Poet med integritet
Han gör entré i Länsbibliotekets samlingssal
med hatt på huvudet och en sliten väska i handen. Med attityd som
en luttrad försäljare avstyr han alla tankar på ett glamoröst
mottagande. Ingen röd matta. Ingen applåd.
Han dukar upp en cd-skiva och sina två tidigare utgivna böcker på
bordet. Småpratar, liksom i förbifarten, om sin kommande diktsamling
som han nu finputsar inför utgivningen:
- Jag la till ett kommatecken idag, och gjorde två små bokstäver
till stora. Jag trodde aldrig att jag skulle bli sån. Men jag är
nöjd som fan.
Han heter Daniel Boyacioglu, är estradpoet, hiphopare och före detta
SM-mästare i brottning. Ur sin väska plockar han till sist upp manuset
till sin tredje diktsamling Haiku punchline – en pappersbunt med hundra
dikter, utskrivna i liggande format.
Haiku är korta dikter med maximalt 17 stavelser, en japansk diktform. Och
resten? Jodå. De träffande raderna kommer, ibland inlindade i språk
så oskyldigt att vi skrattar när det nog är meningen att vi
ska skämmas.
Med lågmäld humor och stor självdistans varvar han dikter och
hiphoptexter med tänkvärt mellansnack. Han är en entertainer
med förmåga att värma sin publik med milda leenden. Han invaggar
oss i sådan trygghet med sin stå-upp-image, att vi manipulerade
fnissar och knappt märker de sofistikerade käftsmällar –
punchlines – som han delar ut.
För det gör han, om man lyssnar.
I både text och tal kan man ana den unge hiphoparens tuffa uppväxt.
Det hårda klimatet mellan invandrare och svenskar och det nödvändiga
erövrandet av ett självförtroende. En tillvaro där stryk
är vardagsmat.
Vi lyckliga, som aldrig fått stryk i hela vårt liv, får en
knytnäve i magen av Daniel:
- Jag tycker att det är omöjligt att resonera med sådana som
aldrig har fått en örfil, hävdar han och uttrycker oförstående,
nästan förakt för medelsvenskens skyddade verkstad.
Somliga örfilar levereras i diktform:
”Ni folkölfolket
spyr ner vår tunnelbana
och vi städar rent.”
Även recensenter, och samhället i övrigt, får
sina smockor.
Ändå kan man inte sluta att le åt Daniels sätt att läsa
sina dikter. Han kanske har rätt när han säger:
-En käftsmäll är ibland en bättre metod än poesi att
påverka människor. Poesi, applåder – that´s it,
men fattar dom?
Mot slutet av det nära en och en halv timme långa framträdandet
tycks tonen hårdna. Som i dikten Hemlängtan:
Spelar ingen roll
var jag bor kommer ändå
inte trivas här
- Snacka inte annorlunda när nu snackar med mig för
att jag ska tycka du är cool, för det gör jag inte, fortsätter
poeten och börjar bygga mentala kravallstaket. Försök inte uttala
hummus på mitt språk, för det kan du inte.
En av de sista dikterna handlar om att man ska låta bli att fråga
Daniel Boyacioglu fel saker.
Det är då jag börjar tänka att ”den här killen
kommer inte att ge någon intervju”.
Det gör han inte heller.
Så fråga inte Daniel Boyacioglu någonting, men läs gärna
hans dikter. Det är de värda.
Mi Edvinsson