|
12
December:
|
Julen
är snart här.
Som en sunnanvind blåser december in över oss, men vi kan trösta
oss med att i Sydafrika är det sommar och skolbarnen har två månaders
sommarlov som nu börjar.
Snön måste väl komma före julafton?
Eller är isarna på väg att smälta på allvar för
att snart svämma över det låglänta Sverige, där vi,
tack och lov, inte har vår redaktion.
Är det hela Reinfeldts fel eller en grym hämndaktion från Göran
Persson.(Nu också med ny höftled)
Varför valde vi inte Göran ?!!
Med den nya höftleden, som måste ha plågat honom i åratal,
skulle han kunde han bli den Nya Ledaren Sverige behöver. Nu när han
inte behöver känna sig mindre värd på grund av sin nedslitna
höftled, skulle han anamma en positiv syn på livet och politiken.
Nu kan folk se varför vi alltid på redaktionen har vurmat för
kortare operationsköer, billigare höftleder och även nattöppna
fik med ölservering.
För oss duger det inte att polismästaren i Östersund vill ha
ölstugor, baracker där a-lagare kan värma sig och få en
öl. Vadå för öl, undrar man. Lättöl ?!
Skall det månne monteras kamera i den också, så polisen kan
sitta hemma och dricka kaffe och ha uppsikt över ölbaracks-klienterna
mellan sportprogrammen ?!
Baracken skulle väl troligen behandlas som en bostad av Östersundsbostäder,
kommunens bortslumpade allmännytta där bara nålen i höstacken
avgör om man inte får en lägenhet.
Fast det vore för enkelt.
Man fick såklart gå upp till Madam DeVille på boendenheten,
som förvaltar "alla" lägenheter som de socialt utslagna
kan ha nytta av. Fast riktigt utslagen är man inte förrän man
varit uppe på besök i Madam DeVilles tornrum på Solliden -
före detta sanatorium. Då får man känna vilket kryp man
är som kanske även vill ha tillgång till ölstugan ett par
timmar på kallaste vinter och man är tacksam för att bli knuffad
ut och in i hissen och komma därifrån.
I väntrummet sitter de knäckta som inte är riktigt utslagna ur
bostadsbehovet ännu och de vet inte att man inte behöver en bostad.
Man har sig själv att skylla.
De ser ut att va lite hoppfulla, fast snart får de träda in i det
allra heligaste hos Madam DeVille och får sitt papper påskrivet,
de får veta att det inte finns några lägenheter och att de
ska gå hem och vänta på att få telefon:
Hem, säger de, vi har ju inget hem, vi bor hemma hos...
Jaha, men jag har ju ditt telefonnummer, avbryter Madam DeVille, trycker på
en knapp så hissen sätter sig i rörelse nedåt och försvinner
med dessa nedriga klienter som ständigt kommer och stör henne. Uppfinningen
med att förstora hennes kontor så hissen kommer rakt upp i det nordvästra
hörnet, har hon kommit på själv.
Genom ett galler kan klienterna lägga fram sin vädjan om bostad och
när de inte förstår att hålla upp med sina frågor,
trycker hon bara ner hissen.
Det är klart, de som använde hissen i våning 2, 3 och 4 är
inte så glada över att få gå jämnt, men sånt
är väl jämna plågor, och de rullstolsbundna kan ju skriva
till Astrid Lindgren, tänker hon ont.
Om det är klimatförändringar som fått Madam DeVilla att
välja ett så högt beläget kontor för sig själv,
vet vi inte. Eller om det är klimakterieförhållanden, som kommunalråd
Jens Wilsson tror, en gång hennes hemliga älskare då hon var
papper-strimlaransvarig på kommunalrådsnivå.
Stackars Jens som får svettningar när han tänker på hur
nära det var att hon ruinerade hela hans karriär och äktenskap
för det hemliga papperet om utförsäljningen av allmännyttans
bostäder i kommunen, samröret med de stora privata fastighetsägarna
och hela den smutsiga härvan.
Bara han slipper en vecka utan att hon ringer, så är han glad, nu
då han blidkat henne med att sitta där och vifta med nåt låtsasvärv
och plåga livet av den sociala utegruppen, som råkar ligga under
hennes ansvar.
Bara med duktiga psykologer och aktiv rehabilitering, klarar de att rädda
dessa utbrända själar som orkat jobba mer än två månader
på utegruppen.
Som regel hamnar de på någon möbelfabrik eller möbelutförsäljningsställe,
där de tror att utegruppen är en soffgrupp av utemöbler som de
skall sälja så snart det blir sommar och på det genialiska
sättet glömmer de snart Madam DeVille. Om de har bytt namn och adress,
så klart:
För inte förrän madam DeVille får reda på vart dessa
utbrända själar är, så vill hon dit och se om de jobbar
bra, är nyklippta, har tvättat öronen, har rakat sig, inte har
nåt oävent i kläderna osv. osv.
Vilket tar hela rehabiliteringsprocessen tillbaks till ruta ett, där de
låg och grät för mer än ett år sedan. Så ölstugor
vurmar vi inte för, vi vill ha en ny polischef som inte springer och jagar
a-lagare och ungdomar på bussterminalen och skryter om sin liberala inställning
till ölstugor.
Han kan fara till helvete med sin dunjacka, komma här och tro han är
någon kompis till de minst lottade: En tur upp till Madam DeVille är
va han behöver, den stackarn !
Men det är jul snart, minsann och sova under granarna passar oss som skriver
strunt på internet och kan avfärdas med et ryck på axlarna.
De har försökt att komma och förstöra vår redaktion,
men vi är så mobila, man vet aldrig vart vi är. En sommar var
vi utanför tolvmilsgränsen på en fiskebåt, en annan gång
på en studentlya i Trondheim.
Och vart är vi nu?
Det är vår stora jultävling, större än att gissa Swedenmarks
gris, vem fan vill veta vad den väger och en passande vinst, vad vore det,
om inte ett studiebesök hos Madam DeVille under beskydd av stans motorcyckelklubb,
Hells Angels, som bara vi vet vart håller hus. Efteråt bjuder vi
på nåt lugnande och en tur på Wedemarks Konditori där
vi äter prinsesstårta tills vi storknar. Sedan en barrunda i Östersund.
Fast det får bli till sommaren, när de har fått ut borden så
man kan röka och dricka på samma gång.
Lycka till med tävlingen, och
God Jul o Gott Nytt År.
Thell
Det har varit några svåra månader. Hela familien har känt
sig trampat på och misstänkligjort och jag skulle inte vilja att
någon familj skulle få genomgå de åren vi gått
genom för att vår dotter förälskade sig i "fel "
människa.
Nu är vi heller inte ensamma om att bli behandlade som skit i ett land
där ordet demokrati snart har ett löjets skimmer över sig på
många håll och kanter.
Och visst, sånt skall man inte säga,
Vi har det ju så bra. Jämfört med mycket som är så
mycket värre.
Men om ett samhälle blir så perfekt och vackert att man nästen
får dåligt samvete om man kritiserar det, så er det för
mig en varningens klocka som börjar ringa.
Den har ringt länge och då står jag, och har stått i
alla år, på nedervåningen och har iaktagit Sveriges utvecking
från et underifrån perspektiv, som det så vackert heter.
Det är för mig som att stå på busstorget i Östersund
och höra de fruktansvärd falska och misslyckade klockspelen i Rådhuset
gå igång och man tänker på uppmaningen i tidningen på
att människor i Östersund skall önska sig en egen melodi ur detta
hackverk av så kallade klockor.
M an tenker på demokrati, tyvärr, och drar jämförelser.
Viken måttstock skall man ha på demokrati och rådhusklockor
och är det överhuvudtaget nån idé att va kritisk ?
Man skall kanske bara va rolig och läsa ett barnrim med vänsterlut
och få folk att skratta istället...?
Men barnrimmen sitter långt inne i kväll.
Dikten om Barbro H. i lightversion(se rimm o ramm) blir i tankarna omskrivet
till att migrationsministern blir jagat och gangbangat av hundra stora gansterrappare
från USA (med automatisk uppehållstillstånd, så klart)
och Göran Persson skall man bara inte snacka om.
Så varför detta tungsinn och allvar ?
Orsaken är att jag kommer från akuten där svärsonen blev
intagen, misshandlat av några kaxiga så kallade nynazister.
Jag säger så kallade, för i Östersund fínns mest
vardagsrasimen, missnöjda ungdom som i okunnighet ger sig på alla
som är lite glada och berusade. Människor som kommer från en
vardag där ingen bryr sig.
Där alkoholism och fattigdom ses på som att va ett misslyckande i
det demokratiska lyckolandet och straffas självmant med bitterhet och utanförskap.
I såna lägen är det lätt att racka ned på de som
står länger ned i hackordningen.
Riktiga nynazister är organiserade och har egna lokaler och har stora planer
för samhället och bryr sig inte om att gå ut och slå på
en ensam, glad-berusad invandrarkille i sällskap med lika berusade svenska
vänner.
Nynazism är ingen match för ett samhälle som har vilja att skydda
sina medborgare mot förnedring och degenerering.
Men vår så vackra demokrati har låtit integriteten stå
i första rummet.
Som en slags missförstådd Freedom of Speach låter vi den yttersta
högern spela på sin undanskymda spelhalva och förbereda större
ilddåd.
Medan runt om i hela landet, växer ensamheten, utanförskapet och vardagsrasismen
som små bomber av bittra ungdomar som inte har annat för sig än
att mucka gräl med vem som helst.
Själv går jag inte ut i Östersund centrum på kvällar
någonsin. Trots att jag bara är norsk, representerar jag de vuxna
och kommer automatisk i farozonen för all missnöjd ungdom med nothing
left to lose.
Bara i lilla Östersund ökar väldet i centrum månad för
månad och det är skrämmande.
Man börjar tänka på fler poliser, nattvandrande förälder
och privata vaktbolag.
Man tänker i fantasin på hur man önskade man kunne slåss
och spöa upp allt dregg och "visa" dom.
Men så kommer politiken in. Som alltid hos mig och jag tackar mina gudar
för det.
Jag tänker på vänstern som inte finns längre, på
marknadspolitiken och ekonominyheter som smygit sig in öveallt och gjort
demokratin til något den inte kan leve upp till längre.
Jag tänker på min svärson som kommer från Bosnien, ett
land som genomgått ett så fruktansvärt krig som vi inte kan
sätta oss in i i Sverige och jag skriker till honom att han förtjänar
att få stryk av nån rasismtölpar för att han inte fattar
hur allvarlig situationen är i det här vackra landet.
Lika vackert som Bosnien där "plötsligt och utan förvarning"
för andra än de på nedra botten, ett krig flammade upp.
Ja, så klart, nu överdriver jag igen.
Sverige är inte Juguslavien, men är du verkligen riktig säker
på det ?
Missöje, fattigdom och bitterhet är alltid det som skapar krig.
Och hur länge till kan någon stå och tro fullt och fast på
att invandringen i Sverige är orsaken till sitt misslyckande utan att ta
till vapen ?
Och var finns vänsterstödet, motfrågorna, protesterna, de ungas
förebilder ?
De finns iallafall inte på vänterkanten i Sverige:
De finns möjligvis i något som heter osynliga paritet på sin
höjd, som hängs ut som terrorister ungefär !!?
Kommunismen är, som min 15-åriga dotter kallade det, mediadödat.
Löjliggjort av en massiv kampanj som inte har sin like i hela detta århundrade.
Och då pratar jag enbart om kommunismen som politisk teori. Som känt
finns det inget samhälle som klarat av att införa kommunism i enlighet
med teorin.
Alla kommunistiska stater som gått om intet efter Berlinmurens fall, börjar
farsartat uppstå som de samhällen som nu slår sig för
bröstet och jagar terrorister i alla länder.
Min svärson fick jag lämna med min dotter på observation över
natten för eventuell hjärnskakning.
Själv åker jag över till mitt hemland Norge på en snabb
visit i morrn. Till en demokrati jag bara har föräkt för tyvärr,
till ett kontrollsamhälle vi kämpade mot under 70-talet och som nu
ingen längre bryr sig om att ifrågasätta.
Tror vi.
Men vi tar fel.
Det finns ungdom som fattar och förstår och som inte kommer att bli
lätta att ha med att göra i framtiden.
Som inte vill ha demokrati på det sluga viset vi indoktrinerat dom till.
Ett Sverige där ingen bryr sig och där terrorismen är den enda
fienden.
Men terrorismen finns i oss alla:
Den växer i bitterheten och frodas i utanförskapet och förtsätter
vi på den här vägen kommer vi snart att ha helt nya sjävlmordsbombare
som inte ens behöver nåt martyrskap för att blåsa bort
ett liv eller femtio.!
Jag kommer
att ha lugat mig tills jag träffar min ihopplåstrade, högt äskade
svärson igen.
Men jag skall skälla ut honom och förklara honom att det tyvärr
inte finns nåt paradis som heter Sverige för invandrare.
Ingen Happy Go Lucky längre, där man kan dansa i en park och va omedveten
om att klockan klämtar falskt och sakta skrus tillbaks till ett läge
där små inböderskrig kan frodas.
Man kan skämta om allt, sägs det. Även om Barbro Holmberg.
Men det hon representerar går tyvärr inte att skämta om.
PapaFahr