när.
Bara tacka och ta emot, smilande glassgubbar, Emil Jensen på radio plötsligt och varma fotbad hos en dotter med egen gräsmatta!


Vikingar som aldrig lyssnat på Bob Hund

PapaFahr - med rätt att sitta i gröngräset, gräsklipparn är ju sönder ändå.


TILLBAKA TILL BUREN

Själv hoppar jag stilla och försiktigt tillbaks i buren till Erna och Siv

Fredag 15 juli 2016:

Vem vet vart haren hoppar?
Jag har fått ett visst tycke för harhundar, eller speciellt för en som kallas Scott.
Den är ju redan bortägd, så det blir i så fall att skaffa en Bob Harhund, om det nu går.
Jag tänkte på det.
Själva hunden dräper ju inte haren.
Det gör jägaren.
Nu har jag all smak för hargryta en sen höstdag, det kan vara gott och nyttig.
För att lära en gammal poet att bli vegan är lite för mycket beställd.
Någon udda gång måste jag ha kött och dessa osunda proteiner, som är mest hälsosamma och mindre osunda om dom kan fångas i den vilda naturen.


Ane Brun - så skickligt tecknat av festivaltecknaren Live Olsen, Trondheim

Det kan ju inte jag.
Jag är både skotträdd och alldeles dödningsobenägen.
Men jag tänkte det vore inte dumt att sitte vid en lägereld, koka kaffe, brassa på en kolbulle kanske, eller en boks turistproviant från Trondheim Preserving, som jag har tusenvis av, liggande i et väl avkyld förråd.
Kanske man hinner en låt av Bob Hund innan batteriet på mobilen kolar av.
Sedan sitter man bara där och väntar medan min Bob Hund fräser runt i skogen för att leta upp en hare att jaga.

Räddharar i all ära, men dom som ligger och trycker med sina åsikter, måste man försöka skrämma upp på nåt sätt.

Har man tur kommer haren hoppande.
Då skjuter man inte.
Bara låter den hoppa förbi.
Hunden efter och blir lurad trill runt för femtielvte gången av den smarta haren.
Och frågan kvarstår: vem vet vart haren hoppar...?


Vissa mänskor är som hundar man får ta bakom knuten

För nu visslar man på Bob Hund och ger den en stor älgskank som tack för uppvisningen.
Alla är glada.
Skogens poesi har vunnit.
Medan jägarna skrattar om man frågar, för oftast hoppar haren framför hagelbössan och hamnar i en gryta. Till glädje för en mor och hennes utsvultna barn, kan man tänka.
Själv vänder jag nosen emot Norge igen, där man själv får leva hare, jagad av elaka hundar och jägare som inte har något slags förståelse för vart man tänker hoppa.


PapaFahr & Flyg

Så man får tänka om.
Jag blir inte klok på pipan i mun på en hund, bara.
En stor Old English Mastiff, kanske...?
Det är ju en fredlig hund.
Till en viss punkt.
Bara ingen stoner-hund, där går gränsen!

Jag kanske skall skaffa mig en katt, i alla fall.
Träna upp den till något.

Inte att jämföra med den som är 35 är och kan gå på lina och vissla till Bob Hunds musik.

Det får bli en ganska vanlig bonnkatt, tror jag.
Bara den tycker om poeter.

PapaFahr - en poetisk räddhare som alltid kutar i sirklar



...och så lite reklam



MAIL TILL LEDARSIDAN

Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Futuresound of Jemtland, Norway, Sweden. Internet e-mail: redaktion@skandinaviskkommentar.com
Design by Futuresound of Jemtland Graphics by Multimedia Arthouse Copyright © 1997