SOMMAR I P1-NOTATER

SOMMARPRATARE SOM ÄR VÄRD ATT RESENCERA, HELT SUBJEKTIVT:

 


Leif Östling ångrar inget. "Vad fan får vi för skattepengarna" ser han på som en filosofisk och politisk hit.
Han spelar Joni Mitchell, Beatles, båda antiimperialistiska artister i sin tid.
Leif Östling fick slita i barndomen, luka rabatter och jobba i trädgården, så han räknar sig som en proletär, förstår vi. Han har lärt sig att vara snål och vända på slanterna.
Det är kapitalisterna, särskilt några få, väldigt duktiga kapitalister som vi kan tacka för Sveriges välstånd. Sedan spelar han Paul Simon afrikanska projekt.
Han utdömer hela sjukvården och skolan. Dom är inte effiktiva nog. Allt verkar skulla fungera bättre om allt blir drivet som ett företag. Facket döms ut, som idoter, med infantila fantasier om verkligheten.
Man måste istället arbeta effiktivare, digitalisera mera, gärna starta egna företagsinriktade häslocentrala och se hur man kan spara och få nöjda kunder. George Harrison sjunger It´s all right från sin grav, medan han fömodlingen roterar hårt.
Rotarymöten vill helst inte ha journalister och obehagliga frågor på sina möten. Journalister är oönskade element som plötsligt dyker upp, eller väcker en på telefon. Men han räddar Scania från undergången, trots journalisterna.
Så litt Jackson Brown.
Obegripliga och naiva berättelser om den hotande sammanslagningen av Volvo och Scania. Sandlådeprat.
Så litt trevlig Jacob Hellmann, som säkert nästan skrivit den låten för Leif Östling, not.
Utvecklingen i världen diskuteras på the world economic forum, som förpestas av politiker som inte vet hur ett samhälle skall styras, fast EU stoppar Svcania affären, efter enormt lobbande, Och Leif Östlings insatser, självfallet.
Då passar det med Waterloo av Abba.
Leif Östling har alltid varit en ledare, kanske född ledare, får man en svag misstanka om.
Han hade också en betydande roll de första elevråden, där rektorerna var störande element med sin kunnskap.
Lite Ray Charles på det.
Han startar delat ledarskap, revolutionerar produktionen i Saab och Scania, efter ett besök hos Toyota, som han högaktar för deras effektiva produktion. Alla medarbetare måste tränas att se hva som är mest effektivt, för "kundens" skull, alle måste vara delaktiga.
Detta ledarskap har spridit sig i Sverige och alla tackar Leif Östling för hans storhet.
Tjena alena med Magnus Uggla.
Hans mamma räddade hem honom från utlandet och han fullförde sina studier, träffade sin fru och startar sin perfekta familj, vad annat kan man tro, nu efter en timme av skryt och narcissism.
Han är en mångfaldsperson, med två adopterade barn och har aldrig haft problem med invandrare i Södertälje, så klart.
Lite Nat King Cole på det för att understryka sin tolerans mot alle svaga, icke effektiva människor.
Får ett stort jobb i Nederänderna och kavlar upp ärmarna och gör nya stordåd.
Han avslutar med hur viktig det er att ta vara på även den minsta mynt, vi borde alla åka till USA och lära hur man kan bli sparsam och inte slösa.
Offentlig verksamhet borde drivas ännu mer ut i konkurrens med näringslivet och han lanserar ännu en one-liner som han tror skall bli väldig populär: "Att slösa med offentliga medel är omoraliskt"
En svensk sommarlåt med Mando Diao avslutar programmet, medan denna fantastiska one-liner-sanning från Leif Östling skall sjunka in hos alla lyssnare.
Jag mår illa och tackar för att det är slut!

Programmet borde anmälas till radionämnden, för sin arroganta, människofrånvända och samhällsfientliga innehåll. Det är helt obegripligt hur man kan släppa till denna narcissten, denna verklighetsbefriade och oempatiska millionären i Public Service. Allra helst skulle hans alla tillgångar beslagläggas av staten.
Förutom hans stuga i Norrland, där han kan sitta och vara ledare över den dagliga utsikten från fönstret.
Måste vara det mest innehållslösa och mest idiotiska sommar jag har hört någonsin av de näringslivsmänniskor som fått slinka genom den upp i åren komna, mossiga redaktionen av Sommar.
Jag tycker synd om alla artister som blev missbrukta i programmet.


Jag har aldrig hört om Jocke Boy. Kanske sett Joakim och Johanna fladra förbi i nån kvällstidningsuppslag.
Men eftersom jag har levt med diverse diagnoser i mer 60 år, asberger och autism inclusive, vet jag precis vad han pratar om. Utan kreativitet och några enkla rutiner som skapar en trygghet, är det svårt att överleva. Det slutar som oftast med droger. Datorspelande och internet, sociala medier har hjälpt tusentals människor att överleva. Mina barn hjälpte mig att överleva, fast jag tyckte många gånger att jag inte förtjänade det.
Joakim har blivit en viktig förebild för många, efter att ha klarat sig och nu är en kändis bland unga människor.
I min ungdom var det stryk och långa turer i skog och mark som var medicin om du hadde en diagnos. Och det hade ingen i Norge när vad ung. Alla var friska, alla var normala och var du inte det så kunne det ordnas på ett effektivt sätt. Du kanske hamnade på nåt dårhus för resten av livet.
Min generation har uppfört sig som svin mot svaga männsikor och det finns inget hopp for dom och snart är dom döda och borta med sitt liniära förtryck och självplågeri. Godt då att det finns medmänniskor som Joakim Lundell som växer upp och ger sina barn, sina följare och sin omgivning rätt stöd och hjälp på den svåra resan det är att vara en udda människa.


Insekterna fanns innan dinosaurierna...skalbaggar, kackerlacker är mycket smartare än man tror....
Det finns ingen Gud. Insekterna tog över världen, dom skapade människan för att fixa nektar, honung och rutnande varelser och saker som dom lever på. Nu börjar dom bli ganska lack på denna misslyckade homo sapiens, som dom inte riktig fick ordning på, det har gått helt överstyr. Insekterna drar sig tillbaks till sin hemliga planet. Där skall dom skapa en ny människa, med skalbagge- och kackerlackgener, Homo Uranius, som tål strålningen efter det atomkrig som insekterna anser sig är den ultimata lösningen för att rädda klotet.
Eller så måste jag ha slumrat till, under denna svorska käckhet. Prata norska, för sjutton, svenskarna är kanske avundsjuka i nån mån, men inte dumma. Annars är jag alltid imponerad över alla som nördar ner sig för att lära om hur världen fungerar. Jag själv har en regel att aldrig göra nån fluga förnär. Kan det göra så att jag skonas och blir återfödd som en Homo Uranius i mitt nästa liv? Please, insekterna, please!

Det var som en andlig vilostund att få lyssna på denna storhet inom komposition, som just bara för någon månad sedan gick ut tiden. Det är ufattbart nästan, vilken mängd av musik, noter och skapande han lämnar efter sig.
Han är kanske en av dom sista av den generationen som skrev allt för hand. Varje av de största verken är som flera böcker, en för varje instrument, varje stämma, för att på ett taffligt sätt försöka bildliggöra det. Det krävs en oerhörd kontroll och vetskap om musikspråket, toner, stämmor och skaler, och sannerligen har Sven-David Sandström jobbat en timme extra ganska ofta för att skapa sina, nästan 600 musikverk. Han var självfallet en priviligerad person, som fick tillfälle att leva på sitt tonsättande. En kombination av kontakter och kunskap. Med säkerhet kan det sägas att hans kunnskap var stor och hans nyfikenhet att utforska nya kombinationer och musikstilar var något som gjorde att han ständigt utvecklades. Han kunde chockera med oanade klanger, men också få sångare eller musiker att hänföras av svårighetsgrader som ingen försökt sig på förrut. Han måste ha varit en mycket bra lärare dessutom, det kan man höra på rösten. I avsaknad på elever som hungrar efter att lära eller lyssnande kolleger, letar han på ett charmigt sätt efter de rätta orden för att få oss att förstå. För hur kan någon förklara vad en tonsättare gör? Det är omöjligt. Men han berättar om vilja, passion till skapandet, tron och hans enkla, men ytterst svåra mening med livet: Att alltid göra ett godt arbete, även om det tar någon timme extra.

Jag hade väntat på just detta Sommarprogram. Kommer ihåg då hon började som korre i USA. jag bodde i Norge från 2008 till 2017 och bevakade SVT´s nyheter varje dag.
(Hennes stora och viktiga insatser hade jag missat för Aftonbladet har jag alltid bara skimmat och under terrorangrepet och rättergången undvek jag, i sorg och ursinne, alla tidningar och media.)
Jag tänkte, da hun dök upp i SVT, vart sjutton har dom hittat den här fantastiska personen!
Sedan har hon varit en av mina största hjältar bland korrar.
I dag får jag höra hela historien och alla bitar faller på plats. En välkänd, mörk historia, så bra berättad, så övertygande och på nåt sätt tröstande på samma gång. Blir irriterad när hon nämner låtarna, kasta bort värdefull tid på sånt, tänker jag.
Svårt att toppa detta sommarprogram, för min del, i alla fall. Som tur är, kommer jag höra henne många gånger framöver, berätta om det USA som ochså jag känner, fast genom konsten och musiken.
För nu är hon här, tack vare sina egna tankar, styrka och vilja, på säker avstånd till glåpord och förnedring och berättar för oss om viktiga händelser med sin precisa och unika penna!
En lycklig ung dansk har fått det ärofulla uppdraget, av henne själv, "to have her back" och det känns tryggt. För hon måste skyddas för varje pris. Dom ögonblicken hon vacklar.

Hamid kan berätta om en resa, kulturellt, språkligt och intellektuellt som är svår att förstå för oss skandinaver. Hans roll i Sverige är viktig för vår utveckling och han har i samarbetet med svenska lärare, klarat av att vända en utdömd, kommunal skola i Göteborgs förort till en skola med framtidshopp. Med en inbiten tro på lärandet har han tagit sina uppdrag inom svenska skolan med iver och alvor, och inte minst med blicken hos en som kommer utifrån och har en sund distans till "Du Gamla, Du Fria".
Vi som sett skolan från tidigt 90-tal, med den nedåtgående spiral, där förälder nästan tog från lärare deras auktoritet och självsäkerhet, vet hur svår den skutan är att vända. Det är imponerande att se dessa nya svenskar från Afganistan ta plats och komma med nya impulser och inspiration. Dom finns så många ställen och kommer ha en betydande roll överallt i Sverige. Mot alla odds, i många fall. Musikvalet är helt akademisk integrerat, måste jag säga, ganska roligt att höra. Någon stor radioröst har han inte, något som enbart beror på att han är ovan med mediet. Men hans historia är väl värd att lyssna till och gör såna hänsyn till en bagatell. Man kan ana en högst karismatisk person IRL, som berör människor han kommer i kontakt med! Tack och keep up the good work!


Ännu än debutant i Sommar. Med en stark historia om en jobbig väg fram till att bli världens bästa handbollsspelare. Man förundras över att kvinnohandbollen har kantats av dessa så kallade män, som bromsat så mycket i alla år. Från tränare till förbundspampar. Vilken livsmatch att vara elitsportsutövare och kvinna, när liksom det är mot alla odds, typ.
Hon pratar om sina viktnojor, jämställdheten som segar sig fram, mycket tack vare hårda fighter med sports patriakerna. Vi får veta att hon har en stödjande livskamrat och en familj som alltid backar henne.
För annars, fattar vi ju och vet sedan länge, är det inte möjligt som kvinna att nå till världstoppen. Skam att måste säga det, år 2019.
Musiken var inget speciellt, och någon radioröst har hon inte. Varför skulle hon?
Men hon är en viktig förebild för så många tjejer, så det var absolut modigt och viktigt att hon berättade sin historia för oss! Det vore dumt och orättvist att betygsätta henne på något vis.
Hon är ju värlsdsbäst, för sjutton!

Trevligt med debutanter, Särskilt när de är så bra som Kodjo Akolor. (vilket vackert namn)
Hörs att han är en proffs underhållare/radioröst, så avslappnad och rak, och så bra berättad om hans farsa och familien. En hejdlös rolig historia om då han började jobba i Morgonpasset, för oss som tycker om satir och svart humor. (Det heter faktiskt så, fan!) Tyvärr har jag aldrig hört om honom förrut, har inte TV och lyssnar inte på de kanaler han jobbar. Men ser han har ett imponerande CV,, fast lite för hurtig stand-up för mig, efter raskt ha kollat YouTube...och ja, hans farsa måste ju vara jättestolt och alla Ghaneser borde!
Musiken helt all right, liksom passar helt bra.
8 på RJ-skalan. (Go Ghana, som jag vet har en riktig bra och växande musikscen.)
Lycka till i Hollywood, grabben! Vi hörs igen när du berättar i ditt nästa sommarprogram om den framgången!

Tänka sig till att få lyssna på en och en halv timme på Erik Niva, rösten bland röster, som alltid har fått Röst-Junkie barometern att peaka, så bra är det att höra på han prata.
Förrut har jag bara hört kortare inslag på radio eller TV, hans säregna historier från fotbollens värld, som jag blev helt utesluten från som barn och alltid hatat. Så fick jag en svärson som var fotbollsintresserad och visade mig fotbollspassionen och lärde mig mycket om fotboll. Jag älskar att kolla på typ Premier League-matcher med fotbollsmänniskor som har en passion för sporten och kunninga. Det är facinerande, som en anna värld och de som kan beskriva andra världar lika gott som Erik Niva, tål att höras på i timmar! Tänka sig att få gå på en fotbollsmatch med honom, det vore något, jag som aldrig i mitt liv varit på en. Blir det 25 procent lika bra som min första ishockeymatch live, Sverige-Kanada, OS i Lillehammer, så blir det hisnande bra! Men som den veka poet jag är, är jag livrädd huliganer och folksamlingar, så oddsen för en sånn händelse vore osannolik.
Ett riktigt bra sommarprogram av Erik Niva, med musik som var noga utvald för att passa till texten och handlingen. Jag älskar dialekten, eller det att han behållit den efter alla år i Stockholm. En tjurig jävel, förvisso och en guldklimp för Aftonbladet. Nästan oförtjänt bra för den blaskan att ha en sånn person anställd. Sluta på Aftonbladet och börja jobba deltid, för någon där du också kan använda rösten på samma individuella sätt som dina artiklar. Helt klar 9 på RJ-skalan, ett fulländat program, en naturbegåvning som sommarvärd, samma som med Fares Fares. Tänka sig ha en farsa som Erik Niva, tänker jag, med fascination och utan avund.

Jag förstår mig inte på henne. Jag försökte och blir bara förundrad över att det går att finnas så långt från verkligheten och ännu tro hon finns mitt i den....besynnerligt. Men jag hör hon är en ärlig människa och självfallet ett proffs på det hon gör. Skulle alla va som jag, vore det en mycket trist värld, för inte att prata om vilket tråkigt sommarprogram det skulle bli.
Hon har en glad röst, 7 på RJ-skalan, jag hörde hela programmet och tyckte om hennes röst, den är som en lugnande motor.Musiken inget särskild.

Grynet Molvig är norsk, så med mitt taskiga självförtroende gentemot det talade språket och min frånvaro av kunne tala ett språk rent, tycker jag det är svårt att lyssna på norrmän som talar svenska. De påminner mig om mina svagheter.
Men Grynet var en av mina hjältar som ung, då hon hoppade av underhållningskarusellen och värvades av ett politisk teaterkompani. Dom kom till Trondheim och jag var helt i skyarna över en sånn föreställning, där publiken fick välja om ett lamm skulle skonas från att bli slaktat på scenen i sista scen. Mitt första möte live med politisk teater. Dessuton var hon nydelig vacker, fast det räckte inte för en besjälad politisk arnarkist, popstjärnan Grynet såg jag aldrig. Hon har för mig en kär röst, som en norsk allierad och efter sin teateruppvisning med sitt kollektiv i Trondheim, förlåter jag henne för alle synder. Fast jag tror hon är en älsklig person.
6 på RJ-skalan, på grund av brytningen. Musiken, inget att skriva hem om.




Jag tyckte om Fares från första filmruta. Hans finurliga sätt att beskriva svenskarna sett från en invandrares synpunkt. Jag älskade Libanon dessutom, och Beirut, där jag var någon månad 2010 och bodde på Libanons ende officiella campingplats. På besök hos en ung, vacker och stark kvinna, som inte var rädd för vänskap med en förvirrad poet. Hon liknar lite på Fares, kanske därför tycker jag extra mycket om honom.
Fares är självfallet som en fullfjädrad Sommarpratare.
8+ på Röst-Junkieskalen. enn röst man kan lyssna på i evigheter. En vacker man och ett kap för vår svenska filmbransch! Musiken - någon annan har valt den, helt PK och förutsägbar.



PapaFahr - poet & nu också SommarResencent

RÖSTJUNKIE-BAROMETERN:

Värderar rytmen, musiken, passionen, proffesionaliteten i rösten
1. Prata med dina närmaste duger (mycket sällsamt)
2. Är du offentlig person: gå till röstpedagog snarast (Annie Lööf)
5. Du har på radio att göra och är ett proffs
10. En osannolik röst, bara 2 stk. på P1 i den kategorin: Saman Bakhtiari & Lena Nordlund
På film, scen och teatervärlden i Sverige; flera, det blir väl en bok om det.
När jag blir stor skall jag bli språkpolis, med ansvar för rehabilitering och talpedagogfängelserna. Alla har en röst! (Alla kan sjunga!
)




PATET I SITT EGET LAND

Två berömda norska diktare, bystade och klara.

TORSDAG 9 MAJ, EN GANSKA VANLIG, ICKEKULTURELL DAG
:

Livet går vidare.
Här blev man nästan plötsligt världsberömd i sin egen hembygd Trondheim, men ack, sa trollet och sprack i solen.
I 20 år har jag på ledig tid fått den stora äran att skriva texter till en stor, norsk Komponist, som jag kallar honom, några säger låtskrivare. Han skriver stor musik som gjord för drömska poeter som gillar stora utmaningar. Jag vill säga att hans musik har fått mig att skriva några av mina bästa engelska poetiska texter. Det är sånt som händer, du vet, når poeter blir inspirerad av musik eller sina Muser.

Stadens största tidning blev uppmärksamma på Komponisten uppe i sin monpoltidnings kulturella journalistsauna, och ville "beära" sina läsare med ett reportage om denna mannens skivdebut.

Denna musiker och ljudmann som jobbat med musikproduktion i Trondheim sedan slutet på 60-talet, skruvad ljud och lyssnat dedikerad till otaliga produktioner og hugade musikspekulanter och ännu fler hoppfulla skivdebutanter.
Nu, 70 år ung debuterande han med egen musik.

Jag blev självfallet glad, men sedan ängslig och förfärad.
Jag är nämligen mediatränad. The hard way. Jag litar aldrig på journalister som kommer och skall skriva om konst som skall publiseras.
"Har du lyssnat och läst? Har du gjort din research?" frågar jag strängt och kräver mycket av de stackars nöjesjournalisterna. De går slukörat hem och återvänder sällan.

Världen har ju alltmer blivit hyperidol och ännu mer idol och hejsan, hoppsan, roligt skall det va! Melodifestival i sionisternas Disneyland, hurra, etc. etc.!
Vissa kulturmänniskor bryr sig sällan om saker som inte känns som luddet från sin egen navel.

Komponisten är inte mediatränad. Han är bare en älskelig människa som aldrig vill någon ont eller pratar illa om andra.
Så långt från en elak och ondsinnad anarkistpoet man kan komma.
Jag valde att stå i kulisserna och bara nämnas, jag tyckte det var Komponistens som förtjänade att stå i centrum. Jag är dessutom berömd nog som det är.

Når tidningen får veta att "poeten" ber om att bara nämnas med sitt artistnamn PapaFahr av personliga och många andra goda grunner, tar det tvärstopp hos kulturjournalisterna.
Det går absolut inte för sig!
Jag nämns i en bildtext, utan att jag själv finns med på bilden; som en gammal vän och musikerkollegan som skrivit texterna.
Gammal vän, ja, men musiker är det inte många som kallar mig uten att få nervösa ljugryckningar kring munnen.

I brödtexten skriver journalisten att jag har fått uppdrag av komponisten att skriva texter om "damerna" hans. Det är en stor artikel, med tre stora, jättedåliga bilder, som av en skakig hipsterfotograf på bakfyllan, och inget skrivet om själva musiken.
Bara nöjesflås.Faktarutan, den långa listan med produktioner där komponisten har bidragit med sitt stora kunnande, är det ende journalistisk försvarbara med hela denna påskartikeln. Skriven för att roa alla feta norska påskfirare som pressar sol i de bländavita högfjällen.

Komponisten bryr sig inte. Han vet vad han han gjort. Han är trygg i sig själv.
Inte otrygg och sjuklig misstänksam som vissa poeter. Han bara skrattar mildt över påskreportaget och tycker det hela är bara rolig.

Jag, den onda poeten, nu rasande, mailar til tidningen, till min favoritkolumnist, en kvinna med ben i näsan. Skriver om hur dom omnämner "damer" på kultursidorna.

"Jag känner ingen av komponistens "damer", skrev jag, "...och han har heller aldrig pratat om dom. Men jag har träffat tre av hans stärka kvinnor som han varit sambo, särbo eller gift med och även hans högst självständiga dotter," skriver jag till henne.
Tangentbordet mildrar min ilska som tur är.
"Jag skulle aldrig komma på tanken att avvika från min poetiska frihet och skriva på beställning om någons "damer". Ej skulle heller Komponisten komma på såna tankar.
Min ende uppdragsgivare är Livet, Kärleken och Döden och allt fantastisk däremellan!"

Jag beklagade mig också över att de inte vill omnämna mig enbart med mitt artistnamn.

Så kolumnisten skriver til kollegerna på kulturavdelningen och frågar säkert om det sexistiska framställandet av kvinnor var så smart. Antar jag. Något som hipsterkulturredaktionen tydligen får för sig, då dom, ursäktande till mig via mail, snabbt ändrar i texten.
Skämskudderna m.m. hänger som smockor i luften i dessa tider, och tack för det.
Jag som stått i så många kulisser, är inte rädd för ryta till om respektlösa beteenden.

I digitalutgåvan ändras det. I papirutgåvan är jag för evigt damdiktaren.
Att ändra och använda enbart mitt artistnamn i den digital versionen, det går inte för sig.
Det har de minsann haft ett möte om, dessa kloka kulturkäckasserna i sitt snobbiga kulturskyffe.

Men de ändrar rubriken i den digitala utgåvan, kallar komponisten för "fintrønderen" mannen som aldrig fattat tycke för "trønderrock".
Eller Stockholmaren som aldrig fick fot för den norrländska rocken. Typ.
Ett riktigt stycke småaktig kulturmobbning, som vi faktiskt fick oss ett gott skratt av.

För själv är jag också "fintrönder". Kolumnisten också. Det har med norsk språkkultur, dialekt och en sträng, utdaterat uppfostran att göra.
Lite som att prata Stockholmare i Jämtland, fast värre.
Men vi tål lite mobbning av det slaget.

Livet går vidare. Även för en kultursnobbig högertidning i en liten stad nästan vid polcirkeln.
Även för poeter och komponister.

Moralen i denna skrattretande historien är att man skall respektera ett hantverk eller ett stycke konst och noga ta reda på bakgrunden för att det uppstod. Innan man försöker skriva om det.
Eller; -ha respekt för det journalistiska hantverket.

Som i Jämtlands Tidning, en imponerande lokaltidning, störst i Jämtland nu.
Medan andra tidningar tyvärr för det mesta har vevat bort sig i nöjeskulturella fasoner, där allt och alla som icke är "great" förbigås med reklama blanksteg, stormar denna tidning fram med stort lokalsinne och blick för även det banalt vackra i vardagen.


PapaFahr - poet & nå också "musiker"

 

P:S: (Vill du som läsare Ta Reda På vad jag skrivit om, lyssna på musiken och läs texterna här.
Läs den norska tidningsartikeln om komponisten här, om du orkar norskan. Vill du veta mitt riktiga namn, som rimmar på kulturell? Googla. Mina trognaste fans kallar mig Papa)



 

"VAD ÄR DET HÄR FÖR SKÄMT?"



FREDAG 29 MARS
:

Här går det plötsligt upp för norsken, supertränaren, fotbollshjälten, Uniteds räddare!
Genom många segrar har han bevisat sig värdig.
Hals över huvud blev han hämtad från en liten håla i Norge för att räta upp kursen på fotbollsklubben Manchester United. Skutan var på väg upp i potatislandet.
Missnöyet var stort, förlusterna många.
Så kom dom plötsligt på denna uskuldsrena, vänliga killen som en gång räddade Manchester som fotbollspelare och blev som en maskot för Manchesterborna.

Alla älskade hom och nu så mycket mera! Storhetstiden är tillbaka!
Ryktena om att han skall få fast jobb har svävat i alla tidningar hela tiden.
Han ble kallad som vikare, och i vanliga livet så sker det ju mycket sällan att vikarier får fast jobb. Dom bara förlänger prövotiden och pekar på nåt fel man gjort.

Men det här är ingen taskig saga från verkligheten.
Ole Gunnar fick fast jobb!
Kontrakt på 3 år!
Hur många spelare kan man köpa, och hur mycket pengar kan man bränna på den tiden, tänker kanske Ole Gunnar och får nästan hybris.

Men så kommer det trista.
Dom ger Ole Gunnar Solskjær en lagtröja med nummer 1 på.

Navnet är felstavat!?
Ole Gunnar stelnar til. Vi kan alla se hur chockat han er.
Hur skall ha kunna jobba för och lita på denna världens rikaste fotbollsklubb som inte ens
har råd med en norsk Æ!

Tar han jobbet och kräver en rättstavat tröja..?
Eller blir han sårad och rasande och åker tillbaks till Molde..?

Fortsättning följer på detta rafflande fotbollsdrama, som vi döper till "Heimebanan"
Missa inte en bokstav av denna otroligt spännande historie om en norsk tränare och den norska boktaven Æ!


PapaFahr - poesi & samtidsekspert




ET CRUISESKIP TIL BEGJÆR




SØNDAG 24 MARS
:

Jasså, tenker jeg, så det er en katastrofe med et cruiseskip som kanskje er løsningen på det norske helsevesenet?
Jeg ser på et intervju med et ektepar fra Seattle som hyller mannskap, reddningsmannskap og helsepersonell, ja, hele Norge for en professjonell behandling.
Jeg tenker; tenk om jeg på en mirakuløs måte hadde vunnet på lotteri og fått en reise med dette skipet. En fattig poet midt i smørøyet av glade pensjonærer, på vei langs norskekysten.
Plutselig skulle jeg bli tatt vare på av et drillet mannskap, som skulle komme springene for å hjelpe meg. Jeg kanskje hadde falt og fått noe i hodet av ting som fløy omkring.
Bli heiset opp i helikopter og flydd inn til land der helsepersonell stod klare for alle mine skavanker på et flott hotell. Jeg kanskje skulle klynket litt om mine dårlige tenner og vips, så havner jeg hos en tannlege som bedøver meg og borrer opp flunkende nye implantat i kjeften på meg. En lege kommer med blodtrykksmedicin som faktisk virker og en sykepleier hjelper meg som en personlig assistent 24/7.

Jeg blir helt betatt av kvinnen fra Seattle, hun er vakker og hennes mann med sin store hvite bart og skjegg imponerer. Hun gestikulerer med sine vakre hender. Men hva har hendt med disse hendene, de er merkelige bøyde? Har hun leddsykdom eller er det mannen hennes som har plaget henne med en hammer? Kommer hun å få hjelp med dette?
De skryter så av Norge, ingenting var fært, de synes det var spennende å bli bløte og heiset opp i helikopter. Mannen sa dere må være så snille i Norge for at dere bor så avskjermet og aldri ser mennsker, ganske likt Alaska, sier han...
Da tenker jeg at jeg kanskje ikke har trivdes så godt ombord på dette cruiseskipet, med mennesker som tror Norge er Alaska og ikke vet noenting om Hustadvika.
Tydlighvis vissste ikke kapteinen mye om Hustadvika heller, Norge røffeste havstrekning.
Som mange år som fisker i yngre dager lurer jeg på hvorfor ting begynte å fly omkring og ikke var boltet fast. Å surre og sikre løse gjenstander er jo det mest elementære ombord på et skip, det kan jo alle som bare har reist med Hurtigruten erfart om de har forsøkt å flytte på en stol. Jeg vet jo at de har fantastiske slingretanker, som motvirker stor sjøgang med stor effektivitet, men over Hustadvika i storm?
Men det kanskje var motorene som stoppet som skapte katastrofen.
De enorme balansetankene og balansevingene krever kanskje fart.
Fire motorer som stopper samtidig?
Det høres veldig merkelig ut!
Gikk de tom for diesel? Hadde noen stengt kranen til dieseltankene?
Det er jo i så fall så flaut at det sikkert aldri kommer frem, skulle tro mannskapet vil holde kjeft om en så pinlig årsak til denne katastrofen.

Jeg vet dette, for jeg fikk en gang, som bussjåfør stopp på en flybuss rett før en tunnel. Ja, jeg er ikke bare poet, jeg må ha mat også, så jeg har gjestet mange yrker for å overleve.
Der satt jeg på E6, tom for diesel og måtte vente på att Falken kom for å lufte tanken og fylle på drivstoff. Det var så ekkelt, så jeg åpnet tanklokket før de kom og da Falkenfolka påpekte dette, sa jeg at tanken måtte ha bli tjuvtanket på natten.
Men det var jeg, såklart. Jeg hadde ikke sett på tankmåleren før jeg kastet meg inn i bussen for å kjøre ruta. Sjefen var snill, han visste jeg ikke var en ordntlig bussjåfør. Selv var han trommis i et danseband og ikke noe ordntlig sjef. Det var krise på folk og jeg fikk forbausende nok ikke sparken.

Men tilbake til cruiseskipet.
Er dette kanske et sinnebilde på Norge? At vi alle er ombord på et cruisskip med landkrabber bak roret, på vei mot nye stormer der alt kan gå galt.
Men vi bryr oss ikke om det, tydlighvis.
Selv om vi ser hvor bra det virker å løse en katastrofe. Hvor snille, effektive og rause vi blir.
Penger er det jo ikke mangel på for en reddningsaksjon for hele landet.

Nei, det er like bra å glemme sånne dumme utopier og sammenligninger.
Selv fikk jeg registrere meg i et lavprisland for å få bra helsehjelp.
Der ble jeg plutselig møtt med respekt av et fungerende helsevesen.
Til og med tannlegen var forstående om min fattigdom og tandlegeskrekk og fikset meg på en to tre.
Utrolig, men sant.

Så godt å komme bort fra cruiseskipet Norge, selv om jeg fikk svømme i land. Meg kom det ingen og heiset opp i helikopter og sendte til et fantastisk helsepersonell som jeg aldri mitt norske liv har møtt. I Exilien ble jeg godt mottatt der jeg kom krabbende på land og jeg må desverre skuffe veldig mange og si at Norge faktisk er et uland når det gjelde helsevesen og tannlegesystem.

I hvertfall for fattige tapere som meg.
Men om jeg plutselig blir rik, flytter jeg kanskje tilbake, hvem vet?
Vaffelsituasjonen her er jo helt uakseptabel!




PapaFahr - poesi & samtidsekspert




STAKKARS, LILLE WARA

Foto:Gunnar Lier, Dn.no

MANDAG 12 MARS:


Jeg ser med forbauselse hvordan Erna & Co. kaster seg ut i media for å
trøstestøtte justisminister Wara. Det er så synd på ham nå, stakkars.
Hva er det som feiler ham?
Litt rød, nesten rettstavet grafitti, en påtent søppelbøtte, en bilbrann som
aldri ble en brann..?
Tåler han ikke litt uønsket oppmerksomhet?
Er han en liten cry-baby? Fra Finnmark?!
Om ikke, er jeg ganske imponert over hans nesten feilfrie dialekt, hvor enn
nå han har plukket det opp.
Der har vi i så fall noe å lære, alle vi som ikke prater helt godt norsk.

Jeg har selv bodd et par år i Finnmark, jobbet med fiskere og gruvearbeidere,
til og med truffet ganske kulturelle mennesker.
Solide og jordnære folk som ikke skrek på hjelp om noen kom
med amatørmessige utfall. Rolige folk som hadde tid til å tenke over saker og ting.
Som at de snart skal bli fratatt fylket sitt og bli helt navnløse.
Kan det være en av disse irriterte Finnmarkingene som har reist helt
ned til Oslo for å tøffe seg? Tror ikke det, gitt.

Her roper noen venstreradikale bråkmakere at han sikkert har gjort det selv.
Men da blir jeg streng og må sette dem til rette!
Snakke sånn om en kanskje nesten ekte Finnmarking.
Så typisk for disse rabate venstretypene. Skam dere!

Selv er jeg er helt fri fra alle slags konspirasjonsteorier.
Jeg tror det ganske enkelt det er en noen rabiate valgstrateger i
FRP`s desperate valgapparat som har tenkt ut dette
for å skremme folk til å trykke på FRP-knappen i kommende valg.
Man kan nesten herfra høre Listhaug-geriljaen brainstormar i pr-byråene.
Og det er det jo ikke sikkert Wara har en aaanelse om.

Nei, folkens, hele saken ser ganske latterlig ut.
Det kan ikke være noen særlig sinte folk som har vært ute og
”herjet”. Vi kan ihvertfall avskrive at det er svensker,
for de vet virkelig hvordan de skal få en bil til å brenne.
Og hva er det for politifolk Wara har justis over egentlig?
Virker ganske Kling og Klang på meg.
Hadde enda PST-sjefen vært litt mer Pippi så skulle saken for lengst
vært ute av verden.
Eller liker politifolk justisministeren like lite som godt over 50 % av det
norske folk? Sitter de bare og venter på at han skal avgå av skrekk?

Spørsmålene kan hope seg, men bare en konklusjon treffer meg:
Denne patetiske trusselhistorien må han dra langt ut på Finnmarksvidda med.
Den er ganske lite troverdig.
Her har han hele landets sikkerhetsressurser til sin rådighet, (noe som
gjør meg redd), om han behøver vakthold og trygghet.
Brenner bilen får han en ny på blunken. Hus likeså.
Det er virkelig ikke noe å klynke over.

Om han blir redd nok, kan han vel rekvirere Akerhus Festning med egen
militærstyrke og sitte der og se hvordan PST og politiet jobber i fjæra
med å snu på hver stein for å finne disse forferdelige terroristene.
Da få han også gangavstand til regjeringskvartalet.
Om han tørr å gå så langt, da. Nesten i sentrum, der det finns så mange
farlige flyktninger.


PapaFahr - poesi & samtidsekspert