PATET I SITT EGET LAND

Två berömda norska diktare, bystade och klara.

TORSDAG 9 MAJ, EN GANSKA VANLIG, ICKEKULTURELL DAG
:

Livet går vidare.
Här blev man nästan plötsligt världsberömd i sin egen hembygd Trondheim, men ack, sa trollet och sprack i solen.
I 20 år har jag på ledig tid fått den stora äran att skriva texter till en stor, norsk Komponist, som jag kallar honom, några säger låtskrivare. Han skriver stor musik som gjord för drömska poeter som gillar stora utmaningar. Jag vill säga att hans musik har fått mig att skriva några av mina bästa engelska poetiska texter. Det är sånt som händer, du vet, når poeter blir inspirerad av musik eller sina Muser.

Stadens största tidning blev uppmärksamma på Komponisten uppe i sin monpoltidnings kulturella journalistsauna, och ville "beära" sina läsare med ett reportage om denna mannens skivdebut.

Denna musiker och ljudmann som jobbat med musikproduktion i Trondheim sedan slutet på 60-talet, skruvad ljud och lyssnat dedikerad till otaliga produktioner og hugade musikspekulanter och ännu fler hoppfulla skivdebutanter.
Nu, 70 år ung debuterande han med egen musik.

Jag blev självfallet glad, men sedan ängslig och förfärad.
Jag är nämligen mediatränad. The hard way. Jag litar aldrig på journalister som kommer och skall skriva om konst som skall publiseras.
"Har du lyssnat och läst? Har du gjort din research?" frågar jag strängt och kräver mycket av de stackars nöjesjournalisterna. De går slukörat hem och återvänder sällan.

Världen har ju alltmer blivit hyperidol och ännu mer idol och hejsan, hoppsan, roligt skall det va! Melodifestival i sionisternas Disneyland, hurra, etc. etc.!
Vissa kulturmänniskor bryr sig sällan om saker som inte känns som luddet från sin egen navel.

Komponisten är inte mediatränad. Han är bare en älskelig människa som aldrig vill någon ont eller pratar illa om andra.
Så långt från en elak och ondsinnad anarkistpoet man kan komma.
Jag valde att stå i kulisserna och bara nämnas, jag tyckte det var Komponistens som förtjänade att stå i centrum. Jag är dessutom berömd nog som det är.

Når tidningen får veta att "poeten" ber om att bara nämnas med sitt artistnamn PapaFahr av personliga och många andra goda grunner, tar det tvärstopp hos kulturjournalisterna.
Det går absolut inte för sig!
Jag nämns i en bildtext, utan att jag själv finns med på bilden; som en gammal vän och musikerkollegan som skrivit texterna.
Gammal vän, ja, men musiker är det inte många som kallar mig uten att få nervösa ljugryckningar kring munnen.

I brödtexten skriver journalisten att jag har fått uppdrag av komponisten att skriva texter om "damerna" hans. Det är en stor artikel, med tre stora, jättedåliga bilder, som av en skakig hipsterfotograf på bakfyllan, och inget skrivet om själva musiken.
Bara nöjesflås.Faktarutan, den långa listan med produktioner där komponisten har bidragit med sitt stora kunnande, är det ende journalistisk försvarbara med hela denna påskartikeln. Skriven för att roa alla feta norska påskfirare som pressar sol i de bländavita högfjällen.

Komponisten bryr sig inte. Han vet vad han han gjort. Han är trygg i sig själv.
Inte otrygg och sjuklig misstänksam som vissa poeter. Han bara skrattar mildt över påskreportaget och tycker det hela är bara rolig.

Jag, den onda poeten, nu rasande, mailar til tidningen, till min favoritkolumnist, en kvinna med ben i näsan. Skriver om hur dom omnämner "damer" på kultursidorna.

"Jag känner ingen av komponistens "damer", skrev jag, "...och han har heller aldrig pratat om dom. Men jag har träffat tre av hans stärka kvinnor som han varit sambo, särbo eller gift med och även hans högst självständiga dotter," skriver jag till henne.
Tangentbordet mildrar min ilska som tur är.
"Jag skulle aldrig komma på tanken att avvika från min poetiska frihet och skriva på beställning om någons "damer". Ej skulle heller Komponisten komma på såna tankar.
Min ende uppdragsgivare är Livet, Kärleken och Döden och allt fantastisk däremellan!"

Jag beklagade mig också över att de inte vill omnämna mig enbart med mitt artistnamn.

Så kolumnisten skriver til kollegerna på kulturavdelningen och frågar säkert om det sexistiska framställandet av kvinnor var så smart. Antar jag. Något som hipsterkulturredaktionen tydligen får för sig, då dom, ursäktande till mig via mail, snabbt ändrar i texten.
Skämskudderna m.m. hänger som smockor i luften i dessa tider, och tack för det.
Jag som stått i så många kulisser, är inte rädd för ryta till om respektlösa beteenden.

I digitalutgåvan ändras det. I papirutgåvan är jag för evigt damdiktaren.
Att ändra och använda enbart mitt artistnamn i den digital versionen, det går inte för sig.
Det har de minsann haft ett möte om, dessa kloka kulturkäckasserna i sitt snobbiga kulturskyffe.

Men de ändrar rubriken i den digitala utgåvan, kallar komponisten för "fintrønderen" mannen som aldrig fattat tycke för "trønderrock".
Eller Stockholmaren som aldrig fick fot för den norrländska rocken. Typ.
Ett riktigt stycke småaktig kulturmobbning, som vi faktiskt fick oss ett gott skratt av.

För själv är jag också "fintrönder". Kolumnisten också. Det har med norsk språkkultur, dialekt och en sträng, utdaterat uppfostran att göra.
Lite som att prata Stockholmare i Jämtland, fast värre.
Men vi tål lite mobbning av det slaget.

Livet går vidare. Även för en kultursnobbig högertidning i en liten stad nästan vid polcirkeln.
Även för poeter och komponister.

Moralen i denna skrattretande historien är att man skall respektera ett hantverk eller ett stycke konst och noga ta reda på bakgrunden för att det uppstod. Innan man försöker skriva om det.
Eller; -ha respekt för det journalistiska hantverket.

Som i Jämtlands Tidning, en imponerande lokaltidning, störst i Jämtland nu.
Medan andra tidningar tyvärr för det mesta har vevat bort sig i nöjeskulturella fasoner, där allt och alla som icke är "great" förbigås med reklama blanksteg, stormar denna tidning fram med stort lokalsinne och blick för även det banalt vackra i vardagen.


PapaFahr - poet & nå också "musiker"

 

P:S: (Vill du som läsare Ta Reda På vad jag skrivit om, lyssna på musiken och läs texterna här.
Läs den norska tidningsartikeln om komponisten här, om du orkar norskan. Vill du veta mitt riktiga namn, som rimmar på kulturell? Googla. Mina trognaste fans kallar mig Papa)



"VAD ÄR DET HÄR FÖR SKÄMT?"



FREDAG 29 MARS
:

Här går det plötsligt upp för norsken, supertränaren, fotbollshjälten, Uniteds räddare!
Genom många segrar har han bevisat sig värdig.
Hals över huvud blev han hämtad från en liten håla i Norge för att räta upp kursen på fotbollsklubben Manchester United. Skutan var på väg upp i potatislandet.
Missnöyet var stort, förlusterna många.
Så kom dom plötsligt på denna uskuldsrena, vänliga killen som en gång räddade Manchester som fotbollspelare och blev som en maskot för Manchesterborna.

Alla älskade hom och nu så mycket mera! Storhetstiden är tillbaka!
Ryktena om att han skall få fast jobb har svävat i alla tidningar hela tiden.
Han ble kallad som vikare, och i vanliga livet så sker det ju mycket sällan att vikarier får fast jobb. Dom bara förlänger prövotiden och pekar på nåt fel man gjort.

Men det här är ingen taskig saga från verkligheten.
Ole Gunnar fick fast jobb!
Kontrakt på 3 år!
Hur många spelare kan man köpa, och hur mycket pengar kan man bränna på den tiden, tänker kanske Ole Gunnar och får nästan hybris.

Men så kommer det trista.
Dom ger Ole Gunnar Solskjær en lagtröja med nummer 1 på.

Navnet är felstavat!?
Ole Gunnar stelnar til. Vi kan alla se hur chockat han er.
Hur skall ha kunna jobba för och lita på denna världens rikaste fotbollsklubb som inte ens
har råd med en norsk Æ!

Tar han jobbet och kräver en rättstavat tröja..?
Eller blir han sårad och rasande och åker tillbaks till Molde..?

Fortsättning följer på detta rafflande fotbollsdrama, som vi döper till "Heimebanan"
Missa inte en bokstav av denna otroligt spännande historie om en norsk tränare och den norska boktaven Æ!


PapaFahr - poesi & samtidsekspert




ET CRUISESKIP TIL BEGJÆR




SØNDAG 24 MARS
:

Jasså, tenker jeg, så det er en katastrofe med et cruiseskip som kanskje er løsningen på det norske helsevesenet?
Jeg ser på et intervju med et ektepar fra Seattle som hyller mannskap, reddningsmannskap og helsepersonell, ja, hele Norge for en professjonell behandling.
Jeg tenker; tenk om jeg på en mirakuløs måte hadde vunnet på lotteri og fått en reise med dette skipet. En fattig poet midt i smørøyet av glade pensjonærer, på vei langs norskekysten.
Plutselig skulle jeg bli tatt vare på av et drillet mannskap, som skulle komme springene for å hjelpe meg. Jeg kanskje hadde falt og fått noe i hodet av ting som fløy omkring.
Bli heiset opp i helikopter og flydd inn til land der helsepersonell stod klare for alle mine skavanker på et flott hotell. Jeg kanskje skulle klynket litt om mine dårlige tenner og vips, så havner jeg hos en tannlege som bedøver meg og borrer opp flunkende nye implantat i kjeften på meg. En lege kommer med blodtrykksmedicin som faktisk virker og en sykepleier hjelper meg som en personlig assistent 24/7.

Jeg blir helt betatt av kvinnen fra Seattle, hun er vakker og hennes mann med sin store hvite bart og skjegg imponerer. Hun gestikulerer med sine vakre hender. Men hva har hendt med disse hendene, de er merkelige bøyde? Har hun leddsykdom eller er det mannen hennes som har plaget henne med en hammer? Kommer hun å få hjelp med dette?
De skryter så av Norge, ingenting var fært, de synes det var spennende å bli bløte og heiset opp i helikopter. Mannen sa dere må være så snille i Norge for at dere bor så avskjermet og aldri ser mennsker, ganske likt Alaska, sier han...
Da tenker jeg at jeg kanskje ikke har trivdes så godt ombord på dette cruiseskipet, med mennesker som tror Norge er Alaska og ikke vet noenting om Hustadvika.
Tydlighvis vissste ikke kapteinen mye om Hustadvika heller, Norge røffeste havstrekning.
Som mange år som fisker i yngre dager lurer jeg på hvorfor ting begynte å fly omkring og ikke var boltet fast. Å surre og sikre løse gjenstander er jo det mest elementære ombord på et skip, det kan jo alle som bare har reist med Hurtigruten erfart om de har forsøkt å flytte på en stol. Jeg vet jo at de har fantastiske slingretanker, som motvirker stor sjøgang med stor effektivitet, men over Hustadvika i storm?
Men det kanskje var motorene som stoppet som skapte katastrofen.
De enorme balansetankene og balansevingene krever kanskje fart.
Fire motorer som stopper samtidig?
Det høres veldig merkelig ut!
Gikk de tom for diesel? Hadde noen stengt kranen til dieseltankene?
Det er jo i så fall så flaut at det sikkert aldri kommer frem, skulle tro mannskapet vil holde kjeft om en så pinlig årsak til denne katastrofen.

Jeg vet dette, for jeg fikk en gang, som bussjåfør stopp på en flybuss rett før en tunnel. Ja, jeg er ikke bare poet, jeg må ha mat også, så jeg har gjestet mange yrker for å overleve.
Der satt jeg på E6, tom for diesel og måtte vente på att Falken kom for å lufte tanken og fylle på drivstoff. Det var så ekkelt, så jeg åpnet tanklokket før de kom og da Falkenfolka påpekte dette, sa jeg at tanken måtte ha bli tjuvtanket på natten.
Men det var jeg, såklart. Jeg hadde ikke sett på tankmåleren før jeg kastet meg inn i bussen for å kjøre ruta. Sjefen var snill, han visste jeg ikke var en ordntlig bussjåfør. Selv var han trommis i et danseband og ikke noe ordntlig sjef. Det var krise på folk og jeg fikk forbausende nok ikke sparken.

Men tilbake til cruiseskipet.
Er dette kanske et sinnebilde på Norge? At vi alle er ombord på et cruisskip med landkrabber bak roret, på vei mot nye stormer der alt kan gå galt.
Men vi bryr oss ikke om det, tydlighvis.
Selv om vi ser hvor bra det virker å løse en katastrofe. Hvor snille, effektive og rause vi blir.
Penger er det jo ikke mangel på for en reddningsaksjon for hele landet.

Nei, det er like bra å glemme sånne dumme utopier og sammenligninger.
Selv fikk jeg registrere meg i et lavprisland for å få bra helsehjelp.
Der ble jeg plutselig møtt med respekt av et fungerende helsevesen.
Til og med tannlegen var forstående om min fattigdom og tandlegeskrekk og fikset meg på en to tre.
Utrolig, men sant.

Så godt å komme bort fra cruiseskipet Norge, selv om jeg fikk svømme i land. Meg kom det ingen og heiset opp i helikopter og sendte til et fantastisk helsepersonell som jeg aldri mitt norske liv har møtt. I Exilien ble jeg godt mottatt der jeg kom krabbende på land og jeg må desverre skuffe veldig mange og si at Norge faktisk er et uland når det gjelde helsevesen og tannlegesystem.

I hvertfall for fattige tapere som meg.
Men om jeg plutselig blir rik, flytter jeg kanskje tilbake, hvem vet?
Vaffelsituasjonen her er jo helt uakseptabel!




PapaFahr - poesi & samtidsekspert

PS - SPORT: Jovisst, det korrupte norske skiforbundet må jages på dør! Å ikke tidligere ha stoppet denne hybrisfyren Kristoffersen for hans tåpelige energidrikkfantasier. Hva er det med ordet landslag han ikke forstår? La ham ta med seg faren sin til en øde plass der han kan dope seg ned med sin egen pengesekk og ikke stjele fra seriøse sportsutøvere!



STAKKARS, LILLE WARA

Foto:Gunnar Lier, Dn.no

MANDAG 12 MARS:


Jeg ser med forbauselse hvordan Erna & Co. kaster seg ut i media for å
trøstestøtte justisminister Wara. Det er så synd på ham nå, stakkars.
Hva er det som feiler ham?
Litt rød, nesten rettstavet grafitti, en påtent søppelbøtte, en bilbrann som
aldri ble en brann..?
Tåler han ikke litt uønsket oppmerksomhet?
Er han en liten cry-baby? Fra Finnmark?!
Om ikke, er jeg ganske imponert over hans nesten feilfrie dialekt, hvor enn
nå han har plukket det opp.
Der har vi i så fall noe å lære, alle vi som ikke prater helt godt norsk.

Jeg har selv bodd et par år i Finnmark, jobbet med fiskere og gruvearbeidere,
til og med truffet ganske kulturelle mennesker.
Solide og jordnære folk som ikke skrek på hjelp om noen kom
med amatørmessige utfall. Rolige folk som hadde tid til å tenke over saker og ting.
Som at de snart skal bli fratatt fylket sitt og bli helt navnløse.
Kan det være en av disse irriterte Finnmarkingene som har reist helt
ned til Oslo for å tøffe seg? Tror ikke det, gitt.

Her roper noen venstreradikale bråkmakere at han sikkert har gjort det selv.
Men da blir jeg streng og må sette dem til rette!
Snakke sånn om en kanskje nesten ekte Finnmarking.
Så typisk for disse rabate venstretypene. Skam dere!

Selv er jeg er helt fri fra alle slags konspirasjonsteorier.
Jeg tror det ganske enkelt det er en noen rabiate valgstrateger i
FRP`s desperate valgapparat som har tenkt ut dette
for å skremme folk til å trykke på FRP-knappen i kommende valg.
Man kan nesten herfra høre Listhaug-geriljaen brainstormar i pr-byråene.
Og det er det jo ikke sikkert Wara har en aaanelse om.

Nei, folkens, hele saken ser ganske latterlig ut.
Det kan ikke være noen særlig sinte folk som har vært ute og
”herjet”. Vi kan ihvertfall avskrive at det er svensker,
for de vet virkelig hvordan de skal få en bil til å brenne.
Og hva er det for politifolk Wara har justis over egentlig?
Virker ganske Kling og Klang på meg.
Hadde enda PST-sjefen vært litt mer Pippi så skulle saken for lengst
vært ute av verden.
Eller liker politifolk justisministeren like lite som godt over 50 % av det
norske folk? Sitter de bare og venter på at han skal avgå av skrekk?

Spørsmålene kan hope seg, men bare en konklusjon treffer meg:
Denne patetiske trusselhistorien må han dra langt ut på Finnmarksvidda med.
Den er ganske lite troverdig.
Her har han hele landets sikkerhetsressurser til sin rådighet, (noe som
gjør meg redd), om han behøver vakthold og trygghet.
Brenner bilen får han en ny på blunken. Hus likeså.
Det er virkelig ikke noe å klynke over.

Om han blir redd nok, kan han vel rekvirere Akerhus Festning med egen
militærstyrke og sitte der og se hvordan PST og politiet jobber i fjæra
med å snu på hver stein for å finne disse forferdelige terroristene.
Da få han også gangavstand til regjeringskvartalet.
Om han tørr å gå så langt, da. Nesten i sentrum, der det finns så mange
farlige flyktninger.


PapaFahr - poesi & samtidsekspert