up

Onsdag 12 november 1997

Arisk renhet i politiken ?

Varför skall vi tro på Gudrun Schyman ?
Vore det inte bäst om hon drog sig tillbaka på ett torp någonstans och söp sig bort från politiken och löpsedlarna ?
Hon som, till vår stora irritation, inte ens kunde erkänna sig som kommunist trots att hon var medlem av att parti sär de flesta av hennes kamrater stödde sig till liknande teorier. Utifrån den tidens världsbild.
Att på det sättet ta avstånd och häva sig över sina tidigare partikamrater tyckte vi inte alls om.
Så varför försvara henne nu ? Svaret är att om vi inte stöder henne nu förlorar vi en politiker som försöker att leva som hon lär genom att gå mot strömmen.
Det lilla som finns kvar av politiken som har något av nyttiga idioter över sig, något svagt under styrkan som en gång i tiden brukade kallas mänskligt. (Inte att förväxlas med ett skitprogram med samma namn som går i en av TV-kanalerna..)
Ser vi på partiet så måste vi beundra hennes krets av kamrater och rådgivare som i stort håller garden uppe. Det är inte lätt att inte ge upp når det mediatorpedliknande uppbådet kommer stormande och man kan förstå att partikamrater i periferien bryts ned och vill dra trollformels Lars upp av säcken för att jaga bort spöken med.
Men i detta förgubbade Sverige behöver Vänsterpartiet Gudrun Schyman.
Att tro att en inte-så-hemskt-gubbig vänsterpartiman kan hålla partiet på banan i det race vi nu kommer att beskåda fram till nästa september är fåfängt. Den gnista av mänsklig svaghet som Gudrun Schyman står för behövs för att understryka det politiska budskap som kan komma att bli en tillgång för oss alla. Om vi är vänsterpartister eller ej.
Nu tror vi inte ett ögonblick på att Göran Persson kommer att sänka blicken en millimeter för att se om det finns människor bredvid de käppar han satt upp för sin miljövänliga ångvält. Och det gör han självfallet dumt i, men vi har aldrig heller trott något mer av honom.
Och om vi behöver Gudrun Schyman, behöver vi också de journalister som ser att gränserna för politiska löpsedelreportage genom att säga stopp.
Det kan bli en spännande valkamp om vi tillåter oss det.
För tvingas Gudrun Schyman gå måste väl drevet gå vidare till en annan politiker som visat sina vidriga och mänskliga sidor genom att drabbas av något som drabbar människor varje dag ute i samhället. Politiken och samhällsdebatten blir en såpa och vi kan lika gott sitta där framför TV´n dygnet runt och äta smaskiga historier medan verkligheten står som en gammal lada och förfaller.
Och man vet hur det går när Carl Bildt kommer och skall laga lador...

K.K.C.

up

Måndag 15 december

Robinson och vi

Vi har sett hur tiden går som en stormvind och obönnhörligt närmar sig jul med en kraft och en säkerthet som vi aldrig tror är sant före vi sitter där på julafton med alla misnöjda mottagare.
Maten är vidbränd, kvinnor i upplösningstillsåtnd och männen längt nede i den första whiskeyflaskan som är i färd med att väcka alla årets frustrationer och undertryckta besvikelser till livet igjen.
Skall det vara så här ?
Finns det något sätt vi kan undslippa julen ?
Åtminstone är Robinson-programmet över nu och som vi gissade blev segraren en polis och inte Kent som kämpade mot alle odds på ett ärlig sätt. Programmet speglade annars samhället mycket väl, egoistiskt, tävlande individ och marknadsorienterad.
Men nu är vi pessimistiska och griniga igen. Vi har nyss varit med om en festivalhelg arrangerat av Kulturlevrantörerna i Östersund. I ett otal lyckade arrangemang visar de vad de kan åter igen och vi kan bara hoppas att de så småningom tar över Östersund !

I morron skall vi posta julkorten, köpa klapparna och komma i julstämning och ta oss en ordentlig funderare över vad vi skall skriva om nästa dag. Vår tid är inte längre vad den var och vår redaktion påverkas på ett otillbörlig sätt.
Men har vi gett upp ?
Har vi nånsin slutat att skriva ?
Vi måste någongång ta en paus för att samla krafter och ekonomi och ser det som bättre än att stänga butiken helt.
Vi hörs och syns !

K.K.C.

up
LÖRDAG 23 MAJ 1998

Skandinavisk Kommentar goes south

Efter att tidningen, till våre läsares förtvivlan, har legat nere i ett halvt år, återupptar vi vår världsomstörtande verksamhet med ett djärvt språng ut i det stora Europa.
Vi måste ut och få inspiration och nya krafter för att komma upp på en nivå som kan mäta sig med de nya, unga medarbetare som vi med olika lockbeten har förmådd att arbeta i vår redaktion.
Några av de vet inte att de arbetar för oss ennu, något som gjör lönesituationen rätt så ljus för våran del, men som vi räknar att kompensera fullt ut när verklighetens Sverige får upp ögonen för det arbetet vi gör.
Vår gamla kämpe J.T.S. har flyttat tillbaks till Norge och sina fiskarkompisar och säger sig inte längta tillbaks till våran norska republik i skogen, en vass satiriker har lämnat oss men hans ande finns kvar på olika sätt.
Rolf övertalades att stanna kvar efter att vi köpte en hydraulisk vedklyv som underlättade vedhuggningen enormt. Nu fattas bara att vi får ordning på startmotorn till traktorn så vår eminenta manuella Rolf kan spara krafterna till andra tunga syssler som är nödvendiga på en modern och effektiv redaktion.
P.O. vår ovärderliga korrekturläsare har blivit lärare i franska och engelska och är på sidan om projektledare för Bräcke Kommuns första Interregprojekt. Han blir nu vår chefskorrektör som ser till att redaktionens goda kvalitetssäkring i svenskan kan fortsätta hållas på en hög nivå.
Petero är vår tekniska överblickare, en räddande pc-ängel och ett måste för varje cyberredakion löser problem som många gånger har förhindrat redaktören att hämta storsläggan för att rätta till tekniska missöden. Som han i för det mesta själv är orsak till..
Waara, vår stora konstnär är kvar som den oersättliga teknare och målare han är. Genom sitt eget språk som ingen av oss andra riktigt förstår, har han värvat Udo som har mycket av det Waara saknar och som vi anar kommer att tillföra vår tidning stora ting.
Självfallet är han som Waara och andra konstnärer mycket svår, social inkompetent och lockas inte av de sunda, kroppsliga syssler redaktionen kan locka med, men är han hälften så bra som Waara påstår så struntar vi i det.
Det känns annars svårt att se människor syssla med påtvingade uppgifter som ligger utom deres kompetens och dessa konstnärer är verkligen bra på att syssla med det de kan bäst. Och vår redaktion vet verkligen att värdesätta mental vedhuggning när vi vet vilken värme det sprider.
Vi har genom PJ fått en ung och fräsch datanörd, som med sina talanger inom HTML kan sitta vid en dator i timmar, göra lysande arbeten och ennu gå på krogen och charmera vilka brudar som helst. Något som redaktören avundas honom starkt, då han i sin stigande ungdom inte klarar sånt nu för tiden. Skulle redaktören visa sig på krogen för dessa hungriga damer skulle vår tidning bli försömt och arbetsmoralen sjunka.
Inte bara en men två unga internetoperatörer har vi fått in i våra gömslen, nummer två är Uffe med svart bälte i judo som kan vara bra när kreditorer, kronofogder och andra parasiter envisas med att komma in på "en kopp kaffe". Förutom att växa sig snabbt in i HTML-världens doldiskodning är Uffe också en mycket bra PC-tekniker något som gör att vår efterfrågade dataterapi kan få ett djupare innehåll.
Sist men inte minst har vi Eva, den första kvinna som stått ut med oss längre än en dag men som nu har fått ett sånt grepp på oss att alla fula chauvinistvitsar faller mer eller mindre platt till marken och självdör. Hon har imponerat oss med sina talanger för datamediet och med meriter som får redaktören snabbt att byta samtalsämnet.
Det har klart påverkat oss alla positivt och Rolf flyttade ett tag vedkubben mycket centralt utanför hennes arbetsfönster där han till vissa tider i sträng kyla kunde stå och hugga ved i bar överkropp.
Som redaktör försökte jag att påpeka det opassande i detta, men fick bara ett självsäkert flin till svar. Nu är det tyvärr så att vi blev tvungns att köpa markiser och persienner mot det besvärande solskenet, något som försämrat hans uppträdande.
I vår stab har vi också Evas kollega Gudrun som på deltid kan tillföra oss mycket med sin språk- och journalistiska erfarenhet. Vi saknade faktiskt någon med journalistisk kompetens att visa till när dessa välmenande ortstidningar kom och petade oss på näsan med sina äckliga partiorgan. Nu får vi se om vi kan förmå att skicka vår Gudrun på tuffa uppdrag som kräver presskort och sådan legitima papper. Vi ser t.ex. Storsjöyran, detta jamtlandska kaninburspektakel där vi fick nobben förra året, som hennes grej.
Nu skall vi inte bli för malliga och högtravande, men ytterligare två kvinnor av yngre model sägs att vara på väg in mot våra redaktionella cirklar. Om vi bara klarar av att hålla siktet på våra seriösa motiv och hålla teamkänslan uppe kan vår tidning och våra sidorverksamhet få en lysande framtid.
Medan man själv är i Tyskland för att studera politik och kultur och bara får se insidan av tråkiga bibliotek och tidningsredaktione hoppas vi att staben där hemma på redaktionen inte slöar ned sig med glass och fikaraster men lyssnar tiöö den klingande sång av kommande mynt som rasslar ned tack vare hårt arbete och geniala idéer.

K.K.C.
up
SÖNDAG 24 MAJ 1998

En resa över Öresund

Jag sitter på båten och är verkligen på väg ut i den stora världen.
Efter en tråkig togresa kom jag till Mälmö och letade efter bussen till Trelleborg tillsammans med min nyvunna reskamrat Sanath Alahakoon från Sri Lanka.
Vi delade tågkupe på väg från Stockholm.
Högt uppe och längst fram i en dubbeltdäckbuss åkte vi i ett soligt Malmö mot Trelleborg.
Sanath är student i Stockholm på Sida-stipend, studerar digitalteknik (digital reglerteknik) på fjärde året och är filosofie doktor. Jag tyckte det passade bra, nästan som ett ödes ironi, sedan jag själv är doktorson. Min far fick dock aldrig någon doktorshatt och själv får jag nöja mig med min gamla keps.
Annars hade jag grisar och gårdsdrift förut och Sven kallade mig grisprofessor.
Jag har alltid sagt att jag inte har större behov för att resa utomlands då jag har varit överallt upp och ned längs norska kusten. Nu hoppas jag att jag får äta upp de orden när jag kommer till Tyskland.
Men färjan över Öresund där jag sitter och skriver påminner starkt om Hurtigruten med samma sviniga matprisar.
Dock hade de inte taxfree där. Jag kjöpte en limpa Benson&Hedges cigaretter för att starta en personlig internationell trend.

Nu fick jag självfallet ett problem så snart jag samlat alla tankar före jag klätrade av Sverige ombord på färjan.
Jag hade glömt passet hemma !
Jag kom på engång med skräck att tänka på Ask Burlefot och hans upplevelse med tyska gränspoliser på sin första resa ut i Europa på sin motorcykel, i boken Largo av Agnar Myckle.
Som tur är har världen gett oss mobiltelefoner och ovärderliga medarbetare som P.O. som hämtade passet mitt och faxade en kopia till terminalen i Travemunde.
Men vill de godta det ? Jag ångrar nu att jag inte tog bläzer och terrylenbyxor. Nu kommer jag väl med min läderbyxka och läderjacka att bli ihopblandat med Hells Angels och skickas tillbaks direkt. Jag kanske skall hänga mig under en långtradare eller simma i land sista biten.
Jag börjar bli lite nervös när det nu snart bara är 45 minuter till vi är framme.
Sanath skrattar och säger det är tur jag inte är från Sri Lanka när jag möter passpolisen...
En annan sak är att min bror som skall skall möte mig i Travemunde inte är speciellt glad, eftersom han igår kom dit för att hämta mig.
Trodde han. Det hjälper föga att säga att han misuppfattat.
Så om jag slipper förbi passkontrollen, är det kanske bäst att vända ändå ?? Jag har ringt redaktionen där hemma och varnat för fruktansvärda saker och de har redan bjudit ut konsulen på lunch för att förbereda vad som komma månne. Det känns tryggt att ha redaktionsstaben i ryggen, där sitter de hemma och ängslas i otålig väntan på mina rapporter från yttre världen man känner att man måste ta till alla knep här för att inget skall gå fel i rapporteringsflödet. Inte för min skuld men för det fria cyberordets skuld, ja och de där hemma också.
K.K.C.

up

MÅNDAG 25 MAJ 1998

En tysk måndag

Det regnar i Bremen och man säger att det varma godvädret redan varit för den här gången. Känner mig smått bakis efter resan och den tyska söndagen så jag längtar efter att komma ut i staden och se infödingarna.
Fick dock använda förmiddagen på att ta reda på min bankkortokod. Som tur var fanns vår bankmann på plats och kunde översätta min bokstavskod till siffror.
Så är det faktiskt, i Norge och här i Tyskland måste du slå en sifferkod i bankautomaterna medan jag hemma i Sverige använder samma internationella tastatur, fast med bokstäver.
Det kanske är en vänlig gest tilltänkt oss som inte har bra sifferminna att bankerna i Sverige kör paralellt med bokstäver. På de svenska tastaturen finns också siffrorna, men vem tänker på att lägga de på minne när man har en kod som kan hete något enkelt på fyra bokstäver som pank,noll, inte eller utan !
Men, tack vare ett telefonsamtal med vår man i kapitalvärlden fick man omsider stä vid en tysk bankautomat och se tyska mark slingra sig ur automaten på väg mot min hungriga men ack så bulemiska plånbok.
Mina förhoppningar över billiga priser infriades inte på vandringar i affärer. Det ser billigt ut men när man multiplicerar priserna med fyra så blir de misstänkt lik svenska priser.
Dessutom blev brorsan, som var min tolk, mera och mera irriterat på mina dumma frågor och hopplösa närmanden till expediter som blev mycket glada när min bror kom och räddade dem.
Så jag blev ensam efter ett tag bland dessa 550 tusen Bremenbor, varav de flesta som tur var valt att gå på jobb eller stanna hemma. Mitt nästa problem var att jag ennu inte hade fått internetuppkopplingen att fungera. Som i Norge är telefonstandarden annorlunda och jag var tvungen att hitta en passande adapter till modemet.
Något jag faktiskt klarade av i en elektronikaffär, fast, visade det sig når jag kom till min lägenheten, det var en adapter för fax och det funkade fortsatt inte. Här i Tyskland finns tre uttag i telefonjacket. En for fax, en för telefon och en för telefonsvarare. Jag behövde en för telefon, och da jag tillslut efter förtielva försök var på väg att göra något mycket dumt med datoren, jacket och hela det Tyska Riket fick jag veta vad felet var.
Då var affärerna självfallet stängt...
Sedan kom regnet som vi dock struntade i och vi gick ut och tog ein weisser bier und ein sweinesteak vom Grill.
Jag såg annars inte mycket av Bremen denna dag, en del arbetslösa av alla Bremens 30% drev i centrum och väntade på inget kan man tänka sig.
Här, hvor arbetslöshetssiffrorna är högst i hela Tyskland, är man annars less på Kohl som lovar runt och håller lite och vill nu luras av den sosialdemokratiska Schröder. Han är Tysklands svar på Blair, populistisk och lagom hal men för de flesta är väl hoppet närmare till den öl de håller i handen...

K.K.C.
up

TISDAG 26 MAJ 1998

Sjuk i Tyskland (också...)

Näsan rinner.
Huvudverk och förkylningssvindel.
Vad gör jag här ? Vad gör redaktionen ?
Det är helt omöjligt att komma ut på internet och ladda upp filer.
Släng datorerna, gå ut och hitta en vedkubbe !
Krama den och glöm allt om internet !
Här hender ingen ting, Tyskland är borta,EU har de tagit med till Ryssland tillsammans med det fina vädret.
Vad faen skall du där och gjöra, som J.T.S. sa, du som knappt har varit till postlådan utan sällskap.
Aspirin, vitlök, grinig stämning.
Släkten skall man undvika, jag som hade det så fint med min bror på riktigt avstånd.
Jag vill ingenting, fast jag måste vara social och tvinga min svägerska att prata engelska hela kvällen. Jag kan se hur hon avskyr det.
Vi kanske går på bio och ser en dubbat film.
Det skulle absolut vara rätt för mitt tillstånd nu !
Ni är väl friska där upp förstås, era jävlar !
Imorron SKALL jag vara frisk för jag har en träff med en person på Bremen Universitet. Håll öronen uppe för cybersmällar !

K.K.C.

up

ONSDAG 27 MAJ 1998

Natt i Bremen

Man skall sova i Bremen. Ölet är för billigt att gå ut som svensk/norsk och tro att man hittat happy our.
Här är det happy our hela natten med ölpriser runt 25 kronor.
På cykél hamnade jag i Bremen downtown och träffade Tony på en bar på Horners strasse. Han jobbade svart med hantverk och hade inte råd med telefon eller internet. Han berättade om vägar vidare till ställen som jag kanske tyckte om.
Ned Friesenstrasse till Fehrfeldtstrasse och hörnet vid Homboldt med Hart Break Café och andra ställen där det samlas folk nätterna igenom.
På Bumen diskotek träffade jag Martin med ba mig, jag kan seckpacker e-postadress som ville till Berlin för att utbilda sig i nom film.
Det var stökigt och den billiga ölen började göra sig gällande på en norrman med bara en blodådra.
Flickor överallt man kände sig för gammal och full för att charma fast man hade en plan om att engelska kanske skulle piffa intresset upp från -1 till 2.
Till klockan två orkade jag, P.J. måste förlåta mig, jag kan se honom där som fisken i vattnet med en charmig tysk brytning på engelskan...
Jävla cykeln ville bara jävlas på vägen hem, fast jag hittade till porta 2 och den lugna vrå.
Vad skall det bli av oss nordbor i det stora Europa ?
t Kan vi tillföra något och kommer vi märkas överhuvudtaget.
Jag cycklde förbi en fantastisk grafittivägg i natten och tänkte att även en murvägg är ett bra medium om man får fritt spelrum.
Det är det vi skall jobba för, Room to move och se om vi kan lämna en vägg där någon kan gå förbi och fatta mod för konst, design och att hålla ångan uppe.
Det är förtvivlat i Tyskland, Europa och vår såkallade gemenskap.
Vi är alla på rea och vet inte hur vi skall göra för att synas.
Det är sent här i Tyskland, Bremen eller vart faen man är.
Man skall väl inte bli så djupare än så här.

K.K.C.

up

TORSDAG 28 MAJ 1998

Frokost vid kanalen

Vädret börjar bli lite mildare, förkylningen håller på att släppa och man är snart i den formen att man kunde tänka sig stt stanna här en vecka och se sig omkring.
Nu är det dock hemresa imorron och man hann med bara bråkdelen av vad man trodde man skulle hinna med. Möten med infödingar t.ex. där man hoppades att få träna upp skoltyskan. Istället har man knackat på engelska och det är förbluffande hur dålig engelskan är hos folk i Tyskland. På universitetet där jag var igår blev det nästan pinsamt till tider.
Men jag fick hjälp med det redaktionella och fick kopplat upp mig och återstållt tidningen till aktuellt läge. Vi får hoppas nu att lågan kan hållas brinnande för fortsatt arbete på redaktionen. Några naställda blir kanske skrämda av att de plötsigt finner sig som medarbetare i en cyberredaktion utan att veta om det, fast så kan det gå till i cyberrymnden.
Vardagen med svenska beslut väntar och det väntas kalla vindar för mig och mina talangfulla kamrater i IT-Forum. Vilsna byråkrater har ställt sig upp i båten och försöker att ge order om att anlägga den brygga som inte finns.
Dock skall man inte förtvivla över byråkratiska beslut när man kan se kunskap växa i den grad man har sett i vinter. Kunnande skall vinna över därskap, nicht war ?
Av alla billiga prylar man tänkte handla blev det bara några få saker åt barnen som äntligen får något når pappa kommer hem.
Annars är datamaskiner och tillbehör mycket billigare här och man kunde gärna ha kjöpt in grejor från Tyskland (fraktfritt) eftersom allt är ett stort EU-projekt.
I det milda vädret här går jag ut i min sista eftermiddag i Bremen för avresan imorron och får därmed slut på min hemlängtan.
J.T.S. kanske har rätt, man tillhör inte globetrotterna.
Även postlåderna här är inte att känna igjen.

K.K.C.


Hösten 2004:
En röst i regimentsdebatten

Östersund hotas av "totalt mörker..." enligt tidningara om regimenten försvinner....
nog en tidningsartikel som aldrig publiceras...

Varför är det ingen som säger i radio eller skriver i tidningen:
Vad skönt att dessa militärförläggningarna äntligen försvinner från Östersund..?
För som alla vet, om vi tänker oss om, så finns det ju alltid en annan åsikt i alla frågor eller hur..?
Eller måste man vara så fattig och misslyckad som undertäcknade, efter statistiska samhällstermer mätt, för att våga säga det ?
Eller gömmer de sig..?
Inte en politiker, inte en tidningsartikel i dagen press belyser den möjligheten att det kanske kommer att bli mycket bra för Östersund att tvinga satsa på nåt annat än en gammal mjölkko som hållit stela, konservativa former vid liv.
Det är tyst.
Som dagens samhällsdebatt.
Men även på regimenten finns det röster vi inte hör.
Som välkomnar en nedläggning.
Militärt anställda som är less på denna kohandel och hyckleri som gör deras arbetsplats till gungbräda för politikers kompromissbudget.
Anställda med yrkesstolthet, som förstår hur värden utväcklats.
Som har sett länge hur fiende och vapen ändrat inriktning mot regionkrig, rena inbördeskrig och gerillagrupper.
Som förstått att EU och NaTO om bara några år kommer att sitta med makten över försvar- och ockupationsregler för vår vestliga del av världen.
Som ser hur värnplikten försvinner, som ingen längre tar på allvar.
Som lätt kunde bytas ut mot en sesong i farmen eller expedition robinsson.
Jag tycker Östersund förtjänar en nedläggning.
På tiden att vi sliter huvudet upp av den sövande sand av färdigstämplade miljonkontrakt och ser oss efter möjigheterna.
Som finns här.
Här finns en kommande univeritetsstad att värna om.
Högskolans vanliga icke-existens bör lyftas fram och utväcklas till en mer central del av Jämtlands politik.
Globaliseringen skulle åtminstone gripa tag i politiker och tjänstemän i den omfattning att det blir upprättad ett vettigt och realistikt samarbete med Trondheim och deras hundraåriga kunskap om universitetutveckling.
Eller är det att gapa över för mycket av klotet…?
Skall vi låta Östersund förbli det som Murmansk en gång var till Norge.
En icke-stad där man reser för att köpa billig sprit, mat och sex…?
I valfri ordning sjävfallet…
Turism behöver man inte prata om, så misskött som den är.
Med sitt politiska kansli som på höjden klarar av ett julbesök av nägra förvirrade engelsmän, hitlockade i charterfly till nän konstig jämtlandsparodi som ingen känner igen sig i.
Endå, runt om i länet finns det massor av mäniskor med lysande ideér om lönsam turism.
Men är det lätt …?
Så länge den politiska viljan sitter och ammar försvarets plånbok…
Vi skall inte va rädda.
Vi skall inte gråta över regimenternas anställda.
Där finns ett genomsnitt av högt kompetenta och utbildade människor som inte behöver att ha en dag av ledighet om de kliver av.
Själv känner jag många med militär bakgrund som gjort storverk runt om i skolor, företag och små samhällen.
En sitter som rektor vid en ledande skola i länet.
En annan har utväcklat en kooperativ gemensamhet med äldreboende och dagis så att människor kan stanna kvar.
Listan är lång på vilken kunskap som kommer att släppas loss om regimenten läggs ned.
Men mitt starkaste argument är, att med ett universitet i centrum, kommer de unga i samhället fram och sätter nya punkter på dagordningen.
De kommer tvinga oss att göra allt annorlunda.
Det kommer att påverka och utveckla kultur, turism och näringsliv på ett nytt och spännande sätt.
Ungdomen, som också glömts bort i ett cementerad regimentstänkande.
Ganska viktiga är de, ungdomen.
Men hotande förstås, för de som aldrig vill släppa dom fram.
För det är väl ingen som tror att man kan locka den framtida generationen med en militär karriär, speciellt inte efter dessa turerna med rea på regimenter..?
Så jag väntar, är det nån som törs stå fram och säga att det är bra att dessa regimenten läggs ned..?
Tankte väl det…
k.k.c.




MAIL TILL LEDARSIDAN


Detta material är skyddat av lagen om upphovsrätt. Eftertryck eller annan kopiering förbjuden.
Futuresound of Jemtland, Norway, Sweden. Internet e-mail: redaktion@skandinaviskkommentar.com
Design by Futuresound of Jemtland Graphics by Multimedia Arthouse Copyright © 2005