:

12 December:
5 Maj: Läckor
10 Maj: Den bortkollrade vänstern
2 Maj: Nya vindar på redaktionen


up
ONSDAG 13 DECEMBER 2006:

Jul i Europa, polismästaren oaktuell och Madam DeVille håller greppet om boendesituationen.

Julen är snart här.
Som en sunnanvind blåser december in över oss, men vi kan trösta oss med att i Sydafrika är det sommar och skolbarnen har två månaders sommarlov som nu börjar.
Snön måste väl komma före julafton?

Eller är isarna på väg att smälta på allvar för att snart svämma över det låglänta Sverige, där vi, tack och lov, inte har vår redaktion.
Är det hela Reinfeldts fel eller en grym hämndaktion från Göran Persson.(Nu också med ny höftled)
Varför valde vi inte Göran ?!!

Med den nya höftleden, som måste ha plågat honom i åratal, skulle han kunde han bli den Nya Ledaren Sverige behöver. Nu när han inte behöver känna sig mindre värd på grund av sin nedslitna höftled, skulle han anamma en positiv syn på livet och politiken.
Nu kan folk se varför vi alltid på redaktionen har vurmat för kortare operationsköer, billigare höftleder och även nattöppna fik med ölservering.

För oss duger det inte att polismästaren i Östersund vill ha ölstugor, baracker där a-lagare kan värma sig och få en öl. Vadå för öl, undrar man. Lättöl ?!
Skall det månne monteras kamera i den också, så polisen kan sitta hemma och dricka kaffe och ha uppsikt över ölbaracks-klienterna mellan sportprogrammen ?!
Baracken skulle väl troligen behandlas som en bostad av Östersundsbostäder, kommunens bortslumpade allmännytta där bara nålen i höstacken avgör om man inte får en lägenhet.

Fast det vore för enkelt.
Man fick såklart gå upp till Madam DeVille på boendenheten, som förvaltar "alla" lägenheter som de socialt utslagna kan ha nytta av. Fast riktigt utslagen är man inte förrän man varit uppe på besök i Madam DeVilles tornrum på Solliden - före detta sanatorium. Då får man känna vilket kryp man är som kanske även vill ha tillgång till ölstugan ett par timmar på kallaste vinter och man är tacksam för att bli knuffad ut och in i hissen och komma därifrån.

I väntrummet sitter de knäckta som inte är riktigt utslagna ur bostadsbehovet ännu och de vet inte att man inte behöver en bostad. Man har sig själv att skylla.
De ser ut att va lite hoppfulla, fast snart får de träda in i det allra heligaste hos Madam DeVille och får sitt papper påskrivet, de får veta att det inte finns några lägenheter och att de ska gå hem och vänta på att få telefon:

Hem, säger de, vi har ju inget hem, vi bor hemma hos...
Jaha, men jag har ju ditt telefonnummer, avbryter Madam DeVille, trycker på en knapp så hissen sätter sig i rörelse nedåt och försvinner med dessa nedriga klienter som ständigt kommer och stör henne. Uppfinningen med att förstora hennes kontor så hissen kommer rakt upp i det nordvästra hörnet, har hon kommit på själv.
Genom ett galler kan klienterna lägga fram sin vädjan om bostad och när de inte förstår att hålla upp med sina frågor, trycker hon bara ner hissen.
Det är klart, de som använde hissen i våning 2, 3 och 4 är inte så glada över att få gå jämnt, men sånt är väl jämna plågor, och de rullstolsbundna kan ju skriva till Astrid Lindgren, tänker hon ont.

Om det är klimatförändringar som fått Madam DeVilla att välja ett så högt beläget kontor för sig själv, vet vi inte. Eller om det är klimakterieförhållanden, som kommunalråd Jens Wilsson tror, en gång hennes hemliga älskare då hon var papper-strimlaransvarig på kommunalrådsnivå.

Stackars Jens som får svettningar när han tänker på hur nära det var att hon ruinerade hela hans karriär och äktenskap för det hemliga papperet om utförsäljningen av allmännyttans bostäder i kommunen, samröret med de stora privata fastighetsägarna och hela den smutsiga härvan.

Bara han slipper en vecka utan att hon ringer, så är han glad, nu då han blidkat henne med att sitta där och vifta med nåt låtsasvärv och plåga livet av den sociala utegruppen, som råkar ligga under hennes ansvar.
Bara med duktiga psykologer och aktiv rehabilitering, klarar de att rädda dessa utbrända själar som orkat jobba mer än två månader på utegruppen.

Som regel hamnar de på någon möbelfabrik eller möbelutförsäljningsställe, där de tror att utegruppen är en soffgrupp av utemöbler som de skall sälja så snart det blir sommar och på det genialiska sättet glömmer de snart Madam DeVille. Om de har bytt namn och adress, så klart:

För inte förrän madam DeVille får reda på vart dessa utbrända själar är, så vill hon dit och se om de jobbar bra, är nyklippta, har tvättat öronen, har rakat sig, inte har nåt oävent i kläderna osv. osv.

Vilket tar hela rehabiliteringsprocessen tillbaks till ruta ett, där de låg och grät för mer än ett år sedan. Så ölstugor vurmar vi inte för, vi vill ha en ny polischef som inte springer och jagar a-lagare och ungdomar på bussterminalen och skryter om sin liberala inställning till ölstugor.

Han kan fara till helvete med sin dunjacka, komma här och tro han är någon kompis till de minst lottade: En tur upp till Madam DeVille är va han behöver, den stackarn !
Men det är jul snart, minsann och sova under granarna passar oss som skriver strunt på internet och kan avfärdas med et ryck på axlarna.

De har försökt att komma och förstöra vår redaktion, men vi är så mobila, man vet aldrig vart vi är. En sommar var vi utanför tolvmilsgränsen på en fiskebåt, en annan gång på en studentlya i Trondheim.

Och vart är vi nu?

Det är vår stora jultävling, större än att gissa Swedenmarks gris, vem fan vill veta vad den väger och en passande vinst, vad vore det, om inte ett studiebesök hos Madam DeVille under beskydd av stans motorcyckelklubb, Hells Angels, som bara vi vet vart håller hus. Efteråt bjuder vi på nåt lugnande och en tur på Wedemarks Konditori där vi äter prinsesstårta tills vi storknar. Sedan en barrunda i Östersund.
Fast det får bli till sommaren, när de har fått ut borden så man kan röka och dricka på samma gång.

Lycka till med tävlingen, och God Jul o Gott Nytt År.







Thell


up
FREDAG 5 MAJ:

Veckans läckor:


 


PapaFahr


up

Onsdagen 10 maj 2006:


Den bortkollrade vänstern


I snart 6 månader har vår svärson gått regelbunden till polisen för att anmäla sig i väntan på Migratonsverkets beslut.
Det har varit några svåra månader. Hela familien har känt sig trampat på och misstänkligjort och jag skulle inte vilja att någon familj skulle få genomgå de åren vi gått genom för att vår dotter förälskade sig i "fel " människa.
Nu är vi heller inte ensamma om att bli behandlade som skit i ett land där ordet demokrati snart har ett löjets skimmer över sig på många håll och kanter.
Och visst, sånt skall man inte säga,
Vi har det ju så bra. Jämfört med mycket som är så mycket värre.
Men om ett samhälle blir så perfekt och vackert att man nästen får dåligt samvete om man kritiserar det, så er det för mig en varningens klocka som börjar ringa.
Den har ringt länge och då står jag, och har stått i alla år, på nedervåningen och har iaktagit Sveriges utvecking från et underifrån perspektiv, som det så vackert heter.
Det är för mig som att stå på busstorget i Östersund och höra de fruktansvärd falska och misslyckade klockspelen i Rådhuset gå igång och man tänker på uppmaningen i tidningen på att människor i Östersund skall önska sig en egen melodi ur detta hackverk av så kallade klockor.
M an tenker på demokrati, tyvärr, och drar jämförelser.
Viken måttstock skall man ha på demokrati och rådhusklockor och är det överhuvudtaget nån idé att va kritisk ?
Man skall kanske bara va rolig och läsa ett barnrim med vänsterlut och få folk att skratta istället...?

Men barnrimmen sitter långt inne i kväll.
Dikten om Barbro H. i lightversion(se rimm o ramm) blir i tankarna omskrivet till att migrationsministern blir jagat och gangbangat av hundra stora gansterrappare från USA (med automatisk uppehållstillstånd, så klart) och Göran Persson skall man bara inte snacka om.
Så varför detta tungsinn och allvar ?
Orsaken är att jag kommer från akuten där svärsonen blev intagen, misshandlat av några kaxiga så kallade nynazister.
Jag säger så kallade, för i Östersund fínns mest vardagsrasimen, missnöjda ungdom som i okunnighet ger sig på alla som är lite glada och berusade. Människor som kommer från en vardag där ingen bryr sig.
Där alkoholism och fattigdom ses på som att va ett misslyckande i det demokratiska lyckolandet och straffas självmant med bitterhet och utanförskap.
I såna lägen är det lätt att racka ned på de som står länger ned i hackordningen.
Riktiga nynazister är organiserade och har egna lokaler och har stora planer för samhället och bryr sig inte om att gå ut och slå på en ensam, glad-berusad invandrarkille i sällskap med lika berusade svenska vänner.
Nynazism är ingen match för ett samhälle som har vilja att skydda sina medborgare mot förnedring och degenerering.
Men vår så vackra demokrati har låtit integriteten stå i första rummet.
Som en slags missförstådd Freedom of Speach låter vi den yttersta högern spela på sin undanskymda spelhalva och förbereda större ilddåd.
Medan runt om i hela landet, växer ensamheten, utanförskapet och vardagsrasismen som små bomber av bittra ungdomar som inte har annat för sig än att mucka gräl med vem som helst.
Själv går jag inte ut i Östersund centrum på kvällar någonsin. Trots att jag bara är norsk, representerar jag de vuxna och kommer automatisk i farozonen för all missnöjd ungdom med nothing left to lose.
Bara i lilla Östersund ökar väldet i centrum månad för månad och det är skrämmande.
Man börjar tänka på fler poliser, nattvandrande förälder och privata vaktbolag.
Man tänker i fantasin på hur man önskade man kunne slåss och spöa upp allt dregg och "visa" dom.

Men så kommer politiken in. Som alltid hos mig och jag tackar mina gudar för det.
Jag tänker på vänstern som inte finns längre, på marknadspolitiken och ekonominyheter som smygit sig in öveallt och gjort demokratin til något den inte kan leve upp till längre.
Jag tänker på min svärson som kommer från Bosnien, ett land som genomgått ett så fruktansvärt krig som vi inte kan sätta oss in i i Sverige och jag skriker till honom att han förtjänar att få stryk av nån rasismtölpar för att han inte fattar hur allvarlig situationen är i det här vackra landet.
Lika vackert som Bosnien där "plötsligt och utan förvarning" för andra än de på nedra botten, ett krig flammade upp.

Ja, så klart, nu överdriver jag igen.
Sverige är inte Juguslavien, men är du verkligen riktig säker på det ?
Missöje, fattigdom och bitterhet är alltid det som skapar krig.
Och hur länge till kan någon stå och tro fullt och fast på att invandringen i Sverige är orsaken till sitt misslyckande utan att ta till vapen ?
Och var finns vänsterstödet, motfrågorna, protesterna, de ungas förebilder ?
De finns iallafall inte på vänterkanten i Sverige:
De finns möjligvis i något som heter osynliga paritet på sin höjd, som hängs ut som terrorister ungefär !!?

Kommunismen är, som min 15-åriga dotter kallade det, mediadödat.
Löjliggjort av en massiv kampanj som inte har sin like i hela detta århundrade.
Och då pratar jag enbart om kommunismen som politisk teori. Som känt finns det inget samhälle som klarat av att införa kommunism i enlighet med teorin.
Alla kommunistiska stater som gått om intet efter Berlinmurens fall, börjar farsartat uppstå som de samhällen som nu slår sig för bröstet och jagar terrorister i alla länder.

Min svärson fick jag lämna med min dotter på observation över natten för eventuell hjärnskakning.
Själv åker jag över till mitt hemland Norge på en snabb visit i morrn. Till en demokrati jag bara har föräkt för tyvärr, till ett kontrollsamhälle vi kämpade mot under 70-talet och som nu ingen längre bryr sig om att ifrågasätta.
Tror vi.
Men vi tar fel.
Det finns ungdom som fattar och förstår och som inte kommer att bli lätta att ha med att göra i framtiden.
Som inte vill ha demokrati på det sluga viset vi indoktrinerat dom till.
Ett Sverige där ingen bryr sig och där terrorismen är den enda fienden.
Men terrorismen finns i oss alla:
Den växer i bitterheten och frodas i utanförskapet och förtsätter vi på den här vägen kommer vi snart att ha helt nya sjävlmordsbombare som inte ens behöver nåt martyrskap för att blåsa bort ett liv eller femtio.!

Jag kommer att ha lugat mig tills jag träffar min ihopplåstrade, högt äskade svärson igen.
Men jag skall skälla ut honom och förklara honom att det tyvärr inte finns nåt paradis som heter Sverige för invandrare.
Ingen Happy Go Lucky längre, där man kan dansa i en park och va omedveten om att klockan klämtar falskt och sakta skrus tillbaks till ett läge där små inböderskrig kan frodas.

Man kan skämta om allt, sägs det. Även om Barbro Holmberg.
Men det hon representerar går tyvärr inte att skämta om.




PapaFahr


up

TISDAG 2 MAJ:

Nya vindar på redaktionen


1 Maj bakom oss. Sommar snart.
Tyckte inte det var länge sedan sist. Tiden går fort på en busy redaktion, fast den synbara produktionen inte är mycket att hänga i julgranen.
Men så hänger vi heller inget i julgranen.
Vi jobbar dess mera mentalt och metafysisk på vår redaktion.
Speciellt J.T.S. som skäller varje gång han som utenrikskorrenspondent måste skicka en norgesrapport från sina tappra fiskeläger. Som utmynnar i att självast redaktören får tota ned nånting osannolikt subjektivt om den sönderkörda norska fiskeripolitiken.
Över rås och tare, som det heter, når man genar över förädriska grynnar mot hemmahamnen.
Wara, tecknaren, som jämt tycks befinna sig i lugnare vatten och inkommer allt för sällan, och långt efter deadline, med en produkt som inte alls passar in i den aktuella krönikan.
Redaktören, som ständigt befinner sig i nån ny tankevärld och är onåbar för annat än detektiven, hans psykoanalytiker som med nöd och neppa klarar av att försvara nödvendigheten av en sån patient.
Men ur förvirring och latskap kan det hända mirakel, en utveckling mot det bättre och även Skandinavisk Kommentar kan idag visa upp en ny riktning. Och det handlar inte om att sparka en för oproduktiv och inte marknadsanpassningsbar redaktör, eller lägga om till tabloid.
Det handlar om redaktionens nya förvärv, PapaFahr, som i dagens tidning debuterar med sina elaka barnrimm och sin politiskt okorrekta kärleksdikt till Barbra H.
Där hittade vi iaf en produktiv och rampljussugen djävul, som vi i fortsättningen kommer att utnyttja till max.
Fuck the expenses.
Det är nästan så redaktören själv i skrivande stund funderar på en lång resa. Bort från denna lata församling av redaktionsmedlemmar, som bara vill ligga på sofflocket och grynta obekväma åsikter om de lokala papperstidningarna, regeringen och andra vanmakter.
Låt PapaFahr med sitt naiva och grova poetiska utryck ta över hela skiten, flytta in i redaktionen med sin mästerliga illegala tecknare Djosla och sina andra nya poetiska vänner.
Far superior än dagens oambitiösa gäng.
Förändringarnas vindar blåser över Skandinavisk Kommentar. De blåser sakta, men vi har alla fönster öppna !



Thell



MAIL TILL LEDARSIDAN


Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Futuresound of Jemtland, Norway, Sweden. Internet e-mail: redaktion@skandinaviskkommentar.com
Design by Futuresound of Jemtland Graphics by Multimedia Arthouse Copyright © 2005