Måndag 7 april 1997

EMU-en ekonomisk atombomb ?

Vi tror det är viktigt att inse detta; -på vilket plan EMU-samarbetet ligger och planera utifrån detta.
EMU är en oundvikligt reform som visserligen kommer att styra budgetbalans, riksbank och en del av vår inhemska demokratiska beslut, men den kommer aldrig att kunna styra vårt politiska och ideologiska tänkande och det sätt vi väljer att använda den balans vi eventuellt har i vår ekonomi.
Som alltid i vårt forum återkommer vi till orden tänkande och ideologi, något som vi kan ta tag i själva i Sverige och se till att vårt folk får en dräglig tillvaro även om det rör sig om arbetslösa och andra utstötta.
Vi har alltid balanserat alla reformer upp emot ett finansiellt tänkande där kontokort, banker, valutaavreglering och ändrade lånevillkor hela tiden har ätit sig in på ideologiernas territorier och tillslut gjort att vi nu står inmålat i ett hörn. Marknads- och valutaspekulanter har inga såna bekymmer som ideologi att fundera över, något som gjort att vi tillslut börjat tänka på ideologi, rättvisa och välfärd som vinster och förluster på en marknad.
Allt för att slippa tänka för mycket på ett komplicerat skydd av ett ideologiskt försvar av välfärdsmodellens gränser. Vi har därmed blivit förlorare för vi inte tror på något längre, att byta en övertygelse eller ideologi mot ord vi tagit innebörden från är inte mycket att kalla på när marknadsrelgionen erbjuder en blänkande avgud i byte mot det ruttnande träkorset vår ideologiska kyrkogård.

Vi kan höra motargument som att vi kan inte ge upp kampen mot EMU och EU, röster som ilsket påstår att vi har en Sverigemodell att gå tillbaka till.
Tyvärr tror vi inte att vi kan gå tillbaka, men vi menar inte hellre att vi skall ge upp kampen för rättvisa eller välfärd. Men vi måste koncentrera oss på väsentliga mål, förenkla och konkretisera välfärds och rättvisebegreppen så att vi kan använda marknads- och valutakrafterna på samma sätt som de har använt ideologierna att tränga oss upp i det hörn vi nu står.
Som vänstervriden tidning tror vi att grundbegrepp som till exempel mat för dagen, bostad, meningsfylld arbete med rättvis lön är begrepp som kan återfinnas på djupet av de flesta vänsterpolitiker.
Att låta moderater, kristdemokrater och andra klonade marknadslakejer ta dessa begrepp och inlemma dem i en ny sorts välfärdsmodell, ser vi som det största hot som alla goda krafter skulle koncentrera sig på att bekämpa. Istället för att bekämpa väderkvarnar.

Vi kan inte peka ut någon rätt väg eller ideologi som ett riktmärke, även ordet ideologi är redan förstörd och det skulle kanske passa med ett ord som marknaden själv tyckte om, t.ex. strukturmodell.
Ett styggt ord, men även en människa med ett namn man inte tycker om från början kan bli din livs bästa vän när du väl lärt sätta pris på hennes budskap.
I våra år i det välfärdssystemet som blivit vana att leva med, och forma våra liv och entrepenörskap efter, har bankerna fungerat som ett överstatligt kontrollorgan för vår finansiella vardag. Och de flesta har insett att det är en illusion att frigöra sig från lån, krediter och kontokortsystem.
Därför är framtidens politiska lösning för Sverige ett system i systemet där vi ser till att basbehov och arbetslöshet tas hand om efter ett helt nytt tänkande där sänkta löner och arbetslöshet inte längre utgör något hot för den vanliga människan.
Att tro att vi kan konkurrera med den enorma och billiga arbetskraftsreserv som finns i Östeuropa och i andra liknande länder måste vi inse är omöjligt.
Bara genom att använda marknadskrafterna som det använder de befintliga välfärdsmodellerna runt om i Europa måste vi hitta nya helt nya spelregler för hur rättvise- och välfärdsbegreppet kan återfå sin fullständiga betydelse.
Som en slags ekonomisk gerillaverksamhet mot den hotande ekonomiska atombomben.
Det handlar mycket om att återfå förtroende för politiker som måste börjar leva efter en modell som flertalet kan tro på. Helt säkert kommer en slik modell tillslut att framtvingas av en våg av miljoner arbetslösa genom en smärtsam process vi helst inte vill tänka på.
Hellre då påbörja en ny diskussion nu idag, en diskussion som ligger några hack över urinseparering och samlande av grankvistar till uppvärmning och energi.
Kanske är Göran Persson på rätt spår av bara misstag, men vi hoppas på att nya krafter tar vid före vi får en ny runda politisk maktkamp byggd på traditionellt tänkande där moderaterna skakar fram nya skräckexempel på reformer och lösningar.

K.K.C.

Två döda barn och arbetsmiljölagen

Torsdag 10 april 1997

Kalmarmodellen - en modern ättestupa

Äntligen har det kommit fram några kritiska röster om Kalmar-modellen som den nya budgetpropositionen lutar sig mot.
Det var på tiden att belysa denna växling mellan åldersgrupper som aldrig kan bli annat än en temporär lösning, som kanske passar en kommun i trångmål, men som inte är värdig att genomföra i nationell skala.
Vi har inget att invända mot en lägre pensionsålder, tvärt om, 60 år vore rätt, då man frivilligt fick välja att dra sig tillbaka, men att införa ett söndra och härska-system mellan gamla och unga är ingenting det kommer ut något gott av.
Sverige har byggt landet på en produktionsmodell där man fått i stort sett alla att se arbetsplatsen som en viktig social förankring, vi har som få andra länder också fått de flesta kvinnor att välja bort hemarbetet. Inte att förglömma att utvecklingen dessutom har gjort det näst intill omöjligt att leva på en lön där en av makarna är hemma.
Vi är alltså fäst vid våra arbetsplatser, den äldre generationen ännu mera än den yngre och man vill inte gärna bli uttittad av arbetsgivare och yngre förmågor som en parasit som upptar plats istället för att gå hem och påta i trägården.
Det är något som den föreslagna "reformen" kommer att leda till.
Och vilka äldre vill sluta jobba och bli overksam, när man vet prognosen på overksamhet och kanske ensamhet, nämligen sjukdom och omvårdnadsbehov.
Det är en utveckling där äldre omvårdas till misshandelsgränsen, beroende på nedskärningar, sparprogram och olika slags modeller, ädelreformer och andra institutionella entrepenadspinor som har kommit att bli mera som en förvaring för gamla.
Självfallet säger äldre människor att de vill sluta för att ungdomen skall få jobb, vad sjutton skall de annars säga med sin bakgrund och servila uppfostran. Fast vi kan bara tänka oss vilka tankar som kommer att bryta ned de som tvingas sluta för att regeringen skall få genom sin sifferexercis.
Och ungdomen, de skall få komma in och arbeta för sänkt lön, i förlängningen säkert som villkor för att få socialbidrag.
Ungdomen som vi behandlar som skit, reformerar skolan till döds, spar och gnetar så det två tredjedels samhället vi är på väg in i, redan börjar i grundskolan.
Vi kan bara uppmana all ungdom att inte ta sådana kalmarerbjudanden, gå hellre på arbetsförmedlingen i Grekland i sommar och be Persson skicka ersättningen.
Vårt råd till de över 60 är att de skall inte låta sig psykas ut av arbetslivet mot entrepenadens ättestupa.
Visa att ni inte accepterar en devaluering av människovärdet!

K.K.C.

---

Fredag 11 april 1997

Vad vore Sverige utan Olof ?

Centerledaren Olof Johansson vet hur man suger på uppmärksamhetens karamell.
I över en vecka har han med sin femprocentare fått alla journalister att springa gatlopp för dessa berömda rynkor som har en förmåga att lägga sig som en katastrof över hela nyhetsbilden.
Och det är alltid roligt när Olof bjuder upp.
Fast den här gången var väl utgången lite väl given och inte lika underhållande.
Vi var ganska säkra på att han inte ville hoppa av nu och lämna den goda värmen han byggt upp tillsammans med Göran. De storverk han medverkat till i sitt samarbete med socialdemokraterna skulde kunde förstöras av någon som inte har den rätta känslan gör hur banneret skall hållas.
Med sina fem procent kommer han därför med miljö i blicken att stolt gå före med flaggan rakt in mot en valkampanj där han säkert kniper några procent på att visa att han visst kan vara tjänis med Carl Bildt också.
Fast många Centermedlemmar är sura.
De ville helre sett någon annan, Daléus, Carlgren i ledningen.
Det kan vi inte förstå.
Om Centern skall klara sig över 4 % spärren nästa val behövs en ledare som kan hålla hela presskåren på alster för bagateller, nåon med blick för dramatik ochstora gester.
Vi tror det är en roll för Olof Johansson.
Vi tror han har flera stordåd på gång, varför inte som en samlande kraft för landets 1. maj-firande?
Ingen skulle ta en sådan uppgift med större allvar, som första fanbärare i Sveriges alla 1.majtog.
Ja, vi se en framtid som partiledare för socialdemokraterna när han använt upp Centern till sista procenten, en landsfader.
En fördel också för väljarna; -ett parti mindre att tänka på ...


K.K.C.

---

Måndag 14 april 1997

Den uppfölningsorder som dödar...

Debatten kring Sveriges vapenexport har blossat upp igen och det käblas nu om ordet följdleverans och om vapenexporten skall ses ut ifrån ett rent affärsmässigt syfte eller om man skall ha en linje av kriterier vid alla beställningar.
För oss som är motståndare till vapenexport och vapenproduktion vore det enkelt att bara kräva ett fullständigt stopp för alla vapenaffärer.
Men vi inser att det inte är möjligt i dagsläget, dels beroende på den historia vapenindustrin har i Sverige, dels beroende på den nuvarande arbetslösheten som skulle öka drastiskt vid såna beslut.
Det finns dessutom inom vapenindustrin forskning och högteknologisk verksamhet, vars resultat kommer den civila näringen till del och som kan bli en allt mer betydande faktor för Sveriges framtida omstrukturering av arbetsmarknaden.
Vi måste ta vara på det och utveckla det, inte gömma oss bakom det som många politiker gör idag, när de försvarar regeringens likgitlighet och feghet i frågan om export till konfliktdrabbade länder.
Om någon i Sverige dödat någon med handeldvapen, kommer vederbörande högst sannolikt inte att få ett erbjudande av polis och myndigheter att köpa kulor, krut eller något nytt vapen, även om personen ifråga vore en högt uppsatt person med många viktiga kontakter i näringslivet.
Vi hoppas ialla fall det.
När det gäller Indonesien och de svenska vapen, som används där för att begå folkmord mot människor i öst-Timor, skall man se det som en mycket stort misstag, eller ett brott.
Vi vet hur vacker världen kan framstå om man bara blundar tillräckligt, men nu när läget i Indonesien är uppenbar för de flesta, skulle man tro det vore dags att öppna ögonen.
Vi tycker inte att arbetslösheten kan lösas med blodspillan, även om det är utom synhåll eller om det står milljonkontrakt och många jobb inom exportindustin på spel.
Då är vi inte bättre än diktaturerna själva.
Vi måste komma ur den undfallenhet som nu präglar Sverige när det gäller så uppenbara fall som exporten till Indonesia, följdleverans och all annan leverans av allt som har med dödliga vapen att göra.
Vi kan inte gjuta om vapnen till plogjärn i vår förstörda jordbrukspolitik tyvärr.
Vi kan dock odla de ettor och nollor som civil dataindustri kan vidareföredla och stödja all teknologi som gör att vi på sikt kan avveckla vapenindustrin helt.
När väl Indonesien har kommit till insikt om, och vill påbörja en demokratisk och fredlig utveckling, kan de komma hit och lära sig allt om kooperativ utveckling och hur man kan skapa alternativa lösningar i utkantstråk.
Det intresse som tills nu visats för kooperativ utveckling och svensk välfärdsutveckling från det offentliga Indonesien i höstas och i vinter, känns krystat och påminner för mycket om en bevakning av vissa berömda följdleveranser.
Vi måste komma ihåg att den minoritet av maktmänniskor i Indonesien som styr landet, snart kommer att se en situation liknande den i andra diktaturer, då människor till slut fått nog.
Idag sprider sig information fort om hur kampen för en demokratisk process kan påbörjas.
När den minan, i raden av andra liknande minor exploderar, är det inte bra om Sverige står med rumpan bar...


K.K.C.

Tisdag 15 april 1997

De stöpte kungen i plast

Vi känner idag stor sympati för den kinesiska människorättsaktivitisten Chen Mai Ling som i sitt nya land Sverige får uppleva att kungen tar imot en regeringsmedlem från Kina.
Saken blir inte bättre av att den kinesiska representanten var en av de som försökte mörklägga den vanvård som upptäcktes på många av Kinas barnhem.
Vi tänker automatiskt på en dikt av den norske diktaren Trond Bottnen som heter "de stöpte kungen i plast och ställde ut honom på balkongen".(red. övers.)
Hovet bedyrar att kungen vid tillfället var helt opolitisk, han kanske var lokallobotomerad eller drogad, vad vet vi vilket fantastiskt medel vetenskapen har tagit fram för att kungen skall vara en uppmärksam värd och vid omedvetande vid samma tidpunkt.
Vad Göran Persson beträffar så har ju han redan protesterat, som han själv säger, vid ett tidigare tillfälle för någon dag sedan.
Att Anders Sundström i sin bästa dammsugarförsäljarkostym bjuder upp och är regeringens värd för sällskapet tror vi passar honom bra.
Vad som ändå är mest fantastiskt med det kinesiska besöket är att vi fått ett nytt språkrör för människorätt i Sverige som med stor kraft fördömer den uppmärksamhet delegationen möter från den svenska staten.
Vi tänker på Gunnar Hökmark som, efter det vi hört, också vill att Sverige skall engagera sig med större kraft mot Ageriet, Turkiet, Argentina och försöka stoppa all diplomatisk verksamhet med dessa länder.
Vi har länge anat att moderaterna aldrig kom att bli sig lik efter Bildts tid i Bosnien, men att Hökmark & Co. nu tar dessa steg mot något som kanske kan bli ett nytt och varmt socialdemokratisktsocialistiskt grönt parti är verkligen imponerande.
Vi tror att Olof Johansson kommer at konvertera hösten -98 och kanske kan han bli miljöminister i en borgerlig regering.
Om Carl Bildt blir vald till Moder Teresa av Sverige kommer han att lämna politiken säger Hökmark, men fortsätta som ledstjärna för hela det svenska folket.
Släng dig i väggen, Hale Bop!

K.K.C.

Onsdag 16 april 1997

Eko-turism och ny insikt

Vi gästade igår en konferans Glesbygdsverket arrangerade om turism och landsbygdens framtid i ett turistperspektiv.
Konferansen var en i raden av diskussioner hur man i Sverige och Jämtland skall skapa arbetstillfällen inom denna snabbt växande sektor.
Deltagare var turistentrepenörer och myndighetspersoner från Jämtland med föreläsare från eko-turism, Östersunds nya turismforkningssatsning Etour, Glesbygdsverket och utredaren av ett förslag till handlings för småskalig turism på landsbygden som departementen kommer att ta del av som riktlinje når denna konferansserie är över.

Turism är ett laddat ord, fördomar vill att man framkallar en bild av japaner med fotoapparat och rika amerikaner.
Det är på tiden att vi försöker lyfta bort dessa fördomarna och tänka på turism på ett nytt sätt.
Projektet i Jukkasjärvi med ishotellet är ett lysande exempel på hur man kan nå nya målgrupper och få lönsamhet genom helt nya och djärva grepp.
I vår situation då vi letar med ljus och lykta efter nya arbetstillfällen, vore det en katastrof att inte satsa på turism i framtiden.
Det är också en hjälp för glesbygden om myndigheter och kommuner får utbildning och lär sig vad småskalig turism och eko-turism betyder i siffror och för utvecklingen av ett nytt postindustriellt Sverige.
Vi ser gärna att kommunerna i Jämtland satsar på ny kompetanse i sina näringslivskontor i den mån de ennu har några kvar. Personer som har kunskaper inom turism, agende 21 tänkande, bidragssökande och marknadsförande. Dessa turismrådgivare skulle sätta en bygds ideér och småskaliga spridning av verksamheter i ett samband, hjälpa och stödja och brädda vägen in till de stöd som finns och dessutom lära kommuner att aktivt backa upp småskaligheten på landsbygdan.
Problemer som kredit, marknadsföring och idéacceptans är något som är aktuellt för varje entrepenör i startfasen.Här skulle kommunen kunna gå in med viss borgen på ett mera omfattande sätt och se till att alla handläggningstider för bidrag och tillstånd minimeras.
Nu skall det mycket stort mod att börja som entrepenör i glesbygd.
Också kanske därför så många är engagerade ideélt och att vi har ett förlegat syn på turism och förtjänst som gör att vi har svårt att prissätta till den utbudsnivå som är nödvändig för att näringen skall ta fart och bli lönsam.
Men vi tror det är bra att ha en blick för agenda 21 och eko-turism, som tvingar kommuner och entrepenörer att ha ett långsiktigt och balanserad mål för sin verksamhet.
Kortsiktiga lösningar, stora koncentrerade satsningar är inte det vi skall satsa på.
Naturen, upplevelseturism och en ren miljö är något som bara kommer att öka i värde och vi måste långsiktigt bygga brickorna kring denna för oss så vardagliga miljö.
För turister som kanske betalar extra för ren luft, rent vatten och ensamheten i fjällvärlden är det vi har prisvärd och attraktivt.
Det är dags att vi låter turismentrepenörerna och eldsjälarna känna sig prisvärda genom att de beslutande organ och myndigheter kommer till insikt om vad vi på landsbygden harskapat och kan skapa för den egna bygden och därigenom för landet och framtiden.
Det är absolut en insikt som kommer att ge utsikt!

K.K.C.

Torsdag 17 april1996

Vårvinter

Fredag 18 april 1997

En kvinnlig biskop i broderskapet

Måndag 21 - Fredag 25 april 1997

Vecka 16 i sammandrag
- en reseskildring från en vilsen redaktion

På Storlien händer det som aldrig har hänt förut, i alla fall inte på någon av mina resor. Vi blir stoppade i tullen !
Vi får kliva ur bilen allihop och visa upp den rökstinna kupén för tullarna.
Tomma ölburkar ramlar ur dörren då Rolf kliver ut och tullarna ser på varann med en blick som säger att här får man nog titta lite noga.
Jag dräper Rolf med blicken och vi börjar lasta ur datorer, skrivare och datamonter.
Med stor möda förklarar vi att vi faktiskt är hårt arbetande skribenter på väg till Norge för ett jobb och att vi inte skall kränga datorutrustningen.
Vem tror oss ...
Vi får en utskällning för att vi inte vet att allt skall registreras i en tulldeklaration innan vi passerade gränsen och blir tvungna att betala femhundra kronor i avgift för några ifyllda blanketter.
Dessutom får vi besked om att återupprepa proceduren när vi återvänder från Norge.
Jag är alldeles svettig när vi är klara, jag skäller på Rolf och J.T.S. skäller på mig, och helt klart är det mitt fel som ansvarig redaktör och chaufför.
Men tillsammans hatar vi gränstullar, EU-normer och tjänstebyråkrati hela vägen till Meråker, där vi släcker våra sorger i tunn kaffe och norsk lefsa.
Vi klistrar upp Waaras skiss av den ena tulltjänstemannen i fönstret på bilen med Wanted över och skrattar. Det skrattet som fastnade i halsen på oss då tulltjänstemannen av en händelse fick se vad Waara tecknade på.
Vi åker vidare den kurviga och smala vägen från Meråker mot Stjördal. Jag sitter på passagerarsidan och försöker sova, medan J.T.S. kör i suverän förakt över att ha förpassat mig bort från ratten.
Waara tecknar och Rolf sitter och skriver på sin sjuka ledare som blir värre och värre för varje sväng.
"Läs inte mer snälla du" ber jag och blir tvungen att ta en öl för att inte tänka på det halva löftet jag gav honom att föra in artikeln denna veckan utan censur."Om du slutar kan vi publicera den imorron" förhandlar jag och får lova att ha med specialbilden också, plus obegränsat längd.
Det här blir slutet för skandinavisk kommentars seriösa linje, tänker jag och öppnar en öl till.
Vi kom fram till Trondheim och vi monterade upp montern på Royal Garden, för att vara klar till nästa dag. Det var jag och Waara som monterade, Rolf och J.T.S. försvann snabbt till sina skumma barer för, som de sa, snabbt hitta sina informationskällor.
Måndag är jag ensam kvar på på utställning med den vackra produktionen som vi gjort för Jämtlands Läns Museum. Vi betyder jag och mina kamrater i Multimedia ArtHouse, resten av redaktionen är här i andra ärenden och har, tack för det, inte deltagit i multimediaarbetet. Waara skulle ha platsat,dock och tillfört något, men det får bli till nästa produktion.
Om det blir någon...
Så är jag här på norskt museumsmöte, årsmöte och kongress för de den norska delen av den intenationella museumsammanslutningen ICOM, med 200 delegater från Norge, Danmark och Sverige, samt människor från departement och beslutsorgan.
Det är självfallet mycket som händer också inom museumsbranschen i dessa besparingstider och IT-ålder.
Kultur är inte precis något man pratar ofta om i samband med tilldelning av bidrag. Sådant får lokaltidningar käbla om och de flesta museer i norden är rena tiggarinstitutioner som lever från dag till dag på bidrag och snåla tilldelningar.
Så även i Norge.
Det är inte svårt att snappa upp dessa EU-vibrationer i alla samtal och möten, som är kryddade med en ångest och hysteri om IT-samhället och datatekniska lösningar.
Det är där vår produktion kommer in.
Med vår vackra monter som är byggd av Roger Höglund, hantverkare på Jamtli, av virke från en hundra år solbränd lada, skall vi visa hur man kan integrera en dataproduktion i museumsverksamheten så den kan bli ett nyttigt verktyg lika attraktiv och vacker som alla andra smidiga moderna verktyg, där framsteg och utveckling hjälper och stödjer.
Människor är framme och tycker om kompositionen och montern. Men för mig är det svårt att sälja, jag hatar situationen fast jag älskar produktionen och önskar vi kunde ha haft en duktig människa här istället för mig som kunde ha gjort ett bättre jobb med att prata och övertyga.
Fast da hade hela vår idé blivit något annat. Vi är ingen genom komersiell grupp och har bestämt att visa den utan att aktivt lägga stora medel, som vi inte har dessutom, på att kränga den.
Jag dricker kaffe och läser tidningar. Ser att norska tidningar har prisats för sitt skydd av integritet vid skandal- och mordreportage. Det kan väl stämma till viss del, norska tidningar och norsk media har inte gått steget fullt ut som i Sverige med smutsig journalistik.
I Osloområdet bygger de biopalats, två nya och det finns planer på ett stort operahus. Allt medan kulturen runt i landet sakta stryps medan melodin om sparande dras på samma repriserande sätt som i Sverige.

Tisdag går medan resten av redaktionen är spridd för alla vindar, gud vet vilka, och jag känner att jag står och stampar. Jag märker hur museimänniskor inte riktigt har hunnit ikapp IT-framstegen. Med sina knappa budgetar hinner de aldrig sätta sig in i den nya teknikens alla detaljer och kan självfalllet inte lämna det de måste göra.
Dokumentera historiens gång.
I en föreläsning sa direktör Kåks, Etnologiska i Stockholm, några mycket bra ord om hur viktig dokumentationen av till exempel förintelsen var. Om man slutar med museikultur släpper man fascism och nynazism in på livet med sina odokumenterade argument.
Kultur är viktigt, och våra samlingar av konst och föremål kan påminna oss och vara vägvisare för hur vi skall gå framöver.
Inga multimediamontrar eller Internetlösningar kan ersätta detta faktum.
Men genom de nya presentationsmedierna måste vi locka nya kreativa krafter som också kan dokumentera på ett nytt sätt och visa ungdomen värdet av dokumentation av vad som händer med utvecklingen.
Onsdag kommer kulturminister Turid Birkeland för att avslöja hur regeringen, om de blir omvald efter valet ihöst, skall satsa på museikultur.
Hon är härlig den norska kulturministeren, ung, vacker och rakt på sak och som en frisk fläkt jämförd med Marita Ulvskog. Fast de säger egentligen samma saker. Samma bambus som allt mynnar ut i att nu måste vi spara på kulturen några år för att satsa på gamla och unga.
Hon pratar om IT och hur hon berättade för en schockad kubansk kulturminister om att hon var lika mycket influerad av John Travolta som av Bob Dylan med sina knappa 30 år format under sista hälften av sjuttiotalet.
På ett konstigt sätt får hon församlingen att känna sig mossiga på nåt sätt, genom att sprida den lögn om att kultur inte inbefattar unga, gamla och arbetslösa.
Som om inte större och rymligare anslag till museiverksamhet inte skulle ge unga människor arbeten där med att förmedla stärkande kultur till befolkningen.
Neddragningarna i Thatchers anda, som vandrat från moderater och in i den socialdemokratiska sfären, skiljer kulturen från människorna på ett sofistikerat sätt så att man nästan till slut tror att vi måste gå över i en elekronisk virtuell verklighet och lämna kulturen i malpåse.
Vi är konvergenskravens gisslan, de elektroniska pengaranas slavar och ingen har mod att erkänna att vi går mot en medmänsklig ättestupa, där vi på skärmarna kan se att kulturen sakte är på väg utför i nittiotalets lerras.

Torsdag har vi samlat redaktionen till lunch på bilblioteket, något som passar bra för vår sparplan. Jag är sur för att jag missade en intervju med kulturministern. J.T.S. och Rolf är bakfulla och fnittriga efter alla övningar de varit med om.
Waara är där för oss alla,vad skulle vi gjort utan honom.
Han har gjort en fin skiss av Gro som står med ett med oljetorn mellan benen och ser salig ut, medan gas strömmar ut öron och näsborrar mot ett svart hål i atmosfären.
Gro som vi själva tidigt tappade respekten för, håller nu äntligen sakta på att bli avklädd sin moderliga statsmannaroll till den lilla thatcherkopian hon verkligen alltid har varit.
Med sin självsäkerhet och arrogans har hon förd många bakom ljuset.
Hon har näsa för hur en slipsten skall dras, vad gäller fina ord och papper, men även agenda 21-papperet börjar vittra sönder och Jagland har stora problem med att hålla fasaden lika snygg.
Det är dags att för avveckling av socialdemokratin i Norge också, synd och skam, men med de smulor som finns kvar är det dags att låta de riktigt elaka vargarna slita i oss så vi kan förena oss mot en verkligt synlig fiende.

Fredag är det dags att åka hem till Sverige, vi norska fredlösa i exil, har insupit den norska andan en vecka och den känns lika stickande i näsborrarna som en gasläcka.
Det är synd om normännen, vårt folk, som snart bara har oljan att tro på i sin drift från primärnäringens ryggrad in i det stora genmanipulerade världstomrummet.
Vi stannar inte i tullen och klarar oss in i Sverige, vårt nya kära land, där vi mot hopplösa odds försöker bekämpa likgiltighetens universella riddare.
För alla läsare som har saknat våra dagliga kommentarer denna vecka tar vi en bulle på Åre Bageri och lovar att bestraffa J.T.S. som inte fixade konverteringen med telesladdarna så jag fick ringa vår server i Östersund.
Rolf är också medskyldig och hans straff blir att inte få publicerat sin gräsliga artikel om en Göran som blir kastrerad på entrepenörsklinik av inkompetent personal, som straff för att påfört sina fyra millioner barn skulder på 170 000.
Jag är tacksam för det och hoppas att vi kan återuppta vårt dagliga slit och ge våra läsare fortsatt subjektiva och vänstervridna berättelser från skutan Sverige.

K.K.C.

Måndag 28 april 1997

Göran, Göran och en ledarsida i förfall (?)

Tisdag 29 april 1997

Miljöstaden Östersund och hemtjänsten (en rysare från verkligheten)

Sista April eller sist på världens tid ??

Idag är dagen.
Den mest svenska och mest märkliga dagen som finns.
En farlig dag.
Smällarnas och raketernas dag.
Det är åtminstone farlig för norrmän och kanske för andra invandrare också.
I Norge har vi sjuttonde Maj, som också är ganska speciell och svårgripbar, men som har sin helt traditionella bakgrundshistoria.
Den är dock helt ofarlig, bortsett fra att man kan riskera att äta ihjäl sig på glass förstås.
Kanske är det min uppväxt med stabilt nyårsfirande, där man fick höra smällare och se raketer i några timmar och sedan var det gamla krigsfilmer och hornmusik för hela slanten.
Efter många år med de vanliga mänskliga smällarna kom man till Sverige och jag bodde här faktiskt några år innan jag fattade vad som hände runt 1 maj.
Jag var nygift och hårt barnaproducerande upptagen med andra saker antar jag.
Så, något år senare, på kvällen den trettionde April, var vi hos mina svärföräldrar på Frösön med barna som började bli tre omkringspringande halvnorska rackarungar av ganska vanlig modell. De skulle nu, under påverkan av sin svenskfödda mor och med sin intet ont anande norska far, invigas i mysteriet med sista April-firande.
Själv såg jag fram mot trevlig gemenskap, en liten sup och något svenskt ätbart i stil med oätbar surströmming.
Jag kan inte fatta hur det kan ha undgått mig de år jag bott i Östersund, men pang, plötsligt började det smälla runt fötterna på mig medan idiotiska föräldrar gick runt med ett saligt smil på läpparna.
Helt oberörd av de unga ligistbarna som sprang omkring och nästan sprängde ihjäl oss !
Det blev en omtumlande kväll, jag som fattade trögt som en våt lunta och dessutom inte är mycket förtjust i saker som smäller, gick omkring helt i shock över detta smällande och eldande.
Och raketerna, som i den ljusa natten inte alls kom till sin rätt, var som en svensk krona (mot norsk valuta) på galenskapens verk.
Jag har nog aldrig riktigt återhämtat mig efter det och känner mig fortfarande som en utomjording varje år denna dagen. Nu måste jag ju närvara på någon av festerna eftersom jag inte ohämmat kan indoktrinera mina fyra barn med sjuttonde Maj och hornmusik.
Tyvärr tycker barna om sista April, de är inte norskare än så, tyvärr.
Dock får jag revansch varje år och jag börjar strax efter de sista skotten har avfyrats.
Jag tar fram de norska flaggorna, övningsmarscherar med barna varje dag med en bergsprängare full av härlig hornmusik, de får träningsäta glass och korv för att klara kvoten och varje kväll sjunger och läser jag om Björnstjerne Björnson, frigörelsen och om den fantastiska dagen det alltid är solsken.
Nu är det bara en dag kvar.
Sedan blir det sjuttonde Maj och frälsning för skotträdda norrmän !

K.K.C.